Tidningen Expressen skriver idag lördag i sin huvudledare att tystnadskulturen kring sexuella trakasserier nu äntligen är ”död och begraven”. Detta efter det senaste uppmärksammade uppropet från över 400 kvinnliga skådespelare på Dramaten. Hoppsan, är det verkligen sant?

För på en annan plats i samma tidning idag klagar flera anställda vid Sverige Radio på att radioledningen har uppmanat dem att inte yppa ett ord om att den ”populära kvinnliga programledaren” har stängts av från sitt programledarskap på det populära programmet på Sveriges Radio. Officiellt är kvinnan fortfarande ”sjukskriven” men de anställda får inte tala om för utomstående varför hon är sjukskriven eller vem hon är – eller fördensskull om hon kommer tillbaka eller inte. Hon är bara kort och gott ”sjukskriven”.

Expressen har uppenbarligen tillgång till goda källor på den redaktion där kvinnan arbetade fram till mitten av oktober då det anmäldes till företagsledningen att kvinnan under lång tid hade utsatt flera medarbetare för trakasserier, bl a sexuella. En utredning om kvinnan startades för drygt tre veckor sen och i torsdags blev utredningen klar. Beskedet till de anställda på kvinnans redaktion var enligt Expressen och Aftonbladet att kvinnan inte skulle komma tillbaka till redaktionen och att hon skulle vara fortsatt sjukskriven. Dock skulle hon få ha kvar sin anställning vid Sveriges Radio.

Men ingenting får komma ut från Sveriges Radio om vem kvinnan är, varför hon är sjukskriven och om hon kommer att tas till nåder igen. På Sveriges Radios hemsida finns kvinnans bild fortfarande kvar, liksom på radioprogrammets facebooksida och på programmets egen hemsida. Nu har anonyma arbetskamrater till den folkkära programledaren klagat i kvällstidningarna över att de tvingas ljuga om kvinnan, som enligt Expressen i själva verket har portats från Sveriges Radio och sannolikt inte kommer att återvända till sitt gamla program.

Det är alltså Tystnadens Kultur som fortfarande odlas på Sveriges Radio – liksom på Sveriges Television. Inget får komma ut om den folkkära programledaren trots att många redan har räknat ut vem hon är. Hon ska skyddas till varje pris – trots att hon uppenbarligen i realiteten har fått sparken. Detta håller naturligtvis inte i längden för ett publicserviceföretag som (fortfarande) frivilligt finansieras av radiolyssnarna själva och som därför har ett särskilt ansvar att vara ett etiskt och moraliskt föredöme och ett sanningsvittne inför svenska folket. Sveriges Radio har i uppdrag att granska andra men när det gäller skandaler i det egna företaget undviker man sanningen.

Det är istället Största Möjliga Tystnad som råder, för att citera en känd cirkusdirektör.

Sveriges Radios vd Cilla Benkö har gjort uttalanden som har tolkats så att det för Sveriges Radio är viktigt att det talas så lite som möjligt om kvinnan. Det som har hänt angår bara de närmast berörda arbetskamraterna. En märklig inställning med tanke på att radiokvinnan under årens lopp har haft en jättestor radiopublik som nu undrar vart hon har tagit vägen.

Det ska ändå sägas att radioledningen i det tysta har reagerat kraftfullt och lyssnat på de anställda och gjort vad som kunnat göras för att skapa en bättre arbetsmiljö.  Detta ska vd:n Cilla Benkö hållas räkning för.

Under de här veckorna har det också skrivits ett antal nyhetsartiklar om en känd folkkär manlig SVT-profil (inte Lasse Kronér) som har begått upprepade sexuella trakasserier mot kvinnor. Han gick på sin tid under beteckningen TV-mannen. Jag vet självfallet vem denne SVT-profil är. Jag följde för åtskilliga år sen detta drama på mycket nära håll och mådde själv mycket dåligt. SVT-profilen polisanmäldes av en kvinna som påstod att hon hade utsatts för sexuella övergrepp av mannen. Polisen gjorde en förstudie till en förundersökning men polisutredningen lades ner. Kvinnans ord togs inte på allvar. SVT gjorde också en omfattande internutredning men SVT-profilen fick arbeta kvar som om inget hade hänt. Vid ett stormöte på SVT bad han dock sina kollegor om ursäkt.

Vem denne man är har heller aldrig kommit ut – annat än några gånger på Flashback, ett internetforum som inte är det mest seriösa. Mannen skyddades så till den milda grad av sina chefer att de anställda gjorde uppror på grund av förljugenheten.

Samtidigt ska SVT-profilen ha hotats med att få sparken av dåvarande vd:n för SVT Sam Nilsson om profilen upprepade sina handlingar. Det ska han trots hotet senare ha gjort utan att något hände. Jag känner idag bara ett djupt förakt för de övriga SVT-chefer som skyddade mannen. Däremot känner jag i efterhand respekt för Sam Nilsson som öppet vågade tala om detta.

Sam Nilsson sa i ett uttalande i samband med händelsen att SVT såg mycket allvarligt på sexuella trakasserier och att sådana händelser var mycket belastande för Sveriges Television och att historien befläckade SVT:s anseende (citat ur Aftonbladet 12 mars 1999).

Jag mår fortfarande illa när jag tänker på den här händelsen och blir blixtarg över fega chefer med feta löner som krattar manegen för varandra.

I SVT:s fall var det en beundrad manlig TV-profil som skyddades – och som fortfarande skyddas. I Sveriges Radios fall skyddar man en kvinnlig programledare. Tystnadskulturen är alltså inte alls död och begraven. Den är i högsta grad levande och frodas fortfarande på kontoren, i arbetsrummen, i korridorerna, i fikarummen och på chefsvåningarna.

Att över 400 kvinnliga skådespelare på Dramaten gick ut i sin mycket uppmärksammade protest mot manliga s k  teatergenier som under årtionden har utnyttjat och tafsat på deras kroppar är naturligtvis gott nog. Samtidigt undrar jag hur dessa kvinnor stod ut under alla dessa år? Varför gick de inte mycket tidigare ut i offentligheten när problemet nu var så stort? Nej, de deltog också de i skyddandet av skurkarna och kåtbockarna.

Framförallt var de sannolikt i första hand angelägna om att inte äventyra sina egna karriärer.