”Mycket snack men lite verkstad” – ”Mycket väsen för lite ull, sa bonden när han klippte grisen” – ”Tomma tunnor skramlar mest” …
Ja, man kan hitta hur många talesätt som helst för att beskriva den fars som fortfarande – 43 dagar efter valet – pågår i det till synes omöjliga arbetet att få ihop en regering som kan styra Sverige under de kommande fyra åren. Centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist lyckades dessvärre inte heller lösa upp några knutar. Hennes situation var lika omöjlig som Magdalena Anderssons och Ulf Kristerssons hade varit tidigare.
Sen förra måndagen har det varit centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist som har haft talmannens uppdrag att försöka sondera möjligheten att bilda en bred mittenregering bestående av socialdemokraterna, centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och liberalerna. Denna regering skulle ledas av Magdalena Andersson som statsminister.
Idag klockan 10.00 avrapporterade Elisabeth Thand Ringqvist resultatet av sitt sonderingsarbete till riksdagens talman Andréas Norlén. En och en halv timma senare avrapporterade hon samma sak inför en nyhetstörstande presskår i riksdagens presskonferenslokal. Där kanske det fanns en eller annan journalist som hoppades på att en kioskvältare till nyhet skulle trilla ut ur Thand Ringqvists mun.
Men så blev det inte alls. För att travestera en känd nyårsfilm i TV kan man istället säga: ”The same procedure as last year.”
För det alla fick veta var exakt det som alla redan kände till sen flera veckor tillbaka, nämligen att Elisabeth Thand Ringqvists sonderingar inte hade lett ett endaste myrsteg på vägen framemot en ny regering. Det finns nämligen inget intresse bland de aktuella partiledarna för en mittenregering ledd av Magdalena Andersson. Centerledaren förklarade istället resultatet av sitt arbete så här:
Hon kastade med andra ord in handduken. Den ”mittenregering” ledd av Magdalena Andersson som centerledaren hade drömt om ända sen valrörelsen visade sig vara en illusion, en centerpartistisk dröm, ett luftslott, ett bländverk, en hägring, en chimär och ett självbedrägeri som inte omfamnades av hennes borgerliga partiledarkollegor.
Det här betyder att ytterligare en dyrbar vecka har gått till spillo i fullkomligt meningslösa sonderingsförsök för att få fram en arbetsduglig regering med en någorlunda likartad syn på de stora och viktiga frågorna. Det har nu gått 43 dagar sen valet och Sverige står fortfarande utan regering.
Det var med viss besvikelse i rösten som Elisabeth Thand Ringqvist tvingades konstatera att det sket sig den här gången också. Visserligen fortsatte hon att hävda följande:
”Stödet för mittenpolitiken är starkt men det parlamentariska läget gör det svårt att just nu omsätta det i en mittenregering. Sverige behöver en regering. Men tyvärr måste jag konstatera att det inte finns något stöd för en regeringskonstellation med S, MP, KD, L och C.
Ändå måste jag ge en eloge till Elisabeth Thand Rinqvist för det ambitiösa arbete hon hade lagt ner under den gångna ödesveckan. Hon har inte bara bjudit in och träffat samtliga partiledare som hon vill ska ingå i hennes drömregering.
Hon har också dokumenterat dessa möten på bild på sin egen facebooksida för att visa att mötena verkligen har ägt rum. Alla tackade ju ja till hennes inbjudan och enligt centerledaren var samtalen ”konstruktiva”, ”öppenhjärtiga” och ”uppriktiga”. Här är bildbevisen för att samtalen verkligen kom till stånd:
Men Elisabeth Thand Ringqvist har inte bara nöjt sig med att föra samtal med de andra partiledarna i hennes tilltänkta drömregering. Hon har också gett uppdraget till partiets ekonomisk-politiske talesperson Martin Ådahl att föra samtal med de ekonomiska experterna i de andra partierna i den tilltänkta koalitionen för att få en uppfattning om vilken samsyn som finns mellan partierna i de ekonomiska frågorna.
När Elisabeth Thand Ringqvist påstår att det trots hennes egen misslyckade sondering finns ett starkt stöd för en politik i mitten så stämmer inte detta. Thand Ringqvist verkar totalt ha felbedömt läget. Visserligen är det lätt att säga tulipanaros men svårare att göra en, t ex att ena fem riksdagspartier i en stor s k mittenkoalition. M en skillnaderna mellan partiernas syn i grundläggande politiska frågor är de facto så stora att ett regeringssamarbete borde vara omöjligt – i varje fall som det ser ut just nu.
