Ibland undrar jag om det är ett gäng förskolebarn som huserar i regeringskansliet eller om det är vuxna mogna politiker. Jag har kommit fram till att det  i n t e  handlar om det senare. Sen Ulf Kristersson tillträdde som statsminister den 18 oktober har regeringen i princip inte lyckats med någonting. Och har man försökt göra något, så har det mesta blivit fel, fel, fel.

Mest fel har det blivit för energi- och näringsminister Ebba Busch som gör bort sig nästan varje dag. Igår lovade hon näringslivet att snabbt komma med besked när de skulle få ut det ekonomiska stödet för de skenande elpriserna. Idag kom beskedet från samma Ebba Busch att hon inte hade något besked. Det förslag som redan fanns om elstöd till företagen måste göras om från början, bland annat efter kritik från EU. Kritiken mot Busch från företagen lät naturligtvis inte vänta på sig.

I valrörelsen utlovade Busch och Kristersson att väljarna skulle få ett högkostnadsskydd för den dyra elen. Så blev det naturligtvis inte. Sen sa Busch att det skulle komma pengar till hushållen senast den 1 november. Så blev det inte. Sen sa hon att pengarna skulle komma ”i god tid före jul”. Så blev det heller inte. Det senaste (kanske inte heller det sista) beskedet är att elpengarna ska betalas ut via Försäkringskassan fr o m början av februari nästa år.

Frågar ni mig om jag tror att det kommer några elpengar till hushållen så svarar jag NEJ. Jag tror inte ett dyft på det löftet. Det kommer inga pengar i februari – om det kommer några pengar alls.

Så här har det hållit på hela hösten. Denna senfärdighet och de direkta löftesbrotten står i bjärt kontrast till den självsäkra attityd och de självsäkra löften som Ulf Kristersson och hans blivande ministrar, framförallt Ebba Busch, kastade ut till väljarna före valet. Inget av det som utlovades har blivit verklighet.

Därför var det inte bara häpnadsväckande utan direkt skrattretande att lyssna på Ulf Kristerssons jultal häromdagen. Har karl´n ingen självkritik eller självinsikt alls, tänkte jag. Maken till skryt och skrävel har jag sällan mött. Låt mig ge några exempel:

Statsministern framhöll de ständiga skjutningarna i Sverige som ett akut symptom:

”Det dödliga skjutvapenvåldet slår förfärliga rekord och är i hög grad en helt självförvållad svensk kris. Inget annat land i EU är i närheten av våra nivåer. Hittills i år har lika många skjutits ihjäl i Södertälje som i hela London. Det är en utveckling så förfärlig att den är svår att ta in,” sa Ulf Kristersson.

Det är få som inte håller med honom.

Han tog också upp den djupa energikrisen och det svåra ekonomiska läget:

”Åren framöver kan bli de ekonomiskt tuffaste för vårt land sedan 90-talskrisen och finanskrisen. Energikrisen och det svåra ekonomiska läget känns hemma hos varje hushåll. Elpriset är skyhögt. Inflationen ligger på nivåer som ingen har upplevt på decennier. Räntorna tickar uppåt för varje centralbanksmöte. Den återhämtning som en hel värld längtade efter när pandemin ebbade ut är avbruten. Tillväxten kommer att bromsa in eller bli negativ. Arbetslösheten kommer att stiga.”

Ingen säger emot honon här heller. Hans omvärldsanalys är korrekt. Men folk skulle ända inte behöva oroa sig i onödan för …

”… Sverige har nu fått en beslutsför regering. En regering som vet vad den vill och som har stöd för att genomföra de reformer som krävs,” förklarade Kristersson trosvisst.

”Vi kommer att genomföra ett paradigmskifte i svensk politik.”

Ulf Kristersson ville att svenska folket skulle förstå att regeringen jobbar metodiskt med ett brett reformprogram för att klara av  kriserna. Under de kommande månaderna skulle reformerna systematiskt sjösättas genom beslut i regering och riksdag.

Allt detta hade varit utmärkt om det hade varit sant. Men det är inte sant.

