Jag har nästan hela sommaren klagat över det miserabla vädret med regn, åska och hårda vindar från nordväst och sydväst. Den usla sommaren drabbade Bosse och mig hårdare än många andra eftersom vi tillbringade sommaren  i Bergslagen, där det ena regnrekordet slogs efter det andra. Hade vi stannat i Tungelsta hade Moder Sol varit betydligt generösare mot oss.

Nu är vi tillbaka i Tungelsta och det regniga, mulna och kyliga höstvädret har hunnit ikapp oss även här.

När jag var ute och tränade på min racer igår körde jag förbi den vackraste solrosodling jag har sett på många år. Ett eldorado i gult fick mitt dystra sinne att bli något mindre dystert. Jag bestämde mig omedelbart för att åka tillbaka till solrosängen, ta bilder och plocka ett fång rosor för att lysa upp mörkret även här hemma i stugan.

Sagt och gjort. I eftermiddags åkte Bosse och jag den dryga milen till solrosorna. Odlingen ligger längs dikeskanten till en åker på Gamla Nynäsvägen söder om Västerhaninge. Jag misstänker att det inte var förenligt med lagen att plocka med sig solrosor hem. Det ingår säkerligen inte i allemansrätten. Det stod heller ingen skylt uppsatt i solrosodlingen som tillät allmänheten att plocka av blommorna. Annars brukar man ofta få lov att plocka just solrosor, i varje fall hos vissa lantbrukare.

Om den bonde som hade sått solrosfröna i just den här jorden och ser det här reportaget på min blogg får gärna ringa och klaga. Jag lovar att betala för de solroskvistar som vi plockade med oss hem.

Det var i alla fall en prakt utan dess like. Samtidigt såg solrosorna ledsna ut. Det såg nästan ut som om de grät. Deras tunga blomhuvuden var sänkta. Förmodligen saknade de solljuset. För solrosor vänder ju sin vackraste sida mot solen. Idag fanns det ingen sol att vända sig mot.

Kolla lite på mina solrosbilder och glöm att det snart är höst.

Och när Bosse och jag kom hem med alla solrosorna tog vi fram tre vaser där de guldskimrande underverken skulle få fortsätta sitt liv ett tag till.