Det var i maj 2005 det hände. Då sändes dokumentären ”Könskriget” i Sveriges Television, producerad av TV-journalisten Evin Rubar.

Dokumentären, som sändes i två delar, var ett generalangrepp mot allt vad feminism hette. I programmen granskade Rubar bland annat ROKS (Riksföreningen för Kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Rubar intervjuade ROKS´ dåvarande ordförande Ireen von Wachenfeldt.

Intervjun handlade bland annat om den amerikanska radikalfeministen Valerie Solanas´ bok ”S-C-U-M-manifestet” från 1968 där Solana går till hårt angrepp mot manssamhället och männens oinskränkta makt över kvinnorna.

 

Rubar fick till slut Ireen von Wachenfeldt att uttrycka de stigmatiserande orden ”män är djur” i programmet. Nåja, riktigt så sa hon inte. I själva verket ställde von Wachenfeldt en motfråga till reportern ”Män är djur, tycker inte du det?” Samtidigt höll von Wachenfeldt med om att män var ”vandrande dildos”.

Så där fick man inte uttrycka sig om män år 2005, alltså för bara tolv år sen. Ireen von Wachenfeldt blev snabbt landets mest jagade person. Hon mordhotades. Hon lynchades. Hon jagades av journalister så att hon till slut inte längre vågade gå ut. När journalisterna inte lyckades få tag i henne själv, ringde de till hennes barn. Wachenfeldt blev på några timmar Sveriges mest jagade villebråd.

Efter två månader avgick Ireen von Wachenfeldt från ordförandeskapet i ROKS. Ytterligare några månader senare belönades å andra sidan TV-reportern Evin Rubar med TV-priset Kristallen och mottog senare även SVT:s jämställdhetspris för sitt program ”Könskriget” samt journalistpriset Guldspaden.

”Män är djur” var det värsta man kunde säga på den tiden. Jag fick själv erfara detta inpå bara kroppen. Ett år senare, i samband med valrörelsen 2006, intervjuade jag bl a en rektor på en folkhögskola om hur han såg på anklagelsen att ”män var djur”. Han blev efteråt så upprörd när inslaget sändes att han skällde ut mig. Folk ringde och anklagade mig för att vara radikalfeminist och manshatare som använde detta förkättrade uttryck.

Rapportinslaget anmäldes till Granskningsnämnden av ett otal tittare och hade varit nära att fällas om jag inte själv hade kämpat så hårt för att få granskningsnämnden att förstå att det inte var min egen åsikt jag hade uttryckt utan att det handlade om ett citat från den debatt som hade stormat i Sverige året innan.

Redan vid vänsterpartiets kongress 2002 hade dåvarande partiordföranden Gudrun Schyman jämfört svenska med med afganska talibaner, vilket inte hade skapat någon särskilt god jordmån för en sansad jämställdhetsdebatt i Sverige. Gudrun Schymans ”talibantal” har redan gått till den politiska historien.

Idag, hösten 2017, är bilden den rakt motsatta. Hundratusentals svenska kvinnor och miljoner kvinnor över hela världen har svarat på uppropet #Metoo och anklagat miljontals män för sexuella trakasserier, våldtäkter och kränkningar. Debatten har pågått i Sverige i en och en halv månad nu. Vindstyrkan har inte avtagit, snarare ökat. Under denna tid har tusentals män pekats ut för att ha begått våldtäkter, närmanden och trakasserier av kvinnor som efteråt har känt sig kränkta av männens behandling av dem.

#Metoo har på kort tid förvandlats från ett upprop på sociala medier till en formidabel folkrörelse. Jag är övertygad om att de flesta kvinnor som har anklagat män för sexuella trakasserier (öppet eller anonymt) faktiskt har upplevt vad de har berättat. Därför är det en svindlande värld vi har kastats ut i, en värld där männen gör allt för att utnyttja kvinnors kroppar för sin egen tillfredsställelse – men en värld där kvinnor nu vågar protestera.

Högt uppsatta s k kulturmän, skådespelare, TV-producenter, läkare, lärare, politiker, advokater, åklagare och domare har fallit som käglor efter avslöjandena i efterdyningarna av Metoo. Aldrig har så många virtuella halshuggningar av män utförts som under dessa sex veckor. Oftast förmodligen med rätta.

Det genomgående temat för avslöjandena har varit att män är djur, även om själva uttrycket hittills inte har använts öppet. Idag går det nämligen bra att avslöja män som har betett sig som svin, som djur, och som sexgalningar. För tolv år sen var män oskyldiga änglar, som orättfärdigt anklagades av feministiska manshatare och som därmed stöttades ännu mera av samhället och etablissemanget.

Varför går det att kalla män för djur/svin idag men inte 2005? Frågan måste ställas. Har män blivit så mycket mera djuriska idag än de var för tolv år sen? Naturligtvis inte. Många av de övergrepp som har skildrats i #Metoo-uppropen inträffade långt före 2005. Alltså var män lika mycket djur före 2005 som de är idag.

Det här är överrumplande och visar på att det inte finns någon vedertagen sanning. Det handlar bara om vad som får sägas och inte får sägas vid olika tidpunkter.

Jag tycker att det snart är dags för alla som lynchade Ireen von Wachenfeldt år 2005 att be henne om ursäkt. För hade von Wachenfeldt sagt exakt detsamma idag som hon sa 2005, ja då hade hon inte lynchats utan hyllats som en hjälte. Min tro på mänskligheten, på samhället och dess värderingar, har inte ökat på senare tid, snarare minskat.

Sist men inte minst måste jag ta upp fallet Roger Mogert, 48. Han var fram till i torsdags socialdemokratiskt stadsbyggnads- och kulturborgarråd i Stockholm. Då tvingades han emellertid hoppa av alla sina politiska uppdrag eftersom det i en interutredning i kölvattnet av #Metoo kommit fram att Mogert utsatt flera kvinnor för sexuella trakasserier på ett sätt som inte ansågs lämpligt. Mogert hade förbrukat sitt politiska förtroende. Han hade med andra ord uppträtt som ett svin.

Men idag, lördag, avslöjades det att Roger Mogert inte alls kommer att straffas för sina gärningar. Istället kommer han att belönas med en jättelik fallskärm värd 4.8 miljoner kronor av Stockholms stad. Under det kommande året kan Mogert kvittera ur 76 000 kronor i månaden i fallskärm. Under de återstående fyra åren blir ”månadslönen” 65 000 kronor.

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag skakar i hela kroppen av ilska och upprördhet. Här beter sig en hög socialdemokratisk politiker som ett svin (eller ett djur) mot kvinnor. Han tvingades visserligen avgå men han blir rikt belönad och kan leva på arbetsfria inkomster under åtminstone fem års tid.

Är detta rättvisa? Hur mycket pengar i ersättning får de kvinnor han har kränkt? Förmodligen inte ett öre.