Under den senaste veckan har jag sett två av de bästa filmer jag någonsin har upplevt i hela mitt liv. Båda har jag tittat på på Netflix och båda skulle förtjäna en Oscar, om jag fick bestämma.

Den första jag vill nämna är den svenska kriminalfilmen ”Störst av allt” baserad på Malin Persson Giolitos roman med samma namn. Jag älskar att läsa svenska böcker, framförallt svenska deckare. Däremot undviker jag att se svenska filmer. Jag tycker ofta att svensk film känns töntig, onaturlig och tillgjord, alltid politiskt korrekt och ofarlig. Folk läser sina repliker som om det vore bordsböner.

Men när jag hade sett på ”Störst av allt” ändrade jag direkt uppfattning om svensk film. När Malin Persson Giolito (för övrigt Leif GW Perssons äldsta dotter) blev tillfrågad av Netflix om filmjätten kunde få göra en film om hennes roman ”Störst av allt” så har jag läst att hon blev mycket tveksam. Hon trodde inte att det med hjälp av rörliga bilder skulle gå att skapa den fiktion som hon själv lyckades skapa i sin bok.

Men hon fick fel. Jag läste boken förra året och tyckte i och för sig att Malin Persson Giolitos tidigare böcker var bättre än just den här. Men efter att ha sett filmen har jag ändrat mig på den punkten också.

Filmen är rå, hänsynslös, grym, omänsklig, brutal, så in på bara skinnet plågsam att man som tittar tappar andan. Vad som störde mig med boken var den miljö som det tragiska dramat utspelade sig i, nämligen bland drogade och alkoholberusade överklassungdomar i Djursholm, en miljö som få av oss kan identifiera oss med.

Men det fanns inte någon som helst flirt med överklassen i den här filmen. Tvärtom revs framför mina ögon alla nödtorftigt uppklistrade reklamaffischer över det nobla folket i Djurholm ner. Istället visade sig några av dessa människor – läs ungdomar – vara så misslyckade de kan bli i all sin rikedom, skönhet, lyx och flärd.

Filmen handlar om Maja Norberg, en 17-årig gymnasietjej från Djursholm som förälskar sig i Sebastian Fagerman, en bortskämd, rik, osympatisk men karismatisk överklasskille från samma ort. Han badar i pengar. Hans farsa badar i pengar. Men kärleken mellan far och son är död, om den någonsin har existerat. Istället utvecklar sig händelseförloppet mot en bakgrund av fadershat, bitterhet, besvikelse, övergivenhet, hänsynslöshet ja allt.

Maja Norberg förstår inte detta. Hon underkastar sig Sebastian. Hon blir hans slav. Hon blir besatt av honom trots all hans ynkedom, trots hans skrytsamhet, trots hans drogproblem och trots hans förfärliga fester hemma i lyxvillan i Djursholm medan pappa befinner sig någon annanstans.

Deras passion slutar med att Sebastian skjuter ihjäl sin far med ett jaktgevär, tar med sig Maja till Djursholms gymnasium, skjuter ner flera av sina klasskamrater och ber till sist Maja att skjuta honom. Maja tvekar länge men till sist dödar hon honom med två skott. Sekunden därefter avlossar hon tre dödande skott rakt i hjärtat på sin bästa väninna Amanda.

Maja anhålls, häktad och väntar på rättegång och livstidsdom. Hon erkänner sina brott. Men hennes försvarsadvokat Peder Sander, spelad av David Dencik, lyckas med en sällan skådad skicklighet få domstolen att fria Maja Norberg på alla åtalspunkter, till och med för mordet på bästa väninnan.

Ett slut som jag i och för sig retade mig på redan när jag läste boken. Maja var ju inte oskyldig. Hon avlossade fem skott, två mot sin käresta och tre mot sin bästa väninna. Rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning vore det mest realistiska domslutet för Maja – eller sluten ungdomsvård – eller åtminstone samhällstjänst. Men nej … filmen slutar med en Maja som är fri från alla anklagelser.

Men Maja är inte fri från sin egen skuld. För sin inre syn ser hon Amanda där hon ligger blödande på klassrumsgolvet dödad med tre gevärsskott.

Huvudrollerna i filmen spelas av Hedda Ardéhn (Maja), Felix Sandman (Sebastian) och David Dencik (försvarsadvokaten Peder Sander).

Den andra film som jag vill rekommendera idag är det amerikanska dramat ”The Sinner” med Jessica Biel och Bill Pullman i huvudrollerna. En ung amerikansk kvinna, Cora Tannetti, som en dag sitter på stranden tillsammans med sin man och sin lille son upptäcker plötsligt en mansperson som hon känner igen. Hon tar upp den kniv som hon använder för att skala ett päron till sin son, kliver fram till mannen och hugger honom med ett tjugotal knivhugg tills han avlider.

Hon åker givetvis i fängelse för detta men frikänns när det visar sig vilken roll den mördade mannen haft  i hennes tidigare liv. Se filmen. Den är oförglömlig. Och Jessica Biel är oemotståndlig och så trovärdig i rollen som den psykiskt svårt sargade kvinnan med en outhärdlig uppväxt bakom sig.

God Fortsättning på påsken, önskar jag.