I vintras skrev jag här på min blogg flera inlägg om romska tiggare, människor som jag själv har sett i min egen kommun. Min slutsats var att stora delar av tiggeriet på olika sätt är organiserat. Jag ansåg mig själv ha bevis för detta genom att under lång tid på avstånd ha följt några tiggare i Västerhaninge och Tungelsta, där jag själv bor.

Jag har sett hur romska tiggarkvinnor transporterats av en man i en silverfärgad Saab och placerats ut av honom på lämpliga platser. Jag har sett samme man sitta och räkna dagskassan tillsammans med sina tiggare.

Jag har inte kunnat komma fram till någon annan slutsats än att de stackars kvinnorna – och männen – var utnyttjade och styrda av starkare krafter som de inte rådde på eller var totalt beroende av.

För dessa inlägg fick jag påhopp av folk som inte hade en aning om vad jag själv hade sett. Jag anklagades för att vara rasist, fascist, sverigedemokrat, invandrarfientlig, ja gud vet vad. Inget av detta är sant. Jag, liksom hundratusentals andra svenskar, vill bara veta sanningen om de romska tiggarna.

Debatten om tiggeriet i Sverige har de senaste månaderna på många sätt gett mig rätt. Alltfler har konstaterat att det finns någon slags organisation bakom en stor del av tiggeriet, en verksamhet där fattiga och hjälplösa människor utnyttjas för att tjäna några kronor om dagen. Detta är människoovärdigt, hänsynslöst, ja rentav kriminellt.

Ytterligare stärkt blev jag när regeringen med justitieminister Morgan Johansson i spetsen idag höll presskonferens och presenterade ett antal förslag för att komma till rätta med tiggeriet. Förslaget var många till antalet men de kändes kraftlösa.

En bärande del i regeringens tiggeripaket var att det måste bli lättare att avhysa tiggare som anlägger bosättningar på privat, kommunal eller annan mark. Visst är det viktigt att komma till rätta med dessa bosättningar. Enligt Morgan Johansson finns det i Sverige idag ungefär trehundra sådana romska bosättningar. Och dessa är ingen rolig syn.

Men redan idag har polisen stora möjligheter att avhysa tiggarna och deras bosättningar på t ex privat mark.
Det har de senaste åren skett ett stort antal uppmärksammade avhysningar. Ska det nu bli ännu lättare att avhysa tiggarna, ja då leder det bara till att problemet flyttas till en annan plats.

Tiggarna ger sig iväg men slår upp sina tält eller parkerar sina husvagnar någon annanstans för att flytta på sig igen, när de blir avhysta på nytt. Och så kommer det att fortsätta. Vad vi kommer att få se blir en tragisk rundgång, en katt-och-råtta-lek mellan tiggare och polis. Detta löser definitivt inte problemet med tiggeriet, som växer för varje dag och som alltfler svenskar mår dåligt av att se.

Regeringen säger sig också vilja vidta åtgärder mot det "organiserade" tiggeriet. På vilket sätt då? Det säger man inte. Visst är det för djävligt att hänsynslösa människohandlare utnyttjar svaga människor som letar efter brödfödan men hur ska polis och andra myndigheter hitta de verkliga skurkarna? Och även om skurkarna åker fast, så löser man ändå inte tiggarnas problem. De finns kvar och deras fattigdom förblir lika stor.

Regeringen säger sig också vilja ha ett organiserat samarbete med rumänska myndigheter så att Sverige och Rumänien (men också Bulgarien) tillsammans ska komma till rätta med tiggeriproblemet. Det låter utmärkt men vad Rumänien hittills har visat är att man har struntat i att hjälpa sin egen befolkning. EU har pumpat in miljarder i Rumänien öronmärkta för att förbättra situationen för just den romska befolkningen men bara en liten del av dessa pengar har använts till detta ändamål. Man kan snarare anta att cyniska myndighetspersoner i Rumänien med lättnad åsett hur romska män och kvinnor gett sig av till andra EU-länder för att tigga. Då slipper de själva lösa problemet.

Vad är det idag som säger att Rumänien har ändrat sig? Ändå är det i Rumänien och Bulgarien som problemen måste lösas. Romerna är hemmahörande i dessa länder. De är medborgare där med de rättigheter – och skyldigheter – som detta för med sig. Romernas fattigdom kan inte lösas på Stockholms eller Karlstads gator. De kan bara lösas i romernas egna hemländer.

Ett annat problem som regeringen inte ens snuddar vid är att de romska tiggarna tar med sig sina egna barn till Sverige när de åker hit för att tigga. Här finns idag enligt regeringens egen utredare minst hundra sådana barn, som har tagits ur sina skolor i Rumänien för att följa med sina föräldrar till en minst sagt förnedrande tillvaro som tiggare – eller barnarbetare – i Sverige.

De romska barnens framtid ser mörk ut om inget görs snabbt. Regeringens löften idag kommer inte att kunna infrias på flera år, eftersom allt först ska utredas. Sen ska alla förslag granskas, gå ut på remiss till olika myndigheter och instanser, tröskas igenom av regeringen och sen av riksdagen för att så småningom bli en lag eller en förordning. Och då börjar vi närma oss år 2020.

Vi hinner inte vänta så länge. Problemet med de romska tiggarna är akut. Inte i första hand för oss – utan för dem själva. Regeringens i och för sig lovvärda utspel idag förblir än så länge bara ett kraftfullt slag i luften.