På måndag, den 29 juni, har Bosse och jag varit gifta i 19 år. Det brukar normalt inte vara en bemärkelsedag man firar. Alla bröllopsår har ju en speciell beteckning. I år firar Bosse och jag Galonbröllop. Det låter ju inte särskilt coolt. Inte ens nästa år, när vi firar vår 20:e bröllopsdag, blir det särskilt mycket hetare. Då kommer vi att fira porslinsbröllop. Lika trist det. Det är först när man har varit gifta i 25 år som de ädlare metallerna börjar dyka upp. Då firar man nämligen silverbröllop.

Brudbild på oss tagen av den fantastiska brudfotografen Brigitte Grenfeldt vid Vedasjöns strand i juni 1996

Hur som helst firar Bosse och jag Galonbröllop på måndag. Men eftersom måndagar normalt är trista dagar bestämde vi oss för att fira bröllopsdagen redan idag, lördag, istället. Det var för övrigt på en lördag vi gifte oss, lördagen den 29 juni 1996.

Hur skulle vi då fira denna bemärkelsedag? Jo, med en jordgubbstårta förstås. Se resultatet här:

Tillsammans snodde vi ihop tårtan på en halvtimma med hjälp av färdigproducerade tårtbottnar, kallvispad vaniljsås, äpplemos och jordgubbssylt på burk, vispad grädde samt som dekoration färska mörkröda jordgubbar, bananer och på toppen en knippa rödklöverblad. Ja, jag hittade faktiskt inte en enda blommande växt på tomten idag. Allt var bara grönt, grönt, grönt.

Bosse bryggde kaffe och jag duschade och bytte om efter att ha varit ute i solskenet och cykeltränat 25 km. Tårtan var förstås härlig (dock något för söt av all jordgubbssylten) och jag njöt en bra stund. Bosse bokstavligt talat vräkte i sig av tårtan, vilket gjorde att han senare på kvällen nästan inte orkade äta upp middagen.

Men jag visste att jag efter bara någon kvart skulle drabbas av förfärliga magplågor efter att ha ätit söta bakverk, vitt bröd och andra godsaker. Det är en av konsekvenserna av min canceroperation. Min halverade magsäck klarar inte av att bearbeta söt och kolhydratrik föda.

Mycket riktigt. Efter femton minuter kom smärtorna och jag fick rusa upp på övervåningen, lägga mig i sängen och vänta på att magplågorna skulle gå över. De gjorde de förstås – efter ungefär en timma. Så är det att ha varit canceropererad men friskförklarad. Komplikationerna efter operationen går aldrig över. Jag får aldrig riktigt njuta av det goda här i livet.

Men jag är ändå glad att jag lever. Livet är trots allt viktigare än den godaste jordgubbstårta.

Bilder: Elisabet Höglund