Rysslands diktator Vladimir Putin blir alltmer brutal. Även om hans aggressioner´fortfarande främst är riktade mot Ukraina ökar de ryska hoten även mot Europa. Vi ser nästan varje dag hur Ryssland genom sitt hybridkrig försöker skrämma Europa och Nato. Och ju närmare Ryssland de europeiska länderna ligger rent geografiskt, desto större upplevs hotet från Ryssland.

Denna farliga situation påverkar i högsta grad Sverige, inte minst med tanke på att Sverige dels fortsätter att helhjärtat stödja Ukraina, dels därför att Sverige har seglat upp som en av de starkaste medlemsstaterna i Nato. Detta är maktpåliggande uppgifter för Sverige, uppgifter som kräver en handlingskraftig svensk regering. Det har inte Sverige – trots att det snart har gått 40 dagar sen valet!

Samtidigt styrs USA av en totalt oförutsägbar dåre (läs: Donald Trump) vars maktambitioner, erövringslusta, omdömeslöshet och galenskaper blir alltmer hotfulla och skrämmande för varje dag. Denne Donald Trump har dessutom med den amerikansk-ryska dieseloljeaffären lierat sig med ärkefienden Ryssland samtidigt som Trump har tagit sin hand ifrån Ukraina.

Om denna trump-putinska allians består betyder det att världens två starkaste kärnvapenmakter tillsammans förenar sig i en gemensam konfrontation mot den övriga världen. Det är en situation som kan bli mycket farlig och som måste hanteras även av Sverige.

Till detta ska läggas Donald Trumps krig mot Iran som pågår utan att man kan se något slut och som nu har spritt sig till andra länder i Mellanöstern genom de jemenitiska huhtirebellernas attacker mot bland annat Saudiarabien. Ett utvidgat krig i Mellanöstern gör världen ännu osäkrare samtidigt som risken för en global energikris ökar dramatiskt.

Med detta mörka globala perspektiv som bakgrund håller Sveriges riksdag lekstuga med statsministeromröstningar som inte leder till att någon ny regering ser dagens ljus utan som istället hittills har cementerat de politiska motsättningar som länge har funnits mellan de politiska partierna, framförallt på den rödgröna sidan.

Detta är en charad som jag upplever som alltmer förnedrande – både för alla inblandade partier, för talman Andreas Norlén och för de partiledare som vägrar ge upp sina låsta positioner. Detta spektakel, denna politiska teater, som kommer att fortsätta vecka efter vecka, visar samtidigt det svenska politiska systemets inneboende svagheter.

Detta händer trots att det inte finns några avgörande politiska skillnader mellan flertalet partier i riksdagen. Tvärtom tycker de flesta ganska lika i många grundläggande sakfrågor. Det har inte minst framgått av årets valrörelse. Ändå får man som utomstående betraktare intrycket att det är avgrunder som skiljer vissa av de inblandade partierna åt.

I verkligheten är det inte alls så. Tvärtom. I Sverige trängs numera alltfler partier, inklusive socialdemokraterna och miljöpartiet, i den politiska mitten, en plats som nu håller på att bli alldeles för trång.

Idag, torsdag, klockan 12.00 hölls den första statsministeromröstningen i riksdagen. Omröstningen gällde talmannens förslag att pröva Magdalena Andersson som statsminister i en socialdemokratisk minoritetsregering. Redan före omröstningen visste alla, inklusive Andersson själv, att hon skulle förlora.

Och det gjorde hon rejält med 99 (socialdemokratiska) röster för och 248 röster emot. Alla riksdagens partier med undantag för socialdemokraterna röstade alltså nej till en socialdemokratisk minoritetsregering ledd av Magdalena Andersson.

Men hon själv var inte det minsta ledsen eller besviken efteråt. ”Detta hade jag räknat med”, svarade hon lakoniskt på journalisternas frågor. ”Nu tycker jag att talmannen ska lämna över sonderingsuppdraget till Ulf Kristersson. Det är rimligt att riksdagens näst största parti får testa möjligheterna att bilda regering”.

I morgon, fredag, får vi veta vilka slutsatser talmannen Andreas Norlén kommer fram till men mycket talar för att Ulf Kristersson får uppdraget och att han i nästa vecka tvingas genomlida samma förödmjukande statsministeromröstning som Magdalena Andersson gjorde idag. För Ulf Kristersson har ju heller inte något regeringsunderlag som är starkt nog för att kunna bilda en regering med en majoritet av riksdagens ledamöter. Det stod ju klart när valutgången blev 176 mandat för de rödgröna och 173 mandat för Tidöpartierna.

