Idag, torsdagen den 7 april 2022, är det exakt 6 veckor sen Vladimir Putins Ryssland invaderade broderlandet Ukraina och startade ett massmord på oskyldiga människor som vi får gå tillbaka flera decennier i tiden för att hitta  en motsvarighet till. Under sex veckor har Putin tillåtits att döda, mörda, våldta, tortera, förfölja, massakrera, förnedra och utarma människor i Ukraina som inte velat något annat än att få leva ett bra liv, ha ett jobb att gå till, låta barnen få gå i skola och ha mat för dagen.

Samtidigt har ryska bombmissiler raserat städer och byar, bränt upp och skändat människors bostäder och egendom och lämnat kvar svarta och förkolnade rester av vad som en gång hade varit trygga hem. Förödelsen går inte att beskriva. Det värsta är att den har utförts av människor.

Dag efter dag har jag stirrat på de förfärliga bilderna där jag ser döda människokroppar ligga i förvridna ställningar på gatorna sen de blivit ihälskjutna i bakhåll av ryska soldater. Liken ska i vissa fall ha legat och ruttnat i flera veckor innan någon kunde ta hand om dem och begrava dem. När massakern i Butja avslöjades – tillika med andra massakrer – fick världen äntligen upp ögonen för vad som inte bara var ett krig utan ett massmord, ett folkmord som går långt utöver vad krigslagarna tillåter.

I väst sitter vi i våra mjuka TV-soffor och upprörs och suckar men ingen gör något. Västliga politiker står i sina blankpressade mörka kostymer och uttrycker sin avsky i talarstolarna. En liten tår kan ibland leta sig fram ur något av deras ögon. Andra politiker flyger som skottspolar mellan länderna för att förhandla och planera utan att göra något. Skenmanövrer. Tomt prat. Krokodiltårar. Spel för galleriet.

Vad pratar de om när de träffas? Jo, hur nästa omgång med sanktioner mot Ryssland ska kluras ut och genomföras. Sanktioner?! Jag skrattar numera åt detta falskhetens ord. Genom att utfärda vissa för Ryssland ekonomiskt åtstramande åtgärder, som har verkan först på mycket lång sikt, tror västländerna att man har gjort sitt. ”Sanktionerna kommer att ta”, säger experterna trosvisst. ”Vänta bara tills oligarkerna upptäcker att de inte längre kan få ut pengarna från sina bankkonton! Då ska ni få se på andra bullar!”

Nonsens. De västliga sanktionerna mot Ryssland är en nullitet, ett kraftfullt slag i luften, en till intet förpliktande s k solidaritetshandling, ett sätt att nödtorftigt döva sitt dåliga samvete samtidigt som Ukraina förblöder. Det värsta är att Ukraina förblöder inför våra ögon samtidigt som våra egna politiker pillar bort ett eller annat dammkorn som har fastnat på Hugo Boss-kostymen.

Sverige skickade i början av kriget 5 000 pansarskott och lika många hjälmar och matpaket. Gud vad stolta svenska politiker var efter att ha gjort denna kraftfulla insats som skulle bidra till att stoppa kriget i Ukraina. Pansarskotten är redan antingen stulna av ryssarna eller förbrukade av de ukrainska soldaterna. Matpaketen är för längesedan uppätna – om maten överhuvudtaget gick att äta. Hjälmarna är kanske redan sönderskjutna eller har begravs tillsammans med dödade ukrainska soldater.

Det här går inte längre. Det håller inte längre. Hur länge till ska västvärlden lämna Ukraina att dö, att förblöda under ryska soldaters stövelklackar medan Vladimir Putin, han som bestämmer allt, sitter i något residens uppe i Sibirien och småler, skyddad från huvudet till tårna av en trogen skara livvakter?

