UPPDATERAD DEN 15 SEPTEMBER KL. 12.56

Nagelbitare. Rysare. Mardröm. Chockupplevelse. Chocktillstånd. Glädjefnatt. Omöjlighet. 

Ja, många är de attribut som sen igår kväll klistrades på 2026 års val, framförallt på riksdagsvalet men också på kommunalvalen. Det var ingen som såg detta komma. Det var få som hade anat att Socialdemokraterna med sin helgonförklarade partiledare Magdalena Andersson sulle göra sitt sämsta val sen Kosackvalet 1928.

Det var också få som hade anat att Sverigedemokraterna skulle förlora hela 3 procentenheter jämfört med 2022 års riksdagsval. Alla trodde att SD var att parti som aldrig kunde förlora ett val.

Ännu mer överraskande var det att Simona Mohamsson lyckades med det omöjliga, nämligen att lyfta upp de dödförklarade Liberalerna till ett valresultat som hamnade långt över riksdagsspärren, nämligen till 5.4% av rösterna. Liberalerna har ju under lång tid varit ett parti som var dömt till undergång samtidigt som partiet desperat kämpade för sin överlevnad på en plats långt under fyraprocentsspärren till riksdagen.

Men så hände det som inte skulle kunna hända: Liberalerna fick 5.4 procent i valet. Det var inte bara en placering långt över den magiska riksdagsspärren. Partiet ökade dessutom sin andel av väljarkåren med 0.8% jämfört med valet för fyra år sen.

Men det var sannolikt inte bara Simona Mohamssons förtjänst. En stor del av upphämtningen kan förklaras med att sympatisörer från de andra borgerliga partierna, framförallt från Moderaterna, valde att stödrösta på Liberalerna för att rädda hem valsegern till Tidö-partierna. För förutom liberalerna var en sådan bedrift inte möjlig.

Men Simona Mohamssons enorma prestation och imponerande valarbete räckte inte. Något färdigt valresultat finns ännu inte. Det kan dröja ända till på torsdag innan väljarna får veta hur det gick i valet. Men allt tyder på att Tidö-regeringen förlorade makten i söndags. Ulf Kristerssons överlägsna självsäkerhet och Jimmie Åkessons stöddighet och självöverskattning ser ut att ha blivit deras fall.

Istället ser det ut som om det rödgröna blocket kommer att ta hem regeringsmakten – om det inte hade varit för alla de röda linjer som är utlagda kors och tvärs över det rödgröna politiska landskapet och som hittills har hindrat de fyra partiet att enas. Så här har i alla fall mandatfördelningen sett ut sen i måndags morse:

Rösträkningen pågår fortfarande men går överraskande långsamt. Men trots att fler och fler röster räknas ser inte mandatfördelningen mellan blocken ut att förändras. Det skiljer fortfarande 3 mandat mellan de rödgröna och de blågula. Det motsvarar drygt 33 000 röster.

Men det är alltså inte bara Liberalernas ”omöjliga” comeback som gjorde söndagens val till en historisk händelse. Det var Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas magplask i valet som var en minst lika stor sensation, en sensation som kommer att hålla statsvetare, politiker och journalister sysselsatta under lång tid framöver med att analysera, fundera och spekulera om hur det kunde gå så här.

Hur kunde socialdemokraterna göra sitt sämsta val sen 1928 samtidigt som Magdalena Andersson utsåg sig själv till valets segrare redan i våras? Men ett uttryck låter så här: ”Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten!”. De preliminära siffrorna över valresultatet talar dessvärre sitt tydliga språk:

Resultatet i årets val var ett av de mest överraskande på många år. På skylten har jag särskilt markerat de partier vars resultat sticker ut särskilt mycket. Det gäller inte minst Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas uppseendeväckande nedgång. Grafik: Elisabet Höglund.   

Socialdemokraterna tappade inte mindre än 2.3 procent i söndagens val jämfört med valet 2022 och hamnade på historiskt låga 28.1% av rösterna. Hur var detta möjligt? Jo, jag tror faktiskt att socialdemokraterna och Magdalena Andersson föll på eget grepp. Hon som i flera år har haft rollen som någon slags landsmoder, var helt enkelt för osynlig i valrörelsen när hon istället borde vara synligare än någonsin. Hon kämpade inte tillräckligt hårt för att marknadsföra socialdemokraternas politik.

