Regeringen och samarbetspartierna centern och liberalerna nu fullkomligt vräker pengar över företagen för att stötta dem under coronapandemin. I mitten av mars presenterade regeringen ett stödpaket värt 300 miljarder kronor.

Stödet, som kallas likviditetsstöd, ska användas för att minska arbetsgivarnas kostnader för permitteringar med upp till 50 procent. Staten tar också tillfälligt över arbetsgivarnas kostnader för sjuklön under april och maj. Företagen ska också kunna få anstånd med inbetalning av skatter och arbetsgivaravgifter, preliminärskatter på lön och moms.

Därefter har finansminister Magdalena Andersson i olika omgångar presenterat ytterligare stödpaket riktade till näringslivet. Häromdagen kom det senaste i ordningen. Då föreslog regeringen och stödpartierna ett så kallat omsättningsstöd som totalt var värt 39 miljarder kronor. Stödet syftar till att ekonomiskt stötta de företag som under coronapandemin har förlorat stora delar av sin omsättning.

De 39 miljarderna riktar sig till cirka 180 000 företag som kan ha rätt att få del av stödet. Det gäller i hög grad små företag. Företagen måste ha haft minst 250 000 kronor i årsomsättning och förlorat minst 30 procent av sin omsättning under mars och april i år. Ju mer man har tappat i omsättning, desto större stöd blir man berättigad till. Stödet ska täcka fasta kostnader i företaget, till exempel hyreskostnader, men inte lönekostnader.

Självklart har många svenska företag drabbats hårt av coronakrisen. Det gäller särskilt företag inom tjänstesektorn, till exempel hotell, restauranger, turistanläggningar, frisersalonger, resebyråer, uthyrningsföretag av olika slag, taxiföretag med mera. Det finns också många industriföretag som har tvingats permittera eller till och med avskeda personal på grund av minskad orderingång och fallande omsättning.

Det är än så länge ovisst hur mycket av de hundratals miljarder kronor som regeringen nu stöttar företagen med som verkligen kommer att användas. Det beror på hur lång krisen blir. Minskar smittspridningen och folk kan börja leva mer normalt igen kan stödbehovet minska. Men vi är inte där än.

De många stödpaketen syftar givetvis till att hejda den accelererande arbetslösheten. Om arbetsgivarna kan förmås att behålla sina anställda så länge som möjligt så minskar krisens effekter.

Jag har full förståelse för att staten griper in och stöttar företagen. Regeringen har till och med sagt att staten ska kunna gå in och ta över ägandet i en del av de företag som man ger stöd till. Det är ingen bra idé trots att stora förmögenhetsöverföringar nu sker från skattebetalarna till företagen. En pandemi är inget hållbart skäl att socialisera näringslivet. Det kanske känns rättvist på kort sikt men kan bli förödande på längre sikt.

Den fråga som omedelbart dyker upp i huvudet på mig när jag läser om alla de stödpaket som på senare tid har sett dagens ljus är följande: Hur nyttigt och produktivt är det egentligen att på lång sikt ekonomiskt stödja företag i kris?

I samband med stora kriser är det rimligt att en del företag, som inte borde finnas på marknaden, försvinner. Alla företag behövs inte även om de kanske skapar en viss sysselsättning. Vi har redan en katastrofal överkonsumtion av onödiga prylar och onödiga tjänster. Kanske är det nu dags att på allvar börja ompröva denna överkonsumtion och omvandla den till en mera nödvändig konsumtion.

I detta klimatkrisens tidevarv talade alla före coronakrisen om hur viktigt det var att ställa om produktionen, så att framtidens företag producerade miljövänligt och klimatvänligt istället för att producera slit-och-slängprodukter, som dessutom förstör miljön.

Nu hörs det nästan inte ett ord om denna omställning. Nu handlar det bara om att rädda så många företag som möjligt. Har regeringen och olika intresseorganisationer glömt alla sina krav och önskemål på klimat- och miljöanpassning? Eller är det inte längre nödvändigt att klimat- och miljöanpassa? Det verkar i alla fall vara bortglömt.

Risken med den här sortens massiva ekonomiska stödinsatser till näringslivet och företagsamheten är att gamla industri- och företagsstrukturer riskerar att befästas och permanentas. Det beror på att det i första hand handlar om krisstöd för att rädda befintliga jobb.

Men borde inte coronakrisen istället föra det goda med sig att näringslivet i vid bemärkelse passar på att göra de nödvändiga omställningarna? Det finns många helt onödiga företag som har lyckats överleva därför att de ekonomiska konjunkturerna har varit goda under många år – även om företagens existensberättigande har varit starkt ifrågasatt. Överetableringen i många branscher, t ex kläd- och restaurangbranschen är några exempel.

