Våren är äntligen här!!!

Nej, det är den inte alls. I morgon, tisdag, ska det bli 14 grader varmt här i Tungelsta men sen sjunker temperaturen dramatiskt igen. Det ska bli kyligt och mera regn under resten av veckan.

Efter någon dags solsken visste jag idag att blåsipporna längs vår skogsväg trots dystra väderprognoser hade vågat sig fram ur höstlöven och till och med slagit ut. Jodå, det stämde.

Flera små öar av vårens vackraste blommor hade letat sig upp ur jorden och bildat en dramatisk kontrast till den fortfarande så trista omgivningen: vissna höstlöv från ifjol, kala träd, visset gräs, också det från ifjol, men en och annan solstrimma hade de senaste dagarna gett liv åt de modiga växter som vågade.

Till och med några gula tussilago hade letat sig upp bland gruset och stenarna längs dikeskanten. De var fortfarande få – betydligt färre än blåsipporna – och de kämpade hårt mot det motstånd som naturen fortfarande bjöd.

Vattnet porlade stilla när det tog sig fram genom diket längs vägen. Plötsligt skymtade jag något grönt! Det var vårens första grässtrån som hade vågat sig upp.

Och några knippen starrgräs lyste vackert grönt ett stycke bort.

Det är den 8 april idag. Jag vet inte om man kan säga att våren är sen i år. Den kanske kommer vid helt normal tidpunkt – men den har inte kommit på riktigt, i varje fall inte på den breddgrad där jag och Bosse lever i Tungelsta sydost om Stockholm.

Aldrig tidigare i mitt liv har jag längtat så starkt efter våren som i år. Samtidigt beklagar jag att vintern här hos oss inte blev någon vinter. Ganska mycket snö under den första halvan av januari men därefter bara grått, grått, grått. Några återfall av vinter i februari och mars men den gick bort lika fort som den kom.

Det är synd om oss svenskar som ska behöva leva så här, plågade av en ständigt längtan efter värme och vår. Och när våren väl kommer på riktigt, ja, då blir det kanske ingen riktig vår i alla fall.