Ni som regelbundet följer det jag skriver på min blogg minns säkert att jag i slutet av september, alltså för exakt tre veckor sen, fick ett mordhot riktat mot mig i form av ett sms via ett för mig okänt mobilnummer. Jag publicerar återigen den utförliga illustration jag då gjorde på sms-et:

Jag försökte spåra telefonnumret via eniro.se och hitta.se men det gick inte att spåra. Så jag har fortfarande ingen aning om vem eller vilka som ligger bakom dödshotet. Jag har i alla fall dragit några slutsatser själv:

a) Hotet var riktat mot mig personligen

b) Personen/personerna bakom hotet hade god kännedom om vem jag är och vad jag har sysslat med under mitt yrkesliv

c) För att ”krydda” hotet lite extra drog avsändaren en parallell till det brutala knivmordet på Ing-Marie Wieselgren i Almedalen den 6 juli kl. 13.50 förra året när hon knivhöggs till döds av den då för alla okände terroristen Theodor Engström

d) När jag analyserar den korta texten i sms-hotet till mig, tycker jag mig finna likheter med vad Theodor Engström själv hade skrikit ut minuterna innan han greps av polis efter mordet i Visby. Han hade enligt en polis som senare förhördes under förundersökningen ropat så här: ”I hate the Swedish people”.

I sms-et till mig står det på slutet: ”Ni är så vidriga människor här i Sverige att man borde bomba ihjäl er.” 

Ett uttalat svenskhat i båda fallen alltså.

Jag bestämde mig först för att inte polisanmäla hotet. Jag har ju under många år fått ta emot tusentals hat-mejl,  hotbrev och hot-sms men aldrig känt mig föranlåten att polisanmäla dem. Hat och hot är något man får lära sig att leva med om man som journalist sticker ut näsan, har jag alltid sagt till mig själv.

Jag försökte vifta bort den oro som ändå väcktes inom mig när jag för tre veckor sen läste det hotfulla sms-et. När jag några dagar senare hade kontakt med en pensionerad polis i Norrland som jag känner lite grand rådde han mig att absolut polisanmäla sms-et. Jag borde ta hotet på större allvar, tyckte han.

Men tiden gick. Min hälsa har ju som alla vet sviktat efter höftledsolyckan och operationen och jag har inte haft den psykiska energi som har krävts för att göra en polisanmälan.

Men så inträffade terrormorden på två svenska fotbollssupporters i Bryssel i måndags kväll. Denna brutala händelse fick mig på andra tankar. Det stod plötsligt klart att Sverige och vi svenskar står under ett större terrorhot än vad de flesta av oss har trott. Även om säkerhetspolisen för några månader sen höjde hotnivån från 3 till en 4 på en 5-gradig skala, så uppfattade vi vanliga svenskar nog det mest som en symbolhandling. Visserligen har det riktats hot mot Sverige från IS och andra terrororganisationer men ändå …

Jag blev aldrig riktigt rädd – inte förrän igår.

Jag kontaktade idag polisen på telefon 114 14, fick vänta i 10 minuter och fick sen tala med en vänlig kvinna som tog emot min polisanmälan. Hon tog den på djupaste allvar och sa uppskattande att det var mycket bra att jag tog kontakt med polisen. Hotet mot mig kommer, om jag har förstått det hela rätt, att leda till en förundersökning. Vad denna förundersökning i sin tur kommer att leda till vet ingen idag.

Den kvinnliga polisen var till och med så omtänksam att hon frågade om jag ville ha hjälp av Brottsofferjouren.

”Nej, så illa är det inte”, svarade jag. ”Har man jobbat som journalist i hela sitt liv så har man blivit ganska härdad. Men tack i alla fall.”

Jag känner mig lättad idag. Om något allvarligt händer mig som ett resultat av det där obehagliga sms-et så ska alla veta att jag i alla fall gjorde en polisanmälan.