Dag efter dag har Ukrainas president Volodomyr Zelensky vädjat till väst att hjälpa till att skydda det ukrainska luftrummet för att ryska plan inte ska kunna skända ukrainskt luftrum. Ingen har lyssnat. Nä, nä, det vågar vi inte. Då anfaller Putin oss, kanske till och med med kärnvapen. Gud bevare oss för vad som skulle hända då? Vi fina, modiga, hederliga, fredliga människor i väst skulle kanske drabbas av ryska bomber och kärnvapenmissiler. Det tredje världskriget skulle bryta ut och då är vi alla förlorade. Nej, det vill vi inte.

Precis så är det. Skräcken för att västvärlden skulle om inte utplånas så i varje fall skadas svårt har förlamat oss så till den grad att vi inte vågar säga ”Piss”. Jo, ”Piss” vågar vi, säga och kanske också ”Aja baja, Putin. Så får du inte göra”.

Jag får samma förnimmelse idag som många svenskar hade under en stor del av efterkrigstiden, nämligen det dåliga samvetet för alla de eftergifter Sverige gjorde gentemot Tyskland och Hitler under andra världskriget. Hitler fick fortsätta att köpa malm från Sverige, som tyskarna sen kunde göra kanonkulor och vapen av, vapen som de sen använde mot vårt eget norska broderfolk.

Tyska soldater på permissionsresor från Norge till Tyskland fick utnyttja det svenska järnvägsnätet. Jag minns hur min mamma berättade att hon hade sett de där permittenttågen stå på Olskrokens station i Göteborg. ”Jag visste att det var permittenttåg eftersom alla fönster var igenspikade så att ingen skulle se att tyska soldater befann sig ombord på tågen”, berättade mamma för mig. Hon avskydde Hitler och hon avskydde det svenska hyckleriet.

Precis samma känsla får jag idag när jag tittar ut över världen och ser samma feghet, samma egennytta, samma omsorg om det egna skinnet, samma skygglappar, samma mörka glasögon som gör bilderna från Butja och Mariupol lite mera oskarpa. För varje dag blir jag mer och mer frustrerad:

Varför gör ingen något? Varför sitter vi bara här med händerna instoppade under rumpan och tittar generat ner på pressvecken på våra byxor samtidigt som vi låter Ukrainas folk förblöda? Varför skickar inte Nato flygplan till Ukraina? Varför går ingen in med trupper för att stötta den Ukrainska armén? Jag såg i morse att Tjeckien skulle skicka fem stridsvagnar till Ukraina. Ha ha. Förmodligen var dessa inte bemannade.

Det är Ryssland och ytterst Vladimir Putin som är ansvariga för kriget. Men vi i väst är också medansvariga eftersom vi låter allt det här ske utan att knappast röra ett finger. Jo, svarar ledare i väst. Vi har skickat pansarskott och lite käk till soldaterna. Och så har Tjeckien skickat de där stridsvagnarna. Och glöm inte hur många flyktingar från Ukraina som vi tar emot varje dag och som vi upplåter våra hem och andra bostäder till. Vi är verkligen solidariska med det ukrainska folket. Vi ger oss själva en symbolisk klapp på bröstet.

Javisst, för det kostar ju inte mycket att ta emot några tiotusentals flyktingar i Sverige. Dessa ska ju börja arbeta och gå i skola så fort de kommer hit. De kommer inte att ligga det svenska välfärdssystemet till last. Så det så.

Jag vet att det inte betyder ett skit vad jag skriver men jag skriver i alla fall, om så bara för att få ur mig min frustration. Hade jag varit ung hade jag åkt till Ukraina för att hjälpa till, inte genom att bära vapen utan genom att delta i hjälparbetet. Men nu är det för sent för mig. Dock kan jag fortfarande skriva. Jag önskar också att någon kunde snappa upp detta.

Kanske ska jag skriva en version av det här inlägget på engelska också, så att någon utanför Sveriges gränser också ska kunna läsa om min vånda över det lidande och den massdöd som sker i Ukraina – samtidigt som Vladimir Putin sitter säkert där han sitter i sitt elfenbenstorn.

Vakna Europa och USA. Det är dags nu.

Börja med att sluta köpa olja och naturgas från Ryssland. Det är i alla fall en början.