När detta skrivs på torsdag kväll den 29 oktober 2026 har det gått exakt 46 dagar sen valet men Sverige har fortfarande inte fått någon regering. Svenska folket har för längesen tröttnat på att deras folkvalda – vars huvuduppgift faktiskt är att fatta beslut – ännu inte har lyckats komma fram till vem som ska regera med vem.
Visst blev valresultatet det värsta tänkbara med en mycket knapp majoritet för det s k rödgröna blocket men intern splittring, röda linjer åt alla håll och ren utpressningstaktik har hindrat partiledarna (framförallt för de fyra rödgröna partierna) att ens försöka komma i närheten ett samförstånd.
Därför ska jag i fortsättningen inte använda ordet ”regeringsbildning” längre. Fr o m idag ska det heta ”regeringsinbillning”, för inbillning är precis vad det handlar om, d v s inbillningen om vem av ”de andra” som ska vika sig först.
Det vilar något bisarrt över den här regeringsinbillningsprocessen. Situationen känns overklig, verklighetsfrånvänd och surrealistisk. Den andas en politisk beröringsskräck och en ansvarslöshet av sällan skådat slag. Medan svenska folket otåligt väntar på att deras röster på valdagen ska utkristallisera sig i en regering så leker partiledarna istället ”Hela havet stormar”, d v s ”totalt kaos”.
… eller så leker man blindbock?
… eller kurragömma för att försöka lura varandra hela tiden?
Kurragömma.
… eller helt enkelt bara ”Björnen sover”?
Efter tre dagars total tystnad vaknade äntligen talmannen Andreas Norlén till liv. Klockan 15.30 på torsdagen kallade han överraskande till presskonferens i riksdagen. Han hade något viktigt att berätta som förhoppningsvis skulle föra den sega regeringsbildningsprocessen ett steg framåt.
Inför den församlade presskåren i riksdagen tillkännagav Andreas Norlén till allas stora förvåning att han tänkte hålla en statsministeromröstning om centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist nu på tisdag den 3 november. Det gick ett sus genom lokalen. Varför Elisabeth Thand Ringqvist???
Var fanns logiken bakom detta beslut? undrade de häpna journalisterna. Visserligen hade Thand Ringqvist under förra veckan genomfört ett ambitiöst sonderingsuppdrag för att se om det gick att bilda en bred mittenregering bestående av Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Centerpartiet, Kristdemokraterna och Liberalerna med Magdalena Andersson som statsminister – men detta förslag dödförklarades i samma ögonblick som det lades fram för talmannen.
Andreas Norlén – som idag var mer pressad än någon gång tidigare – försvarade sitt beslut med att han ändå ville pröva Elisabeth Thand Ringqvists som statsminister för en mittenregering trots att han redan visste att det skulle bli tummen ner för detta förslag.
Det konstigaste med denna idé är att talmannens statsministerkandidat är Elisabeth Thand Ringqvist som ju företräder ett 7-procentsparti i riksdagen. Thand Ringqvist har också hela tiden varit noga med att understryka att hennes sondering i förra veckan gällde en mittenregering med Magdalena Andersson som statsminister. Hon hade inget som helst intresse av att själv kandidera till statsministerposten.
Detta förklarade hon för Andreas Norlén. Ändå efter viss övertalning hade Thand Ringqvist enligt talmannen gått med på att ställa upp på en statsministeromröstning där hon själv ställde upp som statsministerkandidat för en mittenregering, alltså inte Magdalena Andersson.
Men underligheterna i detta förslag var inte slut här. För efter en stund förklarade talmannen att han faktiskt hade planerat för en tvåstegsraket. Om Thand Ringqvist blir nedröstad av riksdagen på tisdag så kommer talmannen att omedelbart ge ett nytt sonderingsuppdrag till Ulf Kristersson (M), statsminister och partiledare.
Bild: Elisabeth Thand Ringqvists Facebook-sida
Det är ingen vild gissning att talmannen kallt räknar med att Elisabeth Thand Ringqvist kommer att bli nedröstad på tisdag. Därför vill han redan nu planera för en fortsättning för att få fart i regeringsbildnings- processen, alltså ”framdrift”, som han själv kallar det.
Elisabeth Thand Ringqvist har under valrörelsen och efter valet varit närmast besatt av tanken på att få till stånd en bred mittenregering – trots att varken socialdemokraterna eller miljöpartiet kan anses tillhöra den politiska mitten. Det är inte heller sant att Kristdemokraterna med Ebba Busch i spetsen och Liberalerna med Simona Mohamsson som partiledare vill kalla sig ”mittenpartier”. De kallar sig hellre ”högerpartier” idag.
