Samtidigt flydde landets president Ashraf Ghani hals över huvud till grannlandet Tadzjikistan i söndags. Vittnen ska ha sett honom fly i en helikopter som var fullproppad med pengar. En talesman vid den ryska ambassaden i Kabul sk ha sagt att en del av pengarna låg kvar på asfalten eftersom allt inte fick plats i helikoptern.

Normalt brukar det sägas att kaptenen är den siste som ska lämna skutan vid en fartygskatastrof. I Afghanistan blev presidenten den förste att lämna det sjunkande skeppet. Det säger en del om den moral som karaktäriserade både presidenten, den förra afghanska regeringen och den afghanska armén. De bjöd in talibanerna att ta över landet.

Å andra sidan var det väntat att talibanerna skulle ta över Afghanstan i samma ögonblick som USA och andra Nato-länder (inklusive Sverige) lät sina styrkor lämna landet. Den tjugo år långa internationella USA-ledda militära närvaron föll till marken som en pannkaka. Det är ingen överdrift att påstå att engagemanget i Afghanstan är USA:s största militära misslyckande. Sverige har heller inte mycket att yvas över.

Västvärldens länder som har försökt skapa någon slags konstgjord demokrati i Afghanistan har idag anledning att känna skam. Den så kallade demokrati som de utländska interventionerna skapade var skör som en porslinsdocka. Det visar inte minst det sätt på vilket de afghanska ledarna lämnade landet. De trodde inte själva på sin demokrati, en demokrati som bara blev en pappersfigur och inte lyckades förändra det afghanska samhället i grunden.

Vi får hoppas att USA, Sverige, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och andra beskäftiga världsförbättrare håller sig borta från den här sortens demokratiskapande i framtiden. Man kan inte framkalla demokrati med vapenmakt. Demokrati kan bara födas ur det egna folket vilja. Det afghanska folket och det afghanska samhället var inte moget för detta.

Det var en grupp fundamentalistiska islamister som styrde landet. Inga avvikande åsikter tolererades. Kvinnor tilläts inte arbeta eller lämna hemmet utan en manlig ledsagare. Flickor fick inte gå i skolan. Film och musik var förbjudna nöjen.

Och vem vill ta emot dem? Inte EU-länderna i alla fall. Inget EU-land vill se en upprepning av den flyktinginvasion som kom till Europa 2015 och som kullkastade alla länders förmåga att integrera och försörja de nyanlända flyktingarna. Det här blir en svår nöt för EU att knäcka. Det kommer också att innebära stora påfrestningar både på det internationella samfundet och på i-ländernas förmåga till sammanhållning.

Men detta kärva budskap har talibanerna nu under de första dagarna bäddat in i lite jordgubbsdoftande sockervadd. Igår eftermiddag, tisdag, höll de nya talibanska ledarna sin första internationella presskonferens. Presskonferensen leddes av Zabihullah Mujahid, som är rörelsens talesperson. Han kom med flera överraskande utspel, varav de flesta sannolikt bör tas med en stor nypa salt.

”Vi försäkrar er att det inte kommer att förekomma någon diskriminering av kvinnor men inom ramen för vårt sharialagverk”, underströk Mujahid.

Talibanerna har nu också lovat att kvinnorna inte längre behöver bära burka (som täcker hela ansiktet). De behöver bara bära hijab där ansiktet är blottat. Juste, eller hur?

Han lovade också att ingen hämnd skulle utkrävas mot till exempel tolkar och andra som har arbetat för utländska nationer. Trots dessa löften förekommer uppgifter om att talibaner redan har gått från hus till hus och registrerat människor som har arbetat för utländska organisationer i Afghanistan.

Vem är så dum att han eller hon tror på de här löftena? De är inte värda ett vitten. Löftena är lika tomma som ett urblåst ägg och syftar endast till att få omvärlden att tro att talibanerna har förändrats, att de har lärt sig något av det sätt på vilket de styrde landet i slutet av 90-talet. I själ och hjärta är det samma slags rörelse med samma ideologiska ryggsäck, med samma otidsenliga värderingar, som särskilt drabbar kvinnor och barn.

När de nya talibanska ledarna nu säger att de vill ha en dialog med sitt eget folk och att alla afghaner ska inkluderas i landets styre och att flickor ska få gå i skolan så klingar de falskt. Många afghaner tror inget annat än att talibanerna ska återinföra de grymma islamska lagar som de styrde landet med mellan 1996 och 2001.

Är det sådana scener vi kommer att få se vid gränserna framöver, scener där desperata och förtvivlade människor med livet som insats försöker fly från det talibanska väldet – utan att egentligen ha något större hopp om att bli mottagna någon annanstans.

Det är också vad många fruktar. Samtidigt har talibanerna ett intresse av att bli accepterade av omvärlden. De vill kunna bedriva handel med andra länder. De är i skriande behov av det utlandsbistånd som har strömmat in i landet under den 20-åriga ”militärockupationen”.

Hur mycket av detta var sant och hur mycket var politisk propaganda? Det är knappast någon 10 000-kronorsfråga. De flesta känner på sig att de vet svaret. Talibanerna har tidigare visat tålamod och orkat bida sin tid. När deras tid kommer – vilket den har gjort nu – kommer de förmodligen att styra Afghanistan på det sätt de själva vill.

Så tro inte på dessa skäggiga män som försöker låtsas att de har blivit goda och rättfärdiga människor. De är av samma skrot och korn som deras talibanska bröder var tidigare.