Hon var världens mest berömda politiska fånge. Hon heter Aung San Suu Kyi. Under femton års tid fram till år 2010 satt hon i husarrest i sitt hemland Burma (numera Myanmar). Hennes protester mot den burmesiska militärdiktaturen gjorde henne till en av landets mest jagade regimkritiker. Samtidigt blev hon en världssymbol för demokrati, frihet och mänskliga rättigheter.

För detta fick hon Nobels fredspris 1991, ett pris som hon inte kunde hämta förrän tjugoett år senare.

Aung San Suu Kyi har under alla år symboliserat kampen mot förtryck, orättvisor och förföljelse av oliktänkande. Världen jublade när militärdiktaturen i Burma störtades och ett försök till ett demokratiskt styre infördes – med Aung San Suu Kyi som politisk ledare. Där befinner hon sig idag. Hon har gått från att ha varit en av världens mest förföljda frihetskämpar och politiska fångar till en av världens mest berömda demokratiska ledare.

Att ge henne Nobels fredspris ansågs på den tiden fullkomligt självklart. Problemet är att det inte är självklart längre. Sen Aung San Suu Kyi tillträdde posten som statsråd (president) i Burma 2016 har hon godkänt de brutala förföljelser som den burmesiska armén och andra krafter i Burma har bedrivit mot den muslimska minoritetgruppen Rohingyas i Burma.

Rohyngyerna i Burma har varit förföljda sen 70-talet. De har betraktats som en statslös extremistgrupp som anses utgöra ett hot mot det buddhistiska Burma. För knappt ett år sen vidtog den burmesiska armén en veritabel hetsjakt mot rohyngyerna efter en brutal våldtäkt utförd av militanta rohyngyer på en burmesisk kvinna.

Den burmesiska armén har föresatt sig att utrota rohyngyerna. 2 300 av rohyngyernas hem har bränts ner. 270 000 rohyngyer har flytt över gränsen till Bangladesh. Enligt uppgift har uppemot 1 000 rohyngyer dödats av den burmesiska armén bara sen slutet av augusti i år. FN talar om ett veritabelt folkmord i Burma och ser flyktingkatastrofen med rohyngyer som flyr landet som en av världens största potentiella flyktingkatastrofer i sitt slag.

Detta folkmord och den förföljelse och utplåning av en minoritetsgrupp i Burma sker med Aung San Suu Kyis goda minne. Hon stöder folkmordet och hävdar att västvärlden far med osanning och desinformation när de kritiserar Burma för detta folkmord.

Den mångdubbelt prisbelönta frihetskämpen Aung San Suu Kiy har sagt ja till en etnisk utrensning i Burma. Detta trots att hon är världens mest berömda demokratikämpe och främsta förkämpe för mänskliga rättigheter. När Aung San Suu Kiy väl hade uppnått sitt mål och själv kommit till makten blev hon den första att trampa på minoriteter och förneka denna burmesiska minoritetsbefolkning dess rättmätiga mänskliga rättigheter.

Aung San Suu Kyi ser rohyngyerna som en terrororganisation. Jag kan inte bedöma om rohyngyerna i Burma utgår något terrorhot. Jag kan bara se att den kvinna som mest av alla kämpade för frihet och demokrati nu själv går bräschen för förtryck och förintelse.

Det fredspris som Norska Nobelstiftelsen belönade Aung San Suu Kyi med 1991 borde hon omedelbart lämna tillbaka. Hon har i verklig handling visat att hon inte är värdig fredspriset. Det upplevdes säkert som riktigt att ge henne fredspriset 1991 när hon satt i husarrest i Burma men hon har sedan dess inte levt och verkat i Alfred Nobels anda.

Lämna tillbaka fredspriset, Aung San Suu Kyi!

Det är inte enda gången som den norska Nobelkommittén har utsett fredspristagare utifrån märkliga kriterier. När verkligheten hinner ifatt Nobelkommittén visar det sig att valen av fredspristagare i många fall varit häpnadsväckande klavertramp.

Mest kritiserat var fredspriset till palestiniernas ledare Yassir Arafat och de israeliska ledarna Shimon Peres och Yitzak Rabin 1994 efter ett fredsavtal som bröts innan bläcket ens hunnit torka på avtalet. Idag, 23 år senare, finns det fortfarande ingen fred mellan israeler och palestinier.

USA:s förre president Barack Obama fick fredspriset 2009. Då hade hade precis tillträtt som president. Även om han lovade att avsluta alla de krigUSA var involverat i så inträffade inget av detta. Fredspriset till Obama var direkt pinsamt och borde aldrig ha delats ut.

Lika pinsamt visade sig fredspriset till Sovjetunionens tidigare president Michail Gorbatjov 1990 vara. Han skulle bli Sovjetunionens siste president och sattes i husarrest och tvingades avgå året därpå när Sovjetunionen föll och Boris Jeltsin valdes till ny president för den nya staten Ryssland.

Gorbatjovs löften om ”glasnost och perestrojka” (öppenhet och förändring) var inte nog. Gorbatjov föll och framstår inför eftervärlden som patetisk och somen politisk tragedi.

USA:s tidigare vicepresident Al Gore mottog Nobels fredspris 2007 efter att ha larmat om klimatförändringarna. Men Al Gore visade sig inte vara det minsta trovärdig. Trots att han hävdade att världen stod inför en klimatkatastrof levde han själv inte som han lärde. När han var ute på sina föredrag lät han sin privatchaufför vänta på honom utanför möteslokalen med motorn igång under flera timmar.

Al Gore reste med eget privatplan mellan sina olika föredrag världen över. Han bodde själv i en gigantisk och energislukande lyxvilla. Sen han mottagit fredspriset i Oslo åkte han till Göteborg för att hålla ett tal. Som miljövän tog han förstås tåget. Dock transporterades hans bagage av hans egen chaufför i bil de 33 milen mellan Oslo och Göteborg.

Norska Nobelkommittén har också gett fredspriset till två organisationer vars främsta konstitutionella uppgift är att skapa just fred. FN mottog fredspriset 2001 och den Europeiska Unionen blev fredspristagare elva år senare. Det är minst sagt underligt att fredspriset går till organisationer vars huvudsakliga verksamhet handlar om att mäkla och bevara fred. Kandidatbrist?

Nej, den norska Nobelkommitténs pinsamheter har redan blivit alldeles för många. Det bästa vore att fredspriset lades ner helt och hållet. Dock finns det runtom i världen enskilda människor och organisationer som faktiskt förtjänar att få fredspriset – men ge det då till dessa idealistiska kämpar och inte till världsorganisationer och världsledande politiker.