Lilla Ingrid fyllde ju som bekant 1 år den 17 maj. Det firade vi förstås här på min blogg. Hon är med andra ord en stor flicka nu, med egen vilja och en enorm integritet.

Ända fram till mitten av maj vågade Ingrid överhuvudtaget inte gå ut. Vi förstod inte varför. Hon var förmodlige rädd för de andra katterna som smög omkring på vår tomt och vågade inte konfronteras med dem utomhus. Men lagom till hennes ettårsdag hände plötsligt något.

Nu skulle hon gå ut hela tiden. Vem var det som hängde på dörrhandtaget i köket när Bosse kom ner på mornarna om inte Ingrid. Det var som om hon hade mognat och blivit stor bara på några dagar. I fortsättningen handlade allt för henne om att bevaka sitt revir. Ett revir som blev större och större för varje dag. Hur stort det är idag vet vi inte men det är i alla fall dubbelt så stort som de 5 000 hektar som tomten är stor.

Ingrid har också förstått att hon nu ska skaffa sig sin mat själv. Nåja, husse och Mummy ska fortfarande ge henne kattmat i oförminskad mängd. Sen ska hon själv försöka fånga möss och småfåglar – men hittills har det inte gått särskilt bra.

Idag hittade jag henne plötsligt långt uppe i en ek på tomten.

Jag förstod inte vad hon sysslade med där. Hade hon blivit uppskrämd av någon främmande katt och inte vågade ta sig ner utan hjälp?

Hon låg och stirrade omkring sig och såg spänd ut.

Men när jag flyttade kamerapositionen (och mig själv) ett stycke åt höger förstod jag precis vad hennes ärende i trädet var:

Fågelholken! Jag hade glömt att det satt en fågelholk i just den eken. Förmodligen fanns det fågelungar eller åtminstone fågelägg i holken. Det måste Ingrid också ha upptäckt. Hon räknade väl där hon låg och balanserade på trädgrenen att det skulle flyga in stekta sparvar i munnen på henne.

Hon tittade ner på mig och försökte se oskyldig ut …

Samtidigt fick hon höra göken som började gala från sydost.

Det var ju också ett spännande ljud för de små kattöronen. Men sen vände hon sig mot holken igen. Där var sannolikt chanserna stora att få ett skrovmål än att försöka leta upp göken som hon inte visste var han befann sig.

Hade hon hört något ljud inifrån holken, månntro? Snålvattnet började rinna från hennes mungipor.

Men sen slappnade hon av. Hon började till och med att se uttråkad ut när inget hände. Jag bestämde mig för att ta en sista bild på henne och sen gå därifrån.

Hur hon hade tänkt ta sig ner från eken fick hon själv avgöra. Både Bosse och jag tycker nu att hon är så stor att hon kan ta sig ner från ett träd själv. Jag gick därifrån … men plötsligt fick jag höra ett förfärligt brak bakom mig. Titta på den här videon så får ni svaret på var ljudet kom ifrån.

https://youtube.com/shorts/gGyePTvtYAQ

Hon ramlade ner från eken. Hon försökte väl först klättra ner baklänges som katter ska göra men trädet var förmodligen för tjockt. Hon fick inte ordentligt tag med tassarna.

Hon verkade själv aningen chockad när hon satt där förvirrad i blåbärsriset och funderade på vad som egentligen hade hänt. Sen satte hon sig flera gånger ner på marken för att slicka tassarna. En katt kommer ju, som syntes, alltid ner på alla fyra – men det kan nog göra ont ibland, särskilt med den fart som Ingrid kastades ner från trädet.

Men hon lät sig inte skrämmas. För några timmar senare, när Bosse satt och åt middag på verandan, hörde jag samma brakande ljud som tidigare. I blåbärsriset nedanför samma ek satt återigen lilla Ingrid och såg omtumlad ut. Hon hade gjort ett nytt – misslyckat – försök att fånga ett flygande mellanmål.