Med tanke på det sorgliga jag skrev igår här på min blogg med tonvikten lagd på det aldrig sinande blodbadet på framförallt palestinier i Gaza men också på israeler så kan det kanske tyckas oblygt att jag idag gör en helomvändning och skriver om något som istället har gjort mig väldigt glad.

Just nu, måndag kväll, känner jag mig lyckligare än någonsin – trots att jag fortfarande är konvalescent efter höftledsbrottet med ty efterföljande operation för drygt fem veckor sen. Det som för första gången på länge har väckt glädjen inom mig är att jag idag passerade ett viktigt delmål i min rehabilitering. Jag lyckades ta mig upp på min racertrainer, en inomhusracer som på ett utomordentligt sätt ersätter cykelträningen när man inte kan cykla utomhus.

Jag har flera gånger sen jag kom hem från sjukhuset försökt sätta mig på cykeln med det sjuka benet först men det har varit helt omöjligt. Höften har värkt så till den grad att jag inte har kunnat få upp benet i luften, än mindre ta mig över ramen. Det gjorde mig djupt olycklig, dels eftersom jag älskar att cykla, dels eftersom jag vet att cykelåkning tillsammans med promenader är den bästa metoden att göra det opererade benet starkt igen.

Men idag lyckades jag. Jag jublade av lycka när jag började trampa. Det här låter kanske löjligt men jag har jag idag upplevt ett efterlängtat genombrott i min rehabträning. Jag känner att höften och benet håller. Jag kan lyfta benet lika högt som tidigare och jag känner inga smärtor längre. Jag kan till och med gå kortare sträckor utan kryckor.

Idag blev det en kortare ”cykeltur” än normalt. Jag ville inte bränna mina krafter under det första passet. Efter cykelträningen blev det tjugo minuters gymnastik med rörelser som alla syftar till att göra höften, höftleden och lårbenet starka igen.

I morgon blir det ett nytt cykelpass, något som jag ser fram emot. Samtidigt måste jag i fortsättningen vara väldigt försiktig. Jag måste se exakt var jag sätter fötterna när jag går, både utomhus och inomhus. I vårt hus vimlar det av höga trösklar och mattfransar som ligger och bara väntar på att någon ska snubbla över dem. Det får inte hända mig efter det som redan har hänt.

Så till kriget mellan Hamas och Israel. Jag fortsätter förstås att bevaka detta eftersom det är ett av de mest spektakulära krigen i Israels 75-åriga historia. När Hamas tidigt på morgonen den 7 oktober attackerade Israel inne på israelisk mark togs inte bara Israel utan stora delar av världen på sängen. Det var första gången som Hamas lyckades ta sig in på israelisk mark och anfalla och döda israeler. De startade ett blodbad som sällan skådats och tog 199 israeler som gisslan, israeler vars öde ingen har en aning om idag förutom förövarna själva.

Samtidigt var Hamas-invasionen över gränsen ett politiskt och försvarsstrategiskt misslyckande för Israel. Vad sysslade världens mest fruktade säkerhetstjänst, Mossad, med? Låg de och sov? Och vad sysslade Shin Bet med, Israels Allmänna Säkerhetstjänst, som just har till uppgift att spåra terrorister? Vad sysslade regeringen med?

Många huvuden kommer att rulla i Israel när det här kriget är över – om det någonsin kommer att ta slut.

Hamas lyckades ta sig över till israeliskt territorium tack vare det virrvarr av underjordiska tunnlar som Hamas har grävt under hela Gaza och även under gränsavspärrningarna mot Israel, alltså de taggtrådsstängsel som kringgärdar hela Gazas territorium. Det är i dessa tunnlar Hamas krigare idag sannolikt gömmer sig och många tror att gisslan också finns där. Det är där som Hamas också gömmer sina vapen.

Många undrar säkert varför jag intresserar mig så mycket för kriget i Gaza. Svaret är enkelt: Jag har själv varit där och sett hur människor lever – och lider – på den utarmade Gazaremsan, en liten jordplott på futtiga 365 km2, 41 km långt och 6 – 12 km brett. På detta lilla landområde trängs den palestinska befolkningen på 2.3 miljoner. Gaza är ett av världens mest tätbefolkade områden.

Under sommaren 2008 arbetade jag som Mellanöstern-korrespondent för Sveriges Television. Det var mitt sista uppdrag för SVT innan jag slutade. Jag bodde i Amman i Jordanien. Det var tryggast så i denna oroliga del av världen. Flera gånger besökte min fotograf Sergio Albornoz och jag Israel för att göra olika reportage. En gång besökte vi Gaza. Det var outhärdligt. Minnena från det besöket tränger sig fortfarande på trots att ett antal år har gått.

Visserligen rådde vid det tillfället någon slags fred mellan Hamas och Israel men ingen visste när nästa bombanfall skulle dra igång. Hamas hade året innan tagit över makten i Gaza. Gaza var därmed ett landområde styrt av terrorister.

Det var en bisarr upplevelse bara att ta sig över gränsen mellan Israel och Gaza. Vi passerade genom den norra gränsövergången, Erez Crossing eller Beit Hanoun Crossing, som den också heter. Beit Hanoun är en liten stad i Gaza norr om Gaza City.

De här bilderna talar sitt tydliga språk över absurditeten i den apartheidpolitik som Israel har påtvingat palestinierna. Gränsövergången är som ett fängelse där man får passera den ena elektroniska dörren efter den andra utan att se en enda människa, utan att se en enda säkerhetsvakt. De finns där men de syns inte.

Man måste passera genom långa gångar kantade av spärrar och stängsel. Erez Crossing är bara öppen vid vissa tider i veckan. När vi var där var vi alldeles ensamma. Inte en enda människa passerade gränsen samtidigt som vi. Den jättelika hangaren som man först gick in i var folktom. Vi visste att det fanns israeliska säkerhetsvakter överallt men man såg dem inte. Det ingav en apokalyptisk känsla, en föraning om att alla människor var döda. Det var bara byggnaderna som fanns kvar.

Jag har en starkt tudelad inställning till Israel och palestinierna. Jag lider med oskyldiga palestinska människor som inte har gjort något annat än att ha råkat bli födda in i detta helvete. Jag lider med små palestinska barn som dödas och lemlästas av Israels ögonlösa bomber. Jag lider med alla palestinska män och kvinnor som inget annat önskar än att få mat för dagen och att leva ett någorlunda värdigt liv. Att palestinierna i Gaza sen har valt en terroristorganisation som sina ledare är fasansfullt och oförlåtligt.

Samtidigt har jag alltid beundrat, för att inte säga, högaktat det israeliska folket och Staten Israel, som självklart har rätt att försvara sina rättigheter när de blir angripna. Men jag har samtidigt aldrig försummat ett enda tillfälle att fördöma Israel för deras hänsynslösa bosättningspolitik på Västbanken och deras övervåld mot palestinierna.

Varför måste detta ohyggliga ske? Varför gör ingen något? Varför ingriper inte FN? Varför tiger EU? Varför rör inte de andra arabstaterna ett finger för att bistå sina palestinska bröder och systrar?

Frågorna är många – men idag finns det inga svar.