Gängskjutningarna och det accelerande dödliga våldet bland framförallt invandrare var för de flesta svenska väljare den allra viktigaste frågan i valrörelsen. Förra statsministern Magdalena Andersson lovade att ”hon skulle vända på varenda sten” för att komma till rätta med våldet. Hon hann inte vända på en enda sten för hon förlorade valet.

Därför stod förhoppningarna till Ulf Kristersson och hans regering, som dessutom stöddes av Sverigedemokraterna, som inte räds hårda tag. Nu väntade vi inte bara på fluffiga löften utan på skarpa och snabbverkande förslag.

När regeringen kallade till presskonferens häromdagen för att presentera sina ”förslag till trygghetsskapande åtgärder” på de här områdena så bidde det inte ens en tumme. Det bidde möjlighet en lilltå. För på de områden som regeringspartierna hade kommit överens om i Tidöavtalet, bland annat anonyma vittnen och visitationszoner blev det bara utredningar som det skulle ta år att göra och ännu fler år att genomföra.

Men så uttryckte sig inte regeringen på presskonferensen … Så här lät det istället:

”Regeringen genomför nu den största offensiven i svensk historia mot organiserad brotts­lighet. Tryggheten och tilliten ska återupprättas. För det krävs ett paradigm­skifte med kraftfulla åtgärder som ger resultat. Som en del av det arbetet har regeringen beslutat att ett system med visitations­zoner ska utredas.”

En utredare ska utreda och lämna förslag på ett system med tidsbegänsade och geografiskt avgränsade visitationszoner i Sverige. Syftet är att vässa arbetet mot gängen och förebygga skjutningar och sprängningar. I visitationzonerna ska polisen kunna använda tvångsmedel, tex kroppsvisitation och husrannsakan av fordon, även om det inte finns någon omedelbar brottsmsstanke.

I Danmark infördes redan 2004 visitationszoner, ett system som uppenbarligen fallit väl ut. Tilll utredare av visitationszonerna i Sverige har regeringen utsett Karin Erlingsson. Hon ska lämna sitt första förslag i början av år 2024!!! Tala om senfärdighet.

Samma sak gäller förslaget att införa ett system med anonyma vittnen, som regeringen också presenterade på sin presskonferens den 20 december. Här kommer utredaren, förre presidenten i Svea Hovrätt, nu riksmarskalken, Fredrik Wärsäll att få tiden ända fram till våren 2024 på sig för att utreda. Detta trots att det finns flera goda förebilder med anonyma vittnen både i Danmark, Finland och Norge. Faktum är att Sverige är ett av de få länder i Europa som inte har infört något system där man kan garantera anonyma vittnen säkerhet och skydda dem mot repressalier och kanske till och mot att bli mördade.

Anonyma vittnen är ett sätt att bryta den tystnadskultur som finns i den kriminella världen. Ingen vågar idag vittna mot en gängbrottsling av rädsla för att själv bli dödad. Inte ens föräldrar och syskon vågar vittna. Regeringen konstaterar att tystnadskulturen i den kriminella världen har blivit ”systemhotande”.

Några skarpa förslag handlade det alltså inte om. När blodet rinner på gatorna och människor mejas ner så nöjer sig regeringen Kristersson med att  u t r e d a  de åtgärder som Ulf Kristersson själv kallar revolutionerande och paradigmskiften. Det som borde ha blivit en tordönsskräll blev istället ett litet pip. Allt har hittills mest varit skryt och demonstration av svällande muskler utan kraft.

Det finns ytterligare ett exempel på en åtgärd som kan vara avgörande när det gäller att komma till rätta med gängkriminaliteten bland invandrare och det är att Sverige avskaffar systemet med permanenta uppehållstillstånd. Det som idag är permanent uppehållstillstånd ska kunna omvandlas till tillfälligt uppehållstillstånd som måste omprövas vartannat år.

Om systemet med permanenta uppehållstillstånd avskaffas så ska en invandrare som begått ett gängmord kunna utvisas. Det kan han inte idag eftersom han är ”skyddad” av sitt permanenta uppehållstillstånd.

