Alla trodde att det skulle bli moderatledaren och statsministern Ulf Kristersson som idag, måndag, skulle få uppdraget från riksdagens talman att göra ett nytt försök att sondera bland partiledarkollegorna om det skulle gå att tråckla ihop en högerregering som skulle kunna bli tolererad av riksdagen.

Men Kristersson tackade nej med hänvisning till att det inte skulle gå att sy ihop en sådan regering. Den skulle helt enkelt inte få tillräckligt många mandat. Och Ulf Kristersson ville säkert heller inge utsätta sig för den förödmjukande situationen att bli nedröstad av riksdagen – precis på det sättet som Magdalena Andersson blev nedröstad av riksdagen i torsdags i förra veckan som statsminister i en socialdemokratisk minoritetsregering, ett regeringsalternativ som egentligen bara fanns i Magdalena Anderssons egna drömmar men som aldrig ansågs vara ett realistiskt alternativ.

Den regering som Ulf Kristersson i så fall skulle ha sonderat skulle troligtvis bestå av moderaterna, kristdemokraterna, liberalerna och enligt Kristersson förhoppningsvis även centern. Normalt skulle även sverigedemokraterna ingå i en sådan regering.

Kristersson utlovade ju Jimmie Åkesson redan i mars i år att sverigedemokraterna skulle få flera tunga ministerposter i en eventuell högerregering efter valet – ett löfte som Kristersson fick mycket kritik för. ”Man säljer ju inte skinnet förrän björnen är skjuten”, var argumentet mot honom.

I den bästa av världar skulle en sådan regering samla ihop inte mindre än 198 mandat mot det rödgröna blockets 151 mandat under förutsättning att SD ingick i en sådan regering. Det skulle alltså bli en mycket stark regering. Men för Ulf Kristersson att försöka bilda en sådan regering var en fullkomligt otänkbar uppgift eftersom centern och dess partiledare Elisabeth Thand Ringqvist inte för allt smör i Småland är beredd att sätta sig i en regering där sverigedemokraterna ingår eller en regering som stöds av sverigedemokraterna.

Man förstår att Kristersson inte var särskild lockad av den uppgiften, eftersom en sådan regering skulle vara dödfödd redan från början. Lite självbevarelsedrift har ju den gode Kristersson. Och en högerregering utan passivt eller aktivt stöd av SD skulle bara samla 136 mandat och bli nedröstad innan den än hann bli bildad.

När Ulf Kristersson var körd för ett sonderingsuppdrag kom talmannen Andreas Norlén den lika geniala som överraskande idén att vända sig till stoppklossen för en högerregering, nämligen centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist själv. Thand Ringqvist har ju både under valrörelsen och efter valet framhållit en ”mitten-regering” som sin våta dröm.

När Andreas Norlén frågade Elisabeth Thand Ringqvist om hon ville åta sig sonderingsuppdraget så tackade hon ja. Många undrar säkert varför uppdraget gick till henne. Centern fick ju bara drygt 7 procent av rösterna i valet. Ett så litet parti kan väl inte både bilda en regering och tillsätta statsministerposten?

”Nej”, svarar Thand Ringqvist själv. ”Jag har inga som helst ambitioner att bli statsminister. Mitt parti är alldeles för litet för det. Däremot tycker jag att det är intressant för mig att sondera för en mittenregering, förslagsvis med Magdalena Andersson (S) som statsminister.”

Thand Ringqvist har ju ända sen i somras förordat Magdalena Andersson som statsminister i sin drömregering. Båda har mycket god personkemi och Andersson själv är oerhört mån om att få till stånd ett regeringssamarbete med centern.

Magdalena Andersson blev också mycket glad när hon fick veta att sonderingsuppdraget denna måndag hade gått till Elisabeth Thand Ringqvist.

”Det är viktigt att alla alternativ prövas”, sa Magdalena Andersson i en kommentar. ”Socialdemokraterna kommer självklart att fortsätta agera konstruktivt och jag ser fram emot att fortsätta föra samtal med riksdagens partiledare om hur Sverige kan få en ny regering.

Men kommer Elisabeth Thand Ringqvist att lyckas med detta konststycke? Det är den mest motiverade frågan idag även om Thand Ringqvist synbarligen är en högst handlingskraftig kvinna. Redan under måndagen började hon ringa runt till alla partiledare och bjöd in dem till möten. Men vilka partier skulle den mittenregeringen bestå av då?

Ja, det skulle ii så fall teoretiskt kunna vara en stor fempartiregering bestående av socialdemokraterna (99 mandat), miljöpartiet (22 mandat), centerpartiet (25 mandat), kristdemokraterna (22 mandat) och liberalerna (19 mandat). Tillsammans skulle dessa fem partier samla 187 mandat i riksdagen och därmed bli en stark, betryggande och (förhoppningsvis) handlingskraftig majoritetsregering. 

Men nu är livet inte så enkelt. Att samla ihop ett antal partier i en regering handlar inte bara om att räkna ihop hur många mandat dessa partier tillsammans samlar ihop. Lika viktigt är att partierna kan och vill regera tillsammans.

Och i den nämnda fempartikoalitionen vimlar det av röda linjer, alltså partier som inte kan tänka sig att regera med varandra – av olika skäl. Se här:

Visserligen uppvaktade Ebba Busch Magdalena Andersson flitigt i somras. Hon förklarade att hon gärna kunde tänka sig att samarbeta med socialdemokraterna – men då handlade det inte om något regelrätt regeringssamarbete utan bara om enstaka uppgörelser om sakfrågor, t ex om energipolitiken.

Men den kärleken verkar ha tagit slut.

Däremot verkar Ebba Busch och Elisabeth Thand Ringqvist vara bästisar. De badar bastu tillsammans och trivs bra i varandras sällskap. De har ofta synts på bild tillsammans.

Så vägen fram till en mittenregering med fem partier verkar vara kantad av problem och motsättningar. Det gör att Elisabeth Thand Ringqvist kan tvingas ge upp den här sonderingen. På måndag i nästa vecka ska hon rapportera resultatet av sonderingarna till talman Andréas Norlén. Vi får se då om hon har lyckats.

Själv tror jag att det kommer att krävas ytterligare minst en sondering till. Och då blir det väl Magdalena Andersson som får göra sitt tredje försök. Sannolikt handlar det då om att hon dammar av den gamla tanken på en rödgrön regering med vänsterpartiet, socialdemokraterna, miljöpartiet och centern.

Men här vet vi att det finns två djupt karvade röda linjer: Nooshi Dadgostar (V) kräver att få sitta i en socialdemokratiskt ledd regering. Annars röstar hon nej.

Och Elisabeth Thand Ringqvist vägrar att sitta i samma regering som Nooshi Dadgostar. Och dessa röda linjer verkar just nu vara så hårt inristade i den politiska samarbetstavlan att det är svårt att se hur de två damerna ska komma överens.

Summa summarum: Läget mellan partierna är med andra ord precis lika låst idag som det har varit ända sen valet. Några öppningar skymtar inte så långt ögat når. Kanske finns det till och med de partier som hellre tar ett nyval. Moderaterna ser nog gärna fram emot ett nyval eftersom det sannolikt skulle gynna dem.

Ulf Kristerssons opinionssiffror har ju skjutit i höjden rejält alltmedan sonderingsarbetet i riksdagen har pågått i slow motion – detta inför ögonen på de alltmer irriterade väljarna.