Nagelbitare. Rysare. Mardröm. Chockupplevelse. Chocktillstånd. Glädjefnatt. Omöjlighet. 

Ja, många är de attribut som sen igår kväll har satts på 2026 års val, framförallt på riksdagsvalet men också på kommunalvalen. Det var ingen som såg detta komma. Det var få som hade anat att Socialdemokraterna med sin helgonförklarade partiledare Magdalena Andersson göra sitt sämsta val sen Kosackvalet 1928.

Det var också få som hade anat att Sverigedemokraterna skulle förlora hela 3 procentenheter jämfört med 2022 års riksdagsval.

Ännu mer överraskande var det att Simona Mohamsson lyckades med det omöjliga, nämligen att lyfta upp de dödförklarade Liberalerna till ett valresultat som hamnade långt över riksdagsspärren. Liberalerna har ju under lång tid varit ett undergångshotat parti som hade halkat ner långt under fyraprocentsspärren till riksdagen.

Men så hände det som inte skulle kunna hända. Liberalerna fick 5.4 procent i valet. Det var inte bara en placering långt över den magiska riksdagsspärren. Partiet ökade dessutom sitt röstetal med 0.8% jämfört med valet för fyra år sen. Men det var förmodligen inte bara Simona Mohamssons förtjänst.

En stor del av upphämtningen kan sannolikt förklaras med att sympatisörer från de andra borgerliga partierna stödröstade på Liberalerna för att rädda en valseger för Tidö-partierna.

Men Simona Mohamssons enorma prestation räckte inte. Något färdigt valresultat finns ännu inte. Det kan dröja ända till söndag innan väljarna får veta hur det gick i valet. Men allt tyder på att Tidö-regeringen förlorade makten i söndags. Ulf Kristerssons självsäkerhet och Jimmie Åkessons stöddighet ser ut att bli deras eget fall. Istället ser det ut som om det rödgröna blocket har vunnit. Så här:

Men det är alltså inte bara Liberalernas ”omöjliga” comeback som gjorde söndagens val till en historisk händelse. Det var Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas magplask i valet som var den stora sensationen och som kommer att hålla statsvetare, politiker och journalister sysselsatta under lång tid framöver med att analysera, fundera och spekulera om hur det kunde gå så här.

Hur kunde socialdemokraterna göra sitt sämsta val sen 1928 samtidigt som Magdalena Andersson utsågs och utsåg sig själv till valets segrare redan i våras? Siffrorna talar dessvärre sitt tydliga språk:

Resultatet i årets val var ett av de mest överraskande på många år. På skylten har jag särskilt markerat de partier vars resultat sticker ut särskilt mycket. Det gäller inte minst Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas uppseendeväckande nedgång. Grafik: Elisabet Höglund.   

Socialdemokraterna tappade inte mindre än 2.3 procent i söndagens val jämfört med valet 2022 och hamnade på historiskt låga 28.1% av väljarnas röster. Hur var detta möjligt? Ja, jag tror faktiskt att socialdemokraterna föll på eget grepp i den här valrörelsen. Magdalena Andersson, som i flera år har haft rollen som någon sorts landsmoder, var alldeles för osynlig i valrörelsen när hon istället borde vara synligare än någonsin.

Var det så att hennes höga opinionssiffror under det gångna året och som kulminerade i våras invaggade henne och hennes parti i någon slags falsk trygghet? Var det så att hon inbillade sig att hon inte behövde anstränga sig på upploppet eftersom hennes försprång redan var så stort? Var det så att Magdalena Andersson blev opinionssiffrornas stora och oväntade offer?

Det är inte alls omöjligt. Men det finns också andra förklaringar. När Jimmie Åkesson frågade henne i en partiledardebatt för några dagar sen ”varför hon alltid var så sur”, så hade han faktiskt en poäng. För mig har det känts som om hon verkligen var sur, som om hon inte brydde sig, inte ansträngde sig utan valde att vila på sina lagrar. Det är det sämsta man kan göra.

Hon blev därför omsprungen av de andra partierna. För faktum är att alla småpartierna både på den borgerliga och rödgröna sidan gjorde ett bättre val än 2022.

Den nya och orutinerade centerledaren Elisabeth Thand-Ringqvist gjorde ett kanonval. Centerpartiet ökade med 0.3% till 7,1 procent. Hon är nu den partiledare som både har sagt att hon tänker stödja Magdalena Andersson som statsminister och som Tidöpartierna nu också försöker värva för att med hjälp av henne kunna återta den sannolikt förlorade regeringsmakten. Hon har plötsligt blivit kungamakare.

