I morse var det åter dags för mig att vara med och tycka till i TV4:s Nyhetsmorgon tillsammans med Carolin Dahlman, politisk redaktör på Kristianstadsbladet och ingen mindre än Siavosh Derakhtis, svenskfödd iranier från Malmö, som grundat den ideella organisationen UMFA (Unga Mot Antisemitism & Främlingsfientlighet). Han var också invigningstalare vid årets Pride-festival i Stockholm i onsdags.

 

Siavosh är inte vem som helst. Han mottog 2013 Raoul Wallenberg-priset och 2015 Human Rights Award. Det var mycket hedersamt och roligt att få göra hans bekantskap.

 

 

I Nyhetspanelen var förstås ett av de givna ämnena det amerikanska presidentvalet. Nu finns det två nominerade kandidater: Hillary Clinton för demokraterna och Donald Trump för republikanerna, två personer som inte kan vara mer olika.

Trots att Donald Trump betraktas som en galen pajas helt utan politisk erfarenhet och utrustad med ett genant dåligt omdöme så leder han faktiskt idag över Clinton i opinionsmätningarna, inte med så mycket men tillräckligt mycket för att bli USA:s president om det hade varit presidentval idag.

 

Jag blir aldrig klok på USA, detta fantastiska land med så många oerhört begåvade människor. Hur kan det republikanska partiet välja en ”cirkusdirektör” till presidentkandidat? Hillary Clintons möjligheter att bli USA:s 45:e president är inte givna. Hennes popularitet är inte övertygande. Hon har fortfarande många som hatar henne inom det demokratiska partiets vänsterflygel men hennes goda sidor är många. Hon är oerhört erfaren, oerhört kompetent – och dessutom kvinna. Det sista är inte minst viktigt, inte därför att hon som kvinna skulle bli en bättre president utan därför att världens viktigaste demokrati i så fall skulle visa mod att utse en kvinnlig president. Det vore en historisk händelse.

 

Självklart håller jag på Clinton, något som jag tror att de flesta svenskar gör. Vad man saknar hos henne är dock mer personlig karisma, mindre kylighet och mera värme och mer av äkta socialt engagemang. Därtill har skandalerna kring hennes engagemang för Wall Street och för pengar gjort att man ifrågasätter hennes moral.

 

Men när valet nu står mellan Hillary Clinton och Donald Trump, så är det inte svårt att välja Hillary.

 

Men en person som de senaste dagarna har visat prov på en enorm politisk fingertoppskänsla och en utstrålning av gúds nåde är Michelle Obama, USA:s ”First lady” och hustru till president Barack Obama. I måndags höll hon ett hyllningstal till Hillary Clinton vid det demokratiska partiets konvent i Philadelphia som var särklassigt. Jag tittade på talet och bara älskade denna fantastiska kvinna. Michelle Obama blev världsberömd över en natt, trots att hon snart tvingas lämna Vita Huset.

Många i USA vill säkert se henne som USA:s president längre fram. Visserligen är det en osund utveckling att presidentämbetet i USA verkar börja ärvas inom familjerna, men Michelle Obama förtjänar all kärlek och all respekt som går att uttrycka.

 

I Nyhetspanelen hann vi också med att säga några kloka ord om det fruktansvärda som just nu händer i Turkiet. Där håller president Recep Tayyip Erdogan på att rasera demokratin, göra Turkiet till en blodtörstig diktatur och trampa på allt vad mänskliga rättigheter heter. Detta gör han som svar på den misslyckade militärkuppen för några veckor sen.

Men vad Erdogan själv gör just nu är att genomföra en kupp mot demokratin. Att han vill återinföra dödsstraffet, som avskaffades 2004, är bara det ett tecken på en diktaturkupp, en återgång till det brutala osmanska riket.

Alltmedan EU, Sverige, alla EU-länder, USA, Kanada, Australien, Brasilien, Indien ja alla som slåss för demokrati och mänskliga rättigheter står och tittar på. Ynkedom!