I åttio dagar och åttio nätter har vi väntat. Oroliga, besvikna, förhoppningsfulla, besvikna igen, förbannade, föraktfulla, förhoppningsfulla, tålmodiga, otåliga, uppgivna, förväntansfulla … ja alla slags känslor har vi haft, vi svenskar som under dessa 80 dagar väntat på en ny regering.

Det är nu bara tre veckor kvar till jul. Äntligen ser det ut som om Sverige till sist kanske skulle kunna få en regering. Kanske får vårt land, vårt tålmodiga svenska folk, en riktigt fin julklapp i år. Då menar jag inte begagnade kläder som ju utsetts till årets julklapp – utan en riktig regering, inte bara en expeditionsministär som nu.

Det som under hela hösten har känts som en låst dörr vars nyckel har varit bortkastad, det ser nu kanske ut som om dörren öppnar sig. Äntligen kanske blockeringarna i svensk politik håller på att lösas upp. Äntligen kanske de ideologiska skygglapparna håller på att tas bort.

De initiativ som centerledaren Annie Lööf för några dagar sen och liberalernas ledare Jan Björklund idag har tagit för att få något att hända i regeringsfrågan kanske kan lösa upp den politiska handlingsförlamningen. Båda har nu förklarat att de kan tänka sig att stödja en socialdemokratisk regering under ledning av Stefan Löfven om socialdemokraterna går med på en lång rad politiska krav.

Liberalernas partiledare Jan Björklund sa på en presskonferens i eftermiddags att hans parti (trots stor inre splittring) är redo att släppa fram en S-ledd regering och ingå ett budgetsamarbete under förutsättning att Stefan Löfven gör en ”rejäl högersväng” i politiken.

I morgon tänker Jan Björklund överlämna en lista med en lång rad sakpolitiska krav som han vill ha uppfyllda om han och hans parti ska stödja en socialdemokratisk regering. Det handlar framförallt om krav på den ekonomiska politiken, bland annat slopad värnskatt, skattesänkningar, marknadshyror, reformer på arbetsmarknaden, mer pengar till försvaret etc.

Om Stefan Löfven är beredd att gå med på dessa krav (som fortfarande väl måste betraktas som förhandlingsbud) så är liberalerna beredda att trycka på den gula knappen när riksdagen så småningom ska rösta om Stefan Löfven ska få bli statsminister eller ej. Att trycka på den gula knappen är detsamma som att  lägga ner sina röster i riksdagsomröstningen.

Den politiska kravlista som Annie Lööf överlämnade till Löfven häromdagen är minst lika omfattande med minst lika hårda krav. Det finns betydande likheter mellan centerns och liberalernas krav.

Så man kan säga att de båda mittenpartierna är beredda att säga ja till en socialdemokratisk regering men först efter en rejäl högersväng, som Jan Björklund uttryckte sig idag. Och en högersväng skulle det bli om partierna kan enas.

Det är ingen enkel uppgift Stefan Löfven har framför sig. Snarare en mardrömssituation för honom. Å andra sidan har han inte arbetat ihjäl sig under hösten, vilket betyder att han borde ha samlat kraft för att orka med det eldprov som han nu utsätts för.

Självklart blir det inte enkelt att övertyga LO om att arbetsmarknaden borde reformeras och att turordningsreglerna ändras. Denna fråga är söndermanglad till leda under alla år och själv tror jag att Stefan Löfven är hjärtinnerligt trött på att behöva försvara facket på det här området i all evighet.

Jag tror inte heller att han är helt omedgörlig när det gäller att införa en friare hyressättning på bostadsmarknaden.

Ett borgerligt symbolkrav på Löfven är att avskaffa den s k värnskatten, ett krav lika gammalt som skatten själv. Jag tror att de flesta svenskar inte ens vet vad värnskatt är, bara att den finns. Värnskatten är en del av den statliga skatten men den är inte särskilt betydelsefull för statens inkomster. Den utgör bara några tiondels procent av all statlig inkomstskatt, så dess värde för socialdemokratiska regeringar har inte inte i första hand handlat om att öka statens skatteinkomster utan om att den beskatta högavlönade mer än lågavlönade. Värnskatten är en del av av marginalskatten, kan man säga.

Den nuvarande formen av värnskatt infördes 1995 för att hjälpa till att sanera statens finanser. När statsfinanserna var sanerade avskaffades skatten några år senare men återinfördes igen efter några år, nu med ett annat namn.

Trots att skatten heter värnskatt, så har den inte ett dugg med det militära försvaret att göra. Värnskatten infördes faktiskt redan 1915 på inkomster och förmögenheter för att avhjälpa brister i det dåtida urusla svenska försvaret. Värnskatten är alltså 103 år gammal och vore kanske gammal nog att gå i pension.

Kärt barn har många namn. Kanske låter det bra och solidariskt att kalla denna slags marginalskatt för ”värnskatt”. Att beskatta något man värnar om låter ju positivt. Men frågan är om inte inte värnskatten för längesen har spelat ut sin roll. Den är mer ideologisk än ekonomisk.

Om Stefan Löfven nu kan vrida sitt eget parti i en så kraftig riktning högerut som nog krävs för att tillgodose centerns och liberalernas krav på stöd, återstår verkligen att se. Jag utgår ifrån att det inte kan handla om ultimativa krav utan krav inför en förhandling. Och under en förhandling ska ju båda parter ge och ta.

Misslyckas Stefan Löfven – eller vägrar att gå med på de borgerliga kraven – ja, då finns det bara en utväg: nyval. Nyval är en dyr och krånglig väg till en regeringsbildning. Som det ser ut i opinionsmätningarna idag så är det egentligen bara socialdemokraterna själva som skulle gynnas av ett nyval.

Samtidigt skulle ett nyval knappast lösa Sveriges politiska kris. Efter ett sådant val kommer vi fortfarande att stå med tre politiska block, där alla på olika sätt försöker blockera varandra.

Så det gäller för Stefan Löfven att bita i det sura äpplet. Även om många av de borgerliga kraven på honom är svårsmälta så vet han att om han skulle lämna walk-over till den borgerliga alliansen och SD innebära att politiken i Sverige skulle vridas ännu mera åt höger.

Samtidigt vet både Löfven, Lööf och Björklund att Sverige måste ha en regering. Kanske kommer den med tomten på julafton. Vi får hoppas det.