När Bosse och jag klockan 11.45 igår, söndag, lämnade den lilla gården i Älvhyttan i Bergslagen för att åka tillbaka till Tungelsta, kände vi inget som helst vemod. Det skulle vi ha gjort om de tio veckor vi hade tillbringat där hade varit förgyllda av underbart solsken och värme. Nu var det efter ungefär åtta veckor med hällregn varje dag som vi lämnade Älvhyttan bakom oss.

Vi hade ju åkt dit den 16 juni för att restaurera de båda husen på gården, i första hand för att måla fasaderna. Det gällde särskilt det gamla huset (där vi bor) där ytterväggarna mot söder och sydväst såg ut som Jerusalems förstöring. Den gamla färgen hade under alldeles för många år blivit så uppluckrad av solens hetta, regnet, snön och de hårda sydvästliga vindarna att den hängde i stora flagor utefter väggarna. Man kunde enkelt dra bort färgen med bara fingrarna.

Det var bedrövligt och var ett resultat av flera års försummelse från vår sida. På försommaren bestämde jag att det här skulle bli den sommar då vi slutgiltigt skulle rädda de här vackra husen från total förstörelse. Bosse hade inte längre något att säga till om eftersom gården ju är min. Han fick vackert finns sig i att vara med och måla, vilket han också gjorde på ett föredömligt sätt.

Trots den usla sommaren ångrar jag inte en sekund att vi investerade tio veckor i att göra en rejäl ansiktslyftning på husen. Som framgår av bilderna återstår fortfarande mycket arbete. Baksidan av det nya huset målade vi inte om alls eftersom den gamla färgen inte var skadad. De östra gaveln på det gamla huset hann vi aldrig med, bland annat därför att målarfärgen tog slut.

Fönsterbågarna och brädfodret på flera av fönstren hann vi heller inte måla – men det ska göras inom några veckor. Detsamma gäller vindskivorna och knutarna på det gamla huset samt de träribbor som skiljer undervåningen från övervåningen. Tegelpannorna på verandataket på det gamla huset måste också bytas ut.

Så mycket arbete återstår. Men jag är faktiskt imponerad av att två gamla pensionärer som Bosse och jag alldeles själva lyckades med de omfattande ommålningar vi gjorde. Vi hade inte hjälp av någon. Jobbigast var förstås förarbetet till målningen, nämligen skrapningen. Man kan ju inte bara måla över gammal krackelerad färg. Då får vi göra om alltsammans nästa sommar och det känns onödigt. Grundarbetet är alltså A och O.

Men igår avbröts arbetet för återresan till Tungelsta. Jag har en läkartid att passa och vi behövde också åka till Tungelsta för att ta hand om den förödelse som moder natur hade åstadkommit på tomten. Allt var överväxt med klöver, långt gräs, brännässlor som hade gått i blom plus en stor solrosplanta som hade växt upp alldeles intill verandatrappan och var lika hög som de piazzavakvastar som stod lutade mot trappan och som solrosen stödde sig mot.

Omedelbart rusade Bosse till uthuset för att dra ut gräsklipparen. Så här fick det ju inte se ut många minuter till. Tänk om någon skulle komma och se eländet. Bosse drog i snöret till gräsklipparen. Inget hände. Han drog igen. Inget hände. Han sprutade startgas i motorn. Motorn hackade igång men slocknade direkt. Han sprutade ännu mer startgas i motorn. Motorn hackade igång igen men gav upp efter två sekunder. Han hällde ut all gammal bensin ur gräsklipparen och fyllde tanken med ny bensin. Kanske var det bensinen som hade blivit sur. Hoppet steg.

Han drog i startsnöret igen. Brrmm, sa det. Motorn hackade till igen – men slocknade åter. Inget hjälpte.

Bosse gav upp. Djävla gräsklippare. Djävla skit.

”Det kanske är gas i förskitaren?” skrek jag. ”Nej, jag menade skit i förgasaren?”

Inget svar.

Men den som fick det allra jobbigast när hon kom tillbaka till Tungelsta var lilla Ingrid. Igår kväll var hon alldeles förtvivlad. Den kraftiga växtligheten gjorde att hon inte kände igen sig alls på tomten. Dessutom var hon livrädd för att någon annan katt hade tagit över hennes revir medan hon varit borta på en tio veckor lång semester i Älvhyttan.

Både igår kväll och hela dagen idag har hon farit runt som en skottspole på tomten och på angränsande tomter som hon också anser tillhör hennes revir. Hon har säkert avverkat reviret flera gånger idag för ikväll var hon så trött att hon somnade i fåtöljen innan hon ens hade hittat sin favoritställning.

PS: Nästa inlägg ska handla om politik och inte om barnsligt dravel som det här inlägget.

DS.