Var det så att hennes höga opinionssiffror under det gångna året och som kulminerade i våras invaggade henne och hennes parti i någon slags falsk trygghet? Var det så att hon inbillade sig att hon inte behövde anstränga sig på upploppet eftersom hennes försprång redan var så stort? Var det så att Magdalena Andersson blev opinionssiffrornas stora och oväntade offer?

Det är inte alls omöjligt. Men det finns också andra förklaringar. När Jimmie Åkesson frågade henne i en partiledardebatt för några dagar sen ”varför hon alltid var så sur”, så hade han faktiskt en poäng trots att han fick kritik för den frågan. Även för mig har det känts som om Andersson verkligen var sur, som om hon inte brydde sig, inte ansträngde sig utan valde att vila på sina lagrar. Det är det sämsta man kan göra.

Därför blev hon omsprungen på upploppet av de andra partierna. För faktum är att alla småpartierna både på den borgerliga och rödgröna sidan gjorde ett bättre val än 2022. Alla, förutom (S) och (SD) ökade bland väljarna. De körde ända in i kaklet. Det gjorde inte Magdalena Andersson.

Den nya och orutinerade centerledaren Elisabeth Thand-Ringqvist gjorde ett bra val. Centerpartiet ökade med 0.3 procentenhet till 7,1%. Hon är också den partiledare som både har sagt att hon tänker stödja Magdalena Andersson som statsminister men som Tidöpartierna samtidigt försöker värva för att med hjälp av hennes röster kunna återta den sannolikt förlorade regeringsmakten. Hon har plötsligt blivit kungamakare. Hon uppvaktas från två håll.

Men det stora succévalet gjorde ändå Vänsterpartiet trots de skandaler som i valrörelsens slutskede avslöjades om partiet, bland annat samröre med terrorister och Hamas-sympatisörer. Noshi Dadgostar förde upp sitt parti med hela 1,5 procentenheter till 8.3 procent. Det var en bragd – men så är hon också envis.

En av förklaringarna till Vänsterpartiets uppgång är att partiet på ett helt annat sätt än t ex socialdemokraterna har lyckats hitta nya väljare i utanförskapsområdena och bland invandrarna där valdeltagandet alltid har varit lågt. Där har Noshi Dadgostar gjort ett bra fotarbete som omedelbart satte spår i valresultatet.

Sensationellt är också att moderaterna ökade i valet i söndags och återtog platsen som Sveriges näst största parti med 19.9% av väljarkåren bakom sig. Den platsen innehades ju tidigare av Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson. Denna positionsförändring var svår att svälja för Sverigedemokraterna.

För Sverigedemokraterna, som har ökat sitt väljarstöd i varje val sen partiet kom in i riksdagen 2010, blev det här valet en fundamental kraschlandning. Partiet tappade inte mindre än 3 procentenheter och ligger nu ”bara” på 17.5 procent. Partiet förlorade väljare över hela landet.

Man tappade inte bara väljare lite här och var. Man tappade i nästan alla kommuner. Partiet tappade hela Skåne, det gamla SD-fästet. Till och med i Jimmie Åkessons egen hemkommun Sölvesborg gick SD tillbaka.

Men mest svårsmält var kanske tappet i valkretsarna i hela Norrland. I nästan varje Norrlandskommun gick partiet tillbaka – detta trots att Jimmie Åkesson i valrörelsen satsade särskilt hårt för att vinna väljare i just Norrlands-distrikten. I valrörelsen gjorde Åkesson till och med en särskild Norrlandsturné för att på plats möta sina nya potentiella väljare. Men han fick tji.  Istället var det sensationellt nog Moderaterna som tog hem röster i Norrlands-distrikten medan även Socialdemokraterna tappade där.