Detta valresultat kan man bara inte trolla bort. Det har Ulf Kristersson insett. Detta klargjordes också med all önskvärd tydlighet av moderaternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson när denne höll sitt anförande före statsministeromröstningen idag.

Detta uppdrag skulle bli ett självmordsuppdrag för Ulf Kristersson och en lika stor förödmjukelse som den förödmjukelse som Magdalena Andersson utsattes för idag, även om hon inte ser saken på det sättet. 

Det enda som skulle kunna göra en Kristersson-ledd regering möjlig är om han lyckas med det osannolika konststycket att locka över centern och Elisabeth Thand Ringqvist till sitt lag. Det förutsätter emellertid att Sverigedemokraterna inte tillåts få något som helst inflytande i denna regering. Och ställs SD åt sidan, ja då blir det ingen majoritetsregering för Ulf Kristersson.

Vi befinner oss med andra ord i ett moment 22 både när det gäller en rödgrön regering och en Kristersson-ledd högeregering. Dagens statsministeromröstning om Magdalena Andersson dyrkade heller inte upp ett enda lås i den rådande parlamentariska röran. Istället fortsatte alla partier att framhärda i de ståndpunkter de intog redan långt före valet.

Det enda nya idag var att Elisabeth Thand Ringqvist kastade ur sig förslaget att hon kunde tänka sig att rösta ja till en socialdemokratisk minoritetsregering förutsatt att denna regering lovade att driva en politik som centern kunde acceptera, alltså en mittenpolitik som inte var ”nedsmutsad” av Vänsterpartiets idéer. Så uttryckte hon sig inte men det var det hon menade.

Det var ju detta som dagens statsministeromröstning handlade om. Nej, det kunde hon inte eftersom Magdalena Andersson hittills har misslyckats med att mejsla fram en politik som centern kan acceptera och som inte är beroende av Vänsterpartiets röster i riksdagen.

Situationen är med andra ord kaosartad. Jag lånar till och med det uttryck som förre moderatledaren och statsministern Carl Bildt (M) myntade, nämligen ”en röd-grön röra”. Orsaken är att Magdalena Andersson i valrörelsen aldrig visade sina kort när det gällde vilka partier hon ville regera med och inte heller vilken politik hon ville föra. Det arbetet sköt hon av valtaktiska skäl upp till efter valet.

Det är resultatet av detta övertaktiserande som vi nu ser frukterna av.  Det resultatet har ju hittills varit noll. Istället väntar Magdalena Andersson in den tidpunkt då Vänsterpartiet och Centerpartiet kan tänkas överge sina röda linjer, framförallt att Vänsterpartiet avstår från att kräva statsrådsposter i Magdalena Anderssons regering.

Att Vänsterpartiet och dess ordförande Nooshi Dadgostar skulle göra det är emellertid helt osannolikt. De kommer bara att stödja en socialdemokratiskt ledd regering om de själva får sitta med i denna. Något annat alternativ finns inte. Så det finns inga vägar ut ur denna kniptångssituation för Magdalena Andersson

Så om Sverige överhuvudtaget ska få en regering utan att det här chicken racet slutar med ett extraval så måste Andersson söka stöd på annat håll.

Då återstår bara moderaterna, kristdemokraterna och liberalerna. Och dessa partier har hittills inte visat något som helst intresse att hjälpa Magdalena Andersson ur hennes knipa. Visserligen flirtade KD:s Ebba Busch vilt med Magdalena Andersson i somras men efter det har hon krupit in i den blågula buren igen och lär nog stanna där.

Jag önskar att jag kunde ge er, mina kära läsare, en hint om hur regeringsfrågan ska kunna lösas. Jag ser just nu inga framkomliga vägar. Magdalena Andersson får säkert tillbaka sonderingsuppdraget minst en gång till – men det betyder inte att hon når sitt hägrande mål, nämligen att återigen koras till Sveriges statsminister.

Då återstår bara ett extraval och detta kommer  i n t e  att gynna socialdemokraterna. Den saken är klar.

Jag återkommer därför till det resonemang jag förde i början av det här inlägget, nämligen det hotfulla och osäkra internationella läget. Sverige  m å s t e  skyndsamt ha en regering som kan tackla de stora problem Sverige har framför sig utrikespolitiskt, säkerhetspolitiskt och ekonomiskt. Något annat vore en ynkedom.

De politiska partierna har också ett stort ansvar inför sina väljare. Dessa har rätt att förvänta sig att deras folkvalda representanter tar det ansvar som väljarna har överlåtit åt dem.