Men det stora succévalet gjorde ändå Vänsterpartiet trots de skandaler som i valrörelsens slutskede avslöjades om partiet, bland annat samröre med terrorister och Hamas-sympatisörer. Noshi Dadgostar förde upp sitt parti med hela 1,5 procentenhet till 8.3 procent.

En förklaring till Vänsterpartiets uppgång är att partiet på ett helt annat sätt än t ex socialdemokraterna har lyckats hitta nya väljare i utanförskapsområdena och bland invandrare. Där har Noshi Dadgostar gjort ett bra fotarbete som omedelbart har satt spår i valresultatet.

Sensationellt är också att moderaterna ökade i valet i söndags och återtog platsen som Sveriges näst största parti med 19.9% av väljarkåren bakom sig. Den platsen innehades ju tidigare av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson.

För Sverigedemokraterna, som har ökat sitt väljarstöd i varje val sen partiet kom in i riksdagen 2010, blev det här valet en kraschlandning. Partiet tappade inte mindre än 3 procentenheter och ligger nu ”bara” på 17.5 procent.

Och det var inte bara här och var som SD förlorade väljare. Man tappade i nästan alla kommuner. Till och med i Jimmie Åkessons hemkommun Sölvesborg gick SD tillbaka. Men värst var kanske tappet i valkretsarna i Norrland. I nästan varje Norrlandskommun gick partiet tillbaka – detta trots att Jimmie Åkesson har satsat särskilt hårt på att vinna väljare i just Norrland. I valrörelsen gjorde han t ex en särskild Norrlandsturné.

SD:s tillbakagång är även den en historisk sensation. SD har ju fram till idag varit en framgångssaga i svensk inrikespolitik. Jimmie Åkesson har t ex varit så säker på partiets politiska framtid att han nyligen utropade sig till statsminister efter valet 2030.

Varför hände detta? Det är lite av en gåta. Men det finns förklaringar. Kanske är det så att SD förlorade sin dragningskraft när man började samarbeta med Tidö-partierna. Visserligen har inte SD formellt suttit i Tidö-regeringen men det samarbete som de fyra borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har haft har varit så intimt att det har saknat betydelse att SD formellt har stått utanför regeringen.

Kanske är det denna politiska omsvängning – eller ska man kanske säga breddning av politiken – som de traditionella SD-väljarna ogillar. De ser inte längre Jimmie Åkesson som den enligt deras mening friska kraften i svensk politik, en politiker som vågade prata högt om det som det politiskt korrekta etablissemanget inte ville prata om, nämligen resultatet av den migrationspolitik som fördes 2015 när Sverige tog emot flyktingar som man sedan misslyckades med att integrera i det svenska samhället.

Nu ser det ut som om Tidö-regeringen har förlorat valet – om man inte lyckas med att locka till sig Centerpartiet. Trots socialdemokraternas stora nederlag har som det ser ut just nu det röd-gröna blocket en majoritet i riksdagen, 176 mandat mot de borgerligas 173. Kvarstår denna majoritet även sen alla utlandsröster och sent inlämnade förtidsröster är räknade så blir det maktskifte i Sverige. Men detta vet vi säkert först på söndag.

Det stora problemet är emellertid hur partierna i röd-gröna blocket ska kunna bilda en regering tillsammans. Det är den stora knäckfrågan. Vänsterpartiet kräver att få sitta med i en regering ledd av socialdemokraterna. Detta vill inte socialdemokraterna. Framförallt motsätter sig centerpartiet detta. För centerpartiet är (V) ett rött skynke i alla bemärkelser.

Så även om de röd-gröna skulle behålla den majoritet som de ser ut att ha idag så kommer resan fram till ett fungerande regeringssamarbete inom det röd-gröna blocket att bli lång, svår, kantad av misstro och politiska prestigeförluster. Samtidigt vet alla inblandade att Sverige måste ha en regering som kan leda landet.

Men innan den insikten har vunnit terräng hos alla inblandade kommer hösten 2026 att bli det politiska mörkrets höst, de svåra kompromissernas höst, den hårda prestigekampens höst och de svåra beslutens höst. Det finns de som tror att Sverige inte kommer att få en regering på plats förrän framåt jul. Efter 2018 års val tog det 134 dagar innan Stefan Löfven kunde bilda regering. Risken är att det kommer att ta minst lika lång tid i år.

Valet 2026 är de stora paradoxernas val med vinnande partier som förlorar makten och förlorande partier som får uppdraget att styra Sverige. Allt känns just nu overkligt. Men politiken är å andra sidan trollerikonstnärernas bästa gren.