Redan under valrörelsen påpekade miljöpartiets språkrör Amanda Lind följande:
Det finns enligt Amanda Lind ingen mittenregering. Detta är kanske det mest insiktsfulla som någon hittills har sagt i den här frågan.
På de flesta viktiga sakområden går åsikterna mellan flera av partierna vitt isär. Det gäller t ex synen på kärnkraften och energipolitiken, på klimatpolitiken, på migrationspolitiken, på skattepolitiken, på synen på vinster i välfärden, på karensdagen i sjukförsäkringen och arbetstidsfrågorna, på skogspolitiken och företagarpolitiken.
Visst går det att kompromissa. Det blir alla partier tvingade att göra om de önskar ingå i en kommande regering eftersom inget av blocken verkar vara regeringsdugligt idag. Och visst kan man tillfälligt lägga vissa problematiska sakfrågor åt sidan för att undvika regeringskriser men i längden fungerar inte det.
Men just nu verkar det allra största hindret för att bilda en fempartiregering i den s k politiska mitten vara alla de röda linjer som nästan alla partier har gentemot varandra. Dessa röda linjer har inte blivit färre eller tunnare sen valet. Det är precis tvärtom. De har cementerats ännu mer för varje vecka som har gått.
Elisabeth Thand Ringqvist sa på måndagen att de andra partierna – men inte centerpartiet självt – nu måste börja rucka på sina röda linjer för att det ska bli möjligt att få till stånd ett regeringssamarbete. Varför centerpartiet inte behöver sudda ut sin allt tjockare röda linje mot vänsterpartiet är förstås obegripligt.
Centerledaren tyckeratt hon redan har kompromissat så mycket för att få till stånd ett mittensamarbete att hon inte behöver göra något åt sina röda linjer.
Detta är naturligtvis struntprat. Centerpartiet har definitivt inte rubbat särskilt mycket på sina principer. Fördelen för centern i regeringsbildningsprocessen att partiet ligger exakt i mitten bland samtliga partier och behöver av den anledningen inte ändra särskilt mycket i sina politik och sina strategier.
Men den partiledare som har saboterat samarbetsmöjligheterna allra mest är liberalernas 31-åriga partiledare Simona Mohamsson. Hon har systematiskt motarbetat allt slags politiskt samarbete med några andra partier än moderaterna och sverigedemokraterna. Jag vet inte hur många gånger hon har sagt och skrivit att hon aldrig någonsin skulle kunna stödja Magdalena Andersson som statsminister.
Under Simona Mohamssons mycket egendomliga partiledarskap har liberalerna vänt 180 grader åt höger och övergivit alla de respektabla värderingar som de svenska liberalerna har haft under årtionden. Det är inte så konstigt att Simona Mohamsson tvingades attlita till stödröster för att överhuvudtaget kunna klamra sig fast i riksdagen.
Vad händer nu? Bra fråga. Nu har bollen bollats tillbaka till talman Andreas Norlén. Han meddelade bara under måndagen att han skulle göra en ny rundringning till partiledarna i sin nu närmast desperata jakt på en lösning på regeringsfrågan.
Centern och Elisabeth Thand Ringqvist har uppenbarligen inte gett upp hoppet om att till sist kunna föreslå en regering under ledning av Magdalena Andersson som inte får en majoritet av riksdagen emot sig. Kanske tror hon att ju närmare hotet om ett extraval kommer desto mer pressade känner sig partierna att plocka bort sina röda linjer och acceptera en regering med Magdalena Andersson i spetsen.
Frågan är om Thand Ringqvist verkligen tror på detta själv? Och inte kan väl talmannen släpa in stackars Magdalena Andersson en gång till för att förnedras av en ny statsministeromröstning som bara kommer att leda till att hon röstas ner?
Eller blir det till slut en socialdemokratisk minoritetsregering som ska leda Sverige?
Eller ska talmannen be Ulf Kristersson att göra en sondering till – trots att Kristersson vet att han kommer att förlora?
Situationen börjar bli alltmer desperat. Vi är inte bara tillbaka till ruta 1. Vi har kommit till ruta 0!
