Jag blir alltmer folkskygg. Jag gömmer mig här ute i skogen i Tungelsta av rädsla för att bli smittad av covid-19. Jag är livrädd för att träffa människor som riskerar att smitta mig.

Jag tillhör riskgrupperna eftersom jag fortfarande dras med sviter från min cancer. Jag har ingen mjälte eftersom den opererades bort i samband med canceroperationen för nio år sen. Det gör att mitt immunförsvar sannolikt är kraftigt nedsatt, något som gör mig mer mottaglig för virusinfektioner.

Igår kväll ringde mobilen. Det händer numera alltmer sällan att mobilen ringer. När de sociala relationerna bryts av pandemin slutar också telefonen att ringa. Jag sneglade på displayen. Det namn som stod där tillhörde en gammal god vän till mig.

Jag svarade inte utan lät alla signalerna gå fram tills han tröttnade och lade på. Varför gjorde jag så? Jo, jag hade på känn att han ville bjuda Bosse och mig på middag hemma hos sig. Jag är säker på att det var hans ärende.

Eftersom jag på grund av min coronaskräck numera alltid tackar nej till alla slags inbjudningar (de kommer dock numera inte så ofta längre) så skulle jag ha blivit tvungen att tacka nej även till hans inbjudan och jag ville inte såra honom. Därför svarade jag inte när mobilen ringde.

Även om mitt beteende är minst sagt konstigt och asocialt så tror jag inte att jag är ensam. Jag tror att många människor har blivit precis lika asociala som jag. Det gäller förmodligen i första hand medelålders och äldre personer eftersom ungdomar verkar ta lite lättare på smittorisken.

Därför ställer jag mig frågan: Vad kommer det här att leda till? Om människor på grund av pandemin inte längre vågar träffa sina vänner, anhöriga och övriga medmänniskor, vad gör det med oss då? Människor är av naturen sociala. Vi är flockdjur liksom hästar, hundar och elefanter. Vi klarar oss inte utan mänskliga kontakter.

Våra hjärnor kommer att krympa om vi inte stimuleras av det ömsesidiga mänskliga utbytet. Vårt synfält kommer att begränsas alltmer och resulterar i ett tunnelseende där vi bara ser rakt fram. Eftersom impulserna från kontakterna med andra människor blir allt färre blir våra hjärnor mindre flexibla. Till slut töms de på sitt innehåll. De stelnar i sin form. Bara minnena finns kvar. Några nya intryck har aldrig fått plats.

Vi blir också känslomässigt avtrubbade. När man aldrig får uttrycka en känsla i samband med en social kontakt förtvinar känslolivet. Vi riskerar att bli alltmer som zombies, som mänskliga robotar utan hjärna och hjärta.

Det här apokalypsliknande scenariot är kanske för de flesta helt osannolikt. Många vägrar att se några långsiktiga effekter av isoleringen och pandemin. Många tror att när smittorisken väl är över så återgår vi omedelbart till de sociala relationer och det sociala beteende som vi hade före pandemin. Vi återgår till normaliteten. Eller gör vi inte det?

Jag är inte så säker på det. Ingen vet när pandemin har ebbat ut. I Sverige har vi fortsatt ganska hög smittspridning. Människor avlider fortfarande i covid-19. I andra länder, inte minst i USA, Sydamerika och delar av Afrika sprids smittan okontrollerat. Antalet smittade fördubblas på några få dagar och alltfler avlider.

Det kommer att dröja länge, mycket länge, innan coronaviruset är borta. Först krävs det att ett stort antal människor blir vaccinerade och därmed immuna. Först då kan smittspridningen minska.

Men även sen vi har fått vaccinsprutan i överarmsmuskeln så tror jag att vår folkrädsla kommer att finnas kvar. Vi ser med rädsla och misstänksamhet på våra medmänniskor. Är han en smittorisk? Kan man lita på att hon är vaccinerad? Har han antikroppar? Är hon sjuk? Varför hostar hon så förfärligt?

Vi drar oss undan av rädsla för att pesten ska bryta ut igen. Vi isolerar oss familjevis. De som inte har någon familj blir allt ensammare. De sociala relationerna bryts upp. När man inte har träffats på länge blir det också allt svårare att ta kontakt igen även om smittan är borta.

Vad kan ett virus åstadkomma som genom sin smittorisk driver människor bort från varandra? Jag vågar inte ens tänka tanken. Kanske är det en generationsfråga. När vi äldre har dött undan så kanske det sociala mänskliga beteendet återtar sina gamla former igen.

Vad vet jag? Jag känner mig i alla fall redan isolerad. När vågar jag bryta isoleringen? Eller måste vi gå omkring med plasthandskar, munskydd och en flaska handsprit i handväskan även när smittan redan är historia?

Hur länge måste vi acceptera att de sociala kontakterna hålls vid liv genom Whats up, SMS, e-post, Skype och Facebook? Ingen vet.

Livet har i alla fall redan blivit mycket tråkigare.