Stefan Löfven har aldrig varit de stora överraskningarnas man. Men idag var han det. Det var minst sagt överrumplande att idag ta emot hans besked att han tänker avgå som partiledare vid socialdemokraternas kongress i Göteborg i början av november och att han några dagar senare även kommer att avgå som statsminister.

Sorgen berodde istället på att Sverige nu kommer att förlora en mycket sympatisk statsminister, en vänlig person med ett stort och varmt hjärta. Dessutom vet alla vad han har tvingats gå igenom under sina sju år som statsminister. Ständiga regeringskriser. Svek från dem som borde stödja honom. Förödmjukelsen i juni att bli sparkad som statsminister trots att han faktiskt hade försökt göra vad han kunde för att leda landet.

Stefan Löfven har istället under långa perioder tvingats genomföra borgerlig politik och regera på borgerliga budgetar. Borde han ha avgått tidigare när han inte längre kunde föra en socialdemokratisk politik? Ja, kanske, men Stefan Löfven är en person som vägrar att ge upp. Med tanke på hur sammansättningen i riksdagen har varit under de gångna två mandatperioderna så skulle det vara oundvikligt för vilket parti som helst att inte tvingas regera på de andra partiernas villkor.

När Löfven idag sa att hans avgång ”är det bästa för partiet” så fick man en känsla av att han underkände sin egen gärning och sin egen förmåga. Han kände förmodligen att han efter förhandlingarna på försommaren hade gett så mycket av sin politiska kraft att han inte skulle klara av att ta en dust till om budgeten till hösten.

Redan i juni hotade Löfven med att avgå till hösten om han inte skulle få igenom sin budget. Han anade vad som komma skulle. Han visste att det skulle bli svårt. När dessutom tuppkammen på vänsterpartiet nu har växt så till den grad att de blir allt svårare att hantera dem så vågade Löfven inte räkna med något stöd från vänstern, i varje fall inte utan att tvingas betala ett mycket högt pris.

Nej, Stefan Löfven visste vad som skulle komma. Möjligen kan man tycka att det är lite ojuste mot den nye partiledaren (och kanske statsministern) att han eller hon får så kort tid på sig fram till valet (bara nio månader) för att dels kunna lägga fram sin egen politik, dels bli känd och erkänd av väljarna.

Stefan Löfven är inte någon politisk loser. Han har hanterat de ständigt återkommande kriserna så gott han har kunnat. Han har visat ett enormt tålamod och en enorm förhandlingsförmåga. Det har räddat Sverige från uppslitande politiska konflikter och kanske flera nyval.

Men för att bli en stor politiker krävs något mer. Man måste vara karismatisk. Man måste vara en lysande talare och en oöverträffad debattör. Det är inte Stefan Löfven. Han har istället hackat sig fram genom oändliga partiledardebatter både i riksdagen och på TV utan att någon gång lämna debatten som en vinnare.

Stefan Löfven kommer inte att gå till historien som politikern som förändrade och reformerade Sverige. Nej, han lyckades bara knapphändigt administrera Sverige under sju år. Längre än så kan man inte sträcka sig när man utvärderar hans politiska gärning. Men han administrerade Sverige under svåra politiska förhållanden och med djupa inneboende politiska konflikter.

Löfven kommer att betraktas som en parentes i svensk politisk historia – men en betydligt mera framgångsrik parentes än både Mona Sahlin och Håkan Juholt.

Men det är inte bara det faktum att hon är kvinna som gör henne given som efterträdare. Hon är osannolikt skicklig, smart, kunnig, välutbildad, kvick i tanken och snabb i repliken. Hon kommer att kunna kompensera många av Stefan Löfvens brister.

Den tredje tänkbara kandidaten är energiminister Anders Ygeman. Under flyktingkrisen 2015 framstod han som regeringens klarast lysande stjärna. Han skötte flyktingkrisen med den äran men halkade ur hjulspåren efter skandalerna inom Transportstyrelsen, som han egentligen inte var direkt ansvarig för. Men eftersom Transportstyrelsen låg på Ygemans bord blev det han som fick bära hundhuvudet.

Efter det har han spelat tredje fiolen. Han har inte profilerat sig. Han har verkat trött och håglös. Kanske har jobbet som energiminister inte varit tillräckligt utmanande för honom. Tyvärr tror jag inte på Ygeman som en blivande partiledare.

Till sist: Det finns även starka politiska skäl till att Stefan Löfven nu väljer att avisera sin avgång. Det handlar inte bara om att krångla budgeten igenom riksdagen. Det handlar istället om ett antal brännande frågor som kräver politisk skicklighet, nytänkande och handlingskraft.

Sen har vi klimatfrågan som på något sätt kräver ny handlingskraft. Som gammal metallordförande med industrins och transportnäringens bästa inför ögonen skulle det bli svårt för Stefan Löfven att genomföra en radikal utsläppspolitik. Jag är säker på att han gärna överlämnar den frågan till någon annan.

En tredje krisfråga är kriminaliteten, som blir ett alltmer påträngande problem för varje dag. Vi kan inte vakna upp någon enda morgon längre utan att minst en person har skjutits eller knivskurits under natten. Polisen har förlorat kampen mot gängkriminaliteten. Även den kalken vill Stefan Löfven säkerligen lämna ifrån sig.

Så Stefan Löfven slipper efter sitt avgångsbesked att själv hantera flera av de svåraste och mest brännande och svårlösta politiska problem som idag skakar Sverige. Han valde rätt tidpunkt att avgå.