Det är inte bara av ondo att vissa företag slås ut under djupa kriser. Det kan till och med vara nyttigt. Vad Sverige behöver är inte att exakt alla företag, från pyttesmå till stora, överlever och fortsätter sin verksamhet som om ingenting hade hänt tack vare stöd från skattebetalarna. Istället borde kanske vissa verksamheter försvinna och ersättas med annan verksamhet som är nyttig, viktig, mer miljövänlig och mer ändamålsenlig.

Hur ska man åstadkomma det? Jo, när regeringen betalar ut sitt miljardstöd så borde detta  villkoras med att företagen gör vissa motprestationer, till exempel investerar i modernare och miljövänligare teknik, i miljö- och klimatvänligare infrastruktur och i mera ”samhällsnyttig” produktion.

Måste till exempel alla botoxkliniker finnas kvar i framtiden? Vilken samhällsnytta gör dessa? Just nu tror jag kanske inte att det är botoxklinikerna som drabbas hårdast av coronakrisen eftersom det uppenbarligen finns ett  stort behov av skönhetsoperationer bland coronadeppiga yngre kvinnor. Så exemplet var kanske dåligt – men ändå på något sätt belysande.

Detsamma gäller alla s k influencers som nu måste lägga ner hela eller delar av sin verksamhet eftersom kunderna har försvunnit. Ska även dessa influencers ha statligt omsättningsstöd, även om de uppfyller villkoren för sådant stöd? Nej, det ska de inte. Dessa företag eller verksamheter behövs inte och skattebetalarna ska inte subventionera unga tjejer som inte vill skaffa sig ett riktigt jobb utan bara tjänar stora pengar på att göra reklam för olika produkter.

Ett annat, kanske mera relevant exempel, är flygbranschen och flygindustrin. Vi ser hur det ena stora flygbolaget efter det andra permitterar anställda, lägger ner dotterbolag eller begär rekonstruktion. Norwegian, SAS, Ryanair, flygbolaget Bra och British Airways är bara några exempel. Det har redan talats om att svenska staten ska gå in med stödpengar till SAS för att rädda det svenska flaggskeppet undan konkurs.

Flygbranschen är kanske den verksamhet som drabbats hårdast av coronakrisen. De flesta flygplanen står idag på marken. Ingen kan resa på grund av stängda gränser och hårda restriktioner. Företagen bokstavligt talat förblöder.

En del tycker att det är alldeles utmärkt att flygindustrin drabbas, eftersom flyget anses tillhöra de värsta klimatbovarna. Därför inställer sig frågan: Om regeringarna går in och räddar sina flygbolag, borde inte regeringarna samtidigt ställa krav på flygbolagens ägare? Varför inte passa på att omstrukturera flygbranschen under krisen? Behövs verkligen alla flygbolag? Sannolikt inte? Behövs lågprisbolagen? Kanske, eftersom lågprisflyget är det enda som möjliggör för vanliga, mindre bemedlade människor att resa utomlands.

Under flygets högkonjunktur har inte mycket gjorts för att göra flygplanen bränslesnålare eller för att testa nya miljövänliga flygbränslen. Alla har kört på i blindo för att dra in så mycket pengar som möjligt. Varför inte utnyttja den djupa krisen för flyget till att forska fram och skapa ett betydligt bättre, miljövänligare och klimatvänligare flyg? Annars tror jag att flyget inte kommer att ha någon framtid eller något existensberättigande mera.

Svenska staten ska inte gå in och stoppa blodflödet i SAS om inte SAS utlovar att förändra sitt miljötänk.

Om vi tror att vi efter coronapandemins slut kan återgå till ruta 1 och leva precis som tidigare så tror vi fel. Coronapandemin har ställt allt på sin spets, både vad gäller näringsliv, sjukvård, turism, resor, umgänge, uteliv, ja allt.

Experter varnar dagligen för att nya pandemier kan komma. Vad gör vi då om vi inte har förberett oss för ett annorlunda liv? Jag kan inte säga hur detta liv ska se ut eller hur samhällena ska se ut och fungera i framtiden.

Jag tror bara inte att livet kommer att bli ”normalt” efter Coronan. Och skulle det bli det, ja då har världen försuttit en jättechans att göra samhällena bättre, människor friskare, miljön och klimatet mera hållbart och rent och näringslivet mera behovsinriktat.

Vem vågar anta den utmaningen?