Jag berättade för någon vecka sen att mitt och Bosses liv stod inför stora förändringar. Men då tänkte jag i första hand på att jag måste av ekonomiska skäl sälja min lägenhet i Spanien och ett av mina hus i Sverige. Men jag hade aldrig i min vildaste fantasti att vi skulle förlora det käraste vi hade, vår lilla Prinsessa Sigrid.
Visserligen har Sigrid varit krasslig sen den 8 juni när hon började kräkas dag efter dag. Det var oroande. Vi trodde att hon hade inälvsmask eftersom hon började magra också. Jag gav henne två rejäla doser avmaskningsmedel – men tyvärr hjälpte det inte. 
Igår, måndagen den 11 juli ungefär klockan kvart i 8 på kvällen lämnade hon hos Bosse och jag var på väg med henne till Bagarmossens djurklinik i Bagarmossen eftersom vi förstod att hon inte skulle överleva natten. När vi satt i bilen höll Bosse hennes lilla kattväska i knät och smekte henne hela tiden. Plötsligt märkte han att det inte fanns något liv i henne längre. Hennes tassar var stela. Han kände ingen andhämtning. Huvudet hade sjunkit ner. Hon var redan borta – eller i alla fall på väg bort.
När vi lämnade in henne tillsammans med hennes lilla kattväska till veterinären så förklarade hon efter en stund att Sigrid inte var död när hon kom in. Jag trodde henne inte. Bosse visste att hennes liv hade flytt. Vi gallskrek båda två inför alla människor som stod i receptionen. Jag skrev under ett papper och bad receptionen skicka en räkning på 1 700 kronor för avlivningen, som inte var någon avlivning eftersom hon redan var död.
Hennes kattväska lämnade vi kvar liksom hennes leksaker och handdukar. Vi flydde ut till bilen och körde hem till Tungelsta. När vi kom in i köket packade jag ner alla saker som tillhörde henne, kattskålarna, vattenskålarna, kattmatspaketen som vi hade massor av, avmaskningsmedlet, den lilla skivan som hennes matskålar stod på, hennes båda hårborstar etc. och stoppade allt i en plastpåse som jag kastade i soptunnan. Jag stod inte ut med att se hennes tillhörigheter. Det skulle göra alldeles för ont.
Jag vet att Bosse och jag kommer att sörja vår Sigrid under lång tid, kanske i flera år. Ingen var som hon: vacker, vänlig, älskvärd, lekfull, tillgiven, pratsam, intelligent, snäll. Hon var vår lilla Prinsessa, som ingen annan kan ersätta. Och hon älskade oss. Det vet vi. Nu finns hon inte mer. Men vi finns kvar. Och det gör så ont, så ont. så ont.
Sigrid blev 14 år och 3 månader. Vi fick många lyckliga åt tillsammans med henne.