SD:s tillbakagång är även den en historisk sensation. SD har ju fram till idag varit en framgångssaga i svensk inrikespolitik. Jimmie Åkesson var till och med så säker på partiets politiska framtid att han nyligen utropade sig till statsminister efter valet 2030. Sånt ska man akta sig för.

Varför hände detta? Det är en gåta. Men det finns förklaringar. Kanske är det så att SD förlorade sin dragningskraft när man övergav sin oppositionsroll och började samarbeta på regeringsnivå med Tidö-partierna. Visserligen har inte SD formellt suttit i Tidöregeringen men det samarbete som de fyra borgerliga partierna Moderaterna, Kristdemokraterna, Liberalerna och Sverigedemokraterna har haft har varit så intimt att det har saknat betydelse att SD formellt har stått utanför regeringen. SD:s inflytande har istället varit enormt. Men det betalade sig inte i valet. Tvärtom.

SD har nu också skaffat sig en politik på alla politiska sakområden. Det är inte längre migrations- och integrationsfrågorna och hatet mot muslimer som är SD:s käpphäst. Partiet vill bredda dig.

Kanske är det denna politiska omsvängning – eller ska man kanske säga breddning av politiken – som de traditionella SD-väljarna ogillar. De ser inte längre Jimmie Åkesson som den enligt deras mening friska och oberoende kraften i svensk politik, en politiker som vågade prata högt om det som det politiskt korrekta etablissemanget inte ville prata om, bl a den ökande invandringen och resultatet av den migrationspolitik som fördes 2015 när Sverige tog emot ändlösa strömmar av flyktingar som man sedan misslyckades med att integrera i samhället.

Nu ser det ut som om Tidöregeringen har förlorat valet – om man inte lyckas med konststycket att locka till sig Centerpartiet. Trots socialdemokraternas stora nederlag har som det ser ut just nu det rödgröna blocket en majoritet i riksdagen, 176 mandat mot de borgerligas 173. Kvarstår denna majoritet även sen alla utlandsröster och sent inlämnade förtidsröster är räknade så blir det maktskifte i Sverige. Men detta vet vi säkert först om några dagar – mest sannolikt betydligt senare i höst.

För det stora problemet är hur partierna i rödgröna blocket ska kunna bilda en fungerande regering tillsammans. Det är den stora knäckfrågan. Stötestenen är att Vänsterpartiet kräver att få sitta med i en socialdemokratiskt ledd regering. (V) vill inte längre vara ett förödmjukat stödparti i riksdagen. Men Magdalena Andersson har sagt att Vänsterpartiet inte är regeringsdugligt eftersom partiet inte har lyckats slita av kärleksbanden med extremistiska terroristsympatisörer längst ut på vänsterkanten.

Framförallt motsätter sig centerpartiet Centerpartiet att sitta med i en regering där också Vänsterpartiet finns med.. För centerpartiet är (V) ett rött skynke i dubbla bemärkelser. Det är här de röda linjerna går och som kan hindra en regeringsbildning på den rödgröna sidan.

Så även om de rödgröna skulle behålla den majoritet som de ser ut att ha idag så kommer resan fram till ett fungerande regeringssamarbete inom det rödgröna blocket att bli lång, svår, kantad av misstro, politiska prestigeförluster och kanske rentav förnedring. Samtidigt vet alla inblandade att Sverige måste ha en regering som kan leda landet.

Och att gå till extraval är inget alternativ.

Men innan denna insikt har vunnit terräng hos alla inblandade kommer hösten 2026 att bli det politiska mörkrets höst, de svåra kompromissernas höst, den hårda prestigekampens höst och de svåra beslutens höst. Det finns de som tror att Sverige inte kommer att få en regering på plats förrän framåt jul.

Efter 2018 års val tog det 134 dagar innan Stefan Löfven kunde bilda regering. Risken finns att det kommer att ta minst lika lång tid i år.

Valet 2026 är de stora paradoxernas val med vinnande partier som förlorar makten och förlorande partier som kan få uppdraget att styra Sverige. Allt känns just nu overkligt. Men politik är å andra sidan trollerikonstnärernas bästa gren. Politik är det möjligas konst, för att citera den gamle tyske statsmannen Otto von Bismarck.