Så den politiska ”mitten” existerar inte i Sverige, bara i centerledarens egna drömmar. Sorry, Elisabeth Thand Ringqvist. För att lätta upp stämningen lite ska jag visa en teckning som jag tycker är väldigt skojig och som jag häromdagen hittade på Facebook. Teckningen föreställer Elisabeth Thand Ringqvist som beger sig till ett bibliotek och frågar efter en bok med titeln ”Den breda mitten”. Läs vad bibliotekarien svarar henne:
När det idag stod klart att talmannen ville pröva Elisabeth Thand Ringqvist som statsminister i en bred mittenregering kom kritiken som ett brev på posten. Både Magdalena Andersson, Amanda Lindh i MP och Elisabeth Thand Ringqvist var kritiska till talmannens beslut.
Thand Ringqvist själv skriver i ett uttalande att hennes sonderingsuppdrag aldrig handlade om att hon skulle bli statsminister utan Magdalena Andersson.
”Därför hade vi sett det som naturligt att talmannen istället föreslog Magdalena Andersson som statsminister eller gav Ulf Kristersson möjlighet att sondera.”
Och Magdalena Andersson är lika kritisk:
”Det är anmärkningsvärt att talmannen vill genomföra en omröstning om en person som inte sonderat för att själv bli statsminister och med ett regeringsunderlag som flera partier inte vill ingå i. Det rimliga hade varit att låta Ulf Kristersson sondera för sitt högeralternativ.”
Miljöpartiets språkrör Amanda Lind är om möjligt ännu mera kritisk. Även hon ser talmannens beslut som ”mycket anmärkningsvärt” ochatt det riskerar att ytterligare fördröja regeringsbildningen. Amanda Lind skriver:
”Ett rimligt nästa steg vore att talmannen hade låtit Ulf Kristersson få sonderingsuppdraget direkt. Då hade vi snabbare kunnat avfärda även det för att sen lämna den diskussionen och komma vidare med att bilda en rödgrön regering med Magdalena Andersson som statsminister”.
Andreas Norlén beklagar att det finns kritik mot hans beslut men försvarar sig med att han ”under hela hösten har försökt hålla ihop begreppsparen sondering och votering. Till Expressen säger Norlén vidare:
”Om vi sonderar för en regeringsbildning ska vi helst också pröva den i kammaren i en statsminister- votering. Jag tycker att det är en bra metod för att få tempo i processen.”
Självklart ligger det något i detta. Samtidigt visar den här hanteringen att det är något som är fel med grundlagen, alltså regeringsformen från 1975.
I regeringsformen föreskrivs att talmannen har fyra möjligheter på sig att låta partiledarna sondera om en möjlig statsminister/regering och att dessa sonderingar ska följas av fyra statsministeromröstningar i riksdagen. Går det inte att hitta en statsminister efter fyra omröstningar blir det automatiskt extraval. Förmodligen hade grundlagsfäderna för femtio år sen inte tänkt sig att det skulle behöva gå så långt som till nyval. Det vore nog på sin plats att se över grundlagens formuleringar på den här punkten.
Men den här gången finns det risk för att regeringsbildningen misslyckas om inte riksdagen senast i den fjärde statsministeromröstningen släpper fram Magdalena Andersson som ledare för en rödgrön koalitionsregering.
För det är detta som till slut ändå verkar vara det mest sannolika alternativet. Det var ju de fyra rödgröna partierna som vann valet. Det får man inte glömma.
Men risken för ett extraval finns fortfarande och kommer att växa i takt med att statsministeromröstningarna misslyckas. Ett parti som definitivt inte vill ha något extraval är socialdemokraterna och Magdalena Andersson. Dels gjorde partiet i år sitt sämsta val sen 1908. Dels har stödet både för Magdalena Andersson och för hennes parti sjunkit efter valet. Socialdemokraterna skulle sannolikt inte klara ett extraval utan tvingas gå i opposition igen.
En som däremot gärna skulle vilja ha ett extraval är Ulf Kristersson och hans parti Moderaterna. Sympatierna för moderaterna har skjutit kraftigt i höjden sen valet. Och i den opinionsmätning som kom under torsdagen ligger moderaterna i hasorna på socialdemokraterna som landets största parti. Se här:
I den här opinionsmätningen som kom under torsdagen och som har utförts av Indikator Opinion för Sveriges Radios räkning når moderaterna en historiskt hög nivå, nämligen hela 26.3 procent av väljarsympatierna medan socialdemokraterna ”bara” hamnar på 27 procent.
Enligt den här mätningen skiljer det alltså bara 0.7 procentenheter mellan moderaterna och socialdemokra-terna. Men detta är en enstaka mätning. I andra mätningar som har gjorts under samma tid ligger moderaterna lägre men fortfarande historiskt högt.
Så om dessa höga partisympatier för moderaterna ligger kvar så är det inte konstigt om moderaterna gärna ser ett extraval framför sig. Men det gäller samtidigt att deras borgerliga koalitionsbröder och -systrar också gör ett bra val. Ramlar liberalerna ur riksdagen, ja då är en regering Tidö II inte lika säker längre.