Det var den 15 december som migrationminister Maria Malmer Stenergard kallade till presskonferens för att meddela att hon ger Migrationsverket i uppdrag att utreda möjligheterna att avskaffa de permanenta uppehållstillstånden och ersätta dem med tidsbegränsade uppehållstillstånd. Migrationsverket får tiden fram till den 30 juni 2023 för att komma med konkreta förslag till åtgärder.

Alltså ännu en utredning av något som skulle kunna införas ganska snabbt. Bara i år fick över 134 000 personer uppehållstillstånd i Sverige, även om det bland dessa finns många flyktingar från Ukraina.

Tanken bakom idén att avskaffa permanenta uppehållstillstånd är att förhindra att systemet med den reglerade invandringen missbrukas. Men återigen: här handlar det om ännu en utredning som det kan ta flera år att se effekterna av. Allt ska dras i långbänk. Allt viktigt ska utredas, ältas, skrivas om och kanske till sist stoppas av lagrådet därför att rättssäkerheten kanske kan hotas.

Regeringen Kristersson skryter vilt men är en riktig sengångarregering, vars skarpa förslag kommer att låta vänta på sig i flera år – om de ens kommer.

Därför är det intressant att jämföra regeringens Kristerssons sengångarmentalitet med den rivstart som regeringen Reinfeldt gjorde när man tog över regeringsmakten i Sverige 2006. Det var den borgerliga alliansens första regering. Här kunde man knappast tala om senfärdighet. Här var det handling som gällde, oavsett om folket gillade det eller inte. För det mesta ogillades de s k reformerna.

På några månader sjösattes det ena omvälvande förslaget efter det andra. Snabbt genomförde Reinfeldt stora skattesänkningar. Dessa betalades med höjda premier i arbetslöshetsförsäkringenm, sänkta bidragsnivåer för arbetslösa och försämrad sjukersättning – alla mycket impopulära åtgärder, men ändå åtgärder. Reinfeldts tes var att det skulle bli lönsammare att arbeta än att leva på bidrag.

Reinfeldt började också sälja ut statliga företag och avveckla vissa statliga myndigheter. Han införde det första steget i jobbskatteavdraget. Han skrotade ett beslut om förbättringar i Lagen om anställningsskydd (LAS) som regeringen Göran Persson hade tagit före valet. LAS skulle enligt Reinfeldt  i n t e  stärkas, helst tvärtom. Sjuklönesystemet för arbetsgivarna avskaffades, förmögenhetsskatten slopades och egenavgifterna i a-kassan höjdes.

Fredrik Reinfeldt fick höra att han tog från de fattiga och gav till de rika. Han blev både hatad och älskad. Samtidigt menade Reinfeldt att han hävdade arbetslinjen och de facto var en ”arbetarregering”, i varje fall en ”arbetsregering”.

Fredrik Reinfeldts handlingskraft står i bjärt kontrast till Ulf Kristerssons handlingsoförmåga. Kristersson formulerar många skrytsamma ord i tal och på papperet men det är fortfarande alldeles för lite verkstad. Han borde snegla på partibrodern Fredrik Reinfeldts rivstart.

Sen borde han förklara för Ebba Busch att hon bör sluta prata och börja arbeta istället.

Jag är fullt medveten om att en regering inte kan införa ett ”paradigmskifte” över en natt. De enorma problem med det dödliga våldet, segregatiionen, utanförskapet, klyftorna i samhället, den bristande integrationen etc låter sig inte lösas över en natt. Att förändra detta tar tid.

Men just av det skälet borde Ulf Kristersson och några av hans ministrar visa lite större ödmjukhet och inte lova ut reformer till höger och vänster som det tar år att genomföra.

Lite mer blygsamhet, lite mindre skryt och tomma löften, linde mindre prat och lite mer verkstad, om jag får be.

Den ende minister i Kristerssons regering som däremot visat prov på handlingskraft och initiativförmåga är försvarsminister Pål Jonson. Å andra sidan har han en ganska enkel uppgift. Manegen till Nato-inträdet är redan väl krattad av Magdalena Andersson och hjälpen till Ukraina är ingen tung börda att bära. Här spelar Pål Jonson snarare rollen av den snälle jultomten som skickar luftvärnsrobotar och ammunition till Volodomyr Zelenskij.