Camilla Läckberg är Sveriges mest framgångsrika författare. Hennes böcker har sålt i 30 miljoner exemplar i 60 länder. Hon har skrivit spänningsromaner, thrillers, kortromaner, barnböcker, filmmanus och låttexter. Hennes finansiella förmögenhet är enorm och hennes personliga resurser till synes outtömliga.

Om någon ska betraktas som ”lyckad” i livet så är det Camilla Läckberg, visserligen hånad och mobbad som många andra kvinnor med stora framgångar bakom sig men ändå en tjej som alltid har dragit vinstlotten, i varje fall för den som har betraktat henne utifrån.

Därför blev det en chockartad upplevelse att lyssna till Camilla Läckbergs sommarprat i radions P1 i söndags. Hela programmet var en enda lång bekännelse av det självhat, det självförakt, de otillräcklighetskänslor, det dåliga självförtroende, det kroppshat, de besvikelser över den egna oförmågan, den matfixering, den övervikt, de kroppskomplex och den kroppsfixering som Camilla Läckberg burit med sig under hela sitt vuxna liv.

Jag blev djupt berörd av hennes ärlighet – men ändå mycket förvånad. Jag hade inte väntat mig detta av denna superkvinna som har lagt världen för sina fötter.

Som många andra förundrades jag över varför denna framgångsrika och unika kvinna inte hade många ord till övers för de enorma framgångar hon har skördat sen hon blev en bästsäljande författare. Jo, hon erkände detta – men det var inte framgångarna och berömmelsen som satte sin prägel på hennes inre tankar och hennes syn på sig själv, i varje fall som det framgick av sommarprogrammet. Det var hennes fysiska ofullkomligheter, hennes obekväma övervikt, hennes svårigheter och misslyckanden som var det som plågade henne mer än vad framgångarna lyckades stärka henne.

Jag känner så väl igen detta hos mig själv. Och vi är många kvinnor som lider av våra kroppars ofullkomligheter eftersom skönhetsidealet ju är ett helt annat. Man ska vara smaaaal, smaaaal, smaaaal men ändå ha stora bröst och fylliga skinkor. I mitt fall har jag inte bara kämpat mot övervikt. Jag har också en av flera bukoperationer efter min cancersjukdom svårt sargad kropp att kämpa emot, en kropp med djupa ärr och hängande tomma skinnpåsar, som gör att det är nästan omöjligt att få kläder som passar mig. Vad kan ett vackert och välskräddat klädesplagg göra mot en deformerad mage?

Camilla Läckbergs sommarprat handlade om hennes övervikt, hennes fetma och hennes senaste viktuppgång på 20 kilo, något som omedelbart gjorde henne till ett lovligt byte på Flashback Forum, på Instagram och på andra sociala plattformar där nättrollen frodas.

På Flashback har hon kallats för ”flodhäst”, ”fet som ett kylskåp”, ”fy fan en sån fläskfia”, ”hennes feta sladderläppar”, ”tjockistanten”, ”ett halvgammalt fläskberg”, ”fettklump”, ”plufsig i fejset, tjocka armar, tjock röv, vidriga lår, allt är bara mjukt och läskigt plufsigt, fy fan så vidrigt”, för att ta några exempel från denna vårt lands mest vidriga latrinbrunn. Det är ungefär så pöbeln älskar att beskriva en medelålders kvinna idag.

Jag beundrar Camilla Läckberg för att hon vågade prata så öppet om det här – och jag tror att hon var fullkomligt ärlig i sitt uppsåt. Samtidigt är det så att bara den som i grunden är stark som och trots självkritiken innerst inne har en stark självkänsla vågar öppna sig och sänka garden på det sätt som Camilla Läckberg gjorde.

Jag beundrar dig, Camilla, för din ärlighet och ditt mod. Du föll inte i min aktning. Du steg.

Allt det där som Camilla Läckberg idag hånas och bespottas för blev jag själv utsatt för under min barndom och uppväxt. Det berodde också på att jag var fet och äcklig. Och därför annorlunda. Jag föll utanför det vedertagna mönstret som var rådande redan på 50-talet. Som flicka skulle man vara smal och vacker. Jag var ingetdera. Jag var fet och ful.  Däremot var jag bäst i klassen – precis som Camilla Läckberg. Det var också detta sista som hjälpte mig att forma ett liv med en hel del framgångar.

Alla dessa tankar sysselsätter mig än idag. Det är det hån och den mobbning som jag under så många år utsattes för som har skapat den negativa bild av mig själv som jag fortfarande bär med mig och som aldrig kommer att kunna utplånas. Min man Bosse säger till mig varje dag: ”Varför är du alltid så negativ mot dig själv och alltid så självkritisk. Varför kan du aldrig erkänna att du gör något bra? Du måste inse att du är bra, bättre än de flesta.”

Jag svarar honom kort: ”Jag är bara realistisk. Jag säger som det är. Och kritiserar man aldrig sig själv så kan man heller aldrig blir bättre.”

Även jag har alltså ständigt kämpat mot övervikt men jag har till skillnad från Camilla Läckberg alltid försökt hålla den i schack med hård fysisk träning. Men träning är inget säkert botemedel mot fetma. Vanlig motionsträning hjälper inte den som vill gå ner i vikt. Det är alltid maten (möjligen också hormonerna) som man i första hand måste attackera.

Trots att Camilla Läckberg under många år har varit en framgångsrik författare, så växte hon på bara några minuter högt över trädtopparna för mig när jag lyssnade på hennes självutlämnande och självkritiska berättelse. Vilken modig kvinna hon är! Man tar ju som en känd person, ja som en ikon, en stor risk i Sverige när man ens antyder att man har svagheter och brister. Det är som att kasta fläskben till vargarna.

Framgång är nämligen ett skört begrepp. Framgång är som nattgammal is. Den kan snabbt förbytas till sin motsats, till hat, hån och förakt, ofta bottnande i avundsjuka. Man trampar igenom isen och blir ett lätt byte för nättrollen som inget annat älskar än att dra ner de mest sårbara i dyn. Den som blottar den minsta svaghet får alltid betala ett högt pris.

Att kunna och våga älska sig själv är en gåva från gud. Tyvärr är det inte så enkelt att älska sig själv, särskilt inte som andra människor ständigt har förklarat för mig att jag inte duger, att jag är alldeles för fet, att jag har alldeles för fult, för stort och för burrigt hår, att jag har alldeles för tjocka ben, att jag har dålig klädsmak och att jag dessutom har en stor släng av socialt fobi.

Jag hade egentligen tänkt skriva om något helt annat i det här inlägget och bara inleda texten med några reflektioner kring Camilla Läckberg. Men den inspiration jag fick av henne gjorde att jag väntar till i morgon eller i övermorgon med att berätta om det jag hade tänkt skriva om, nämligen om de hemligheter jag under flera år har burit inom mig och dolt för omvärlden men som jag känner att jag nu är mogen att berätta om. Det gäller mig själv och mina inre tankar, upplevelser och bristande välbefinnande även den här gången. Men dessa hemligheter är av ett mycket allvarligare slag än mina komplex över fetma och otillräcklighet.

Vi hörs en annan dag.