En politisk förståsigpåare sa häromdagen att årets valrörelse var den ”konstigaste” han någonsin hade upplevt. Jag fick aldrig klart för mig vad som var konstigt men det behöver jag inte heller.

För jag delar hans uppfattning till hundra procent. Den politiska cirkus som har pågått i nästan ett år nu är något av det märkligaste jag har upplevt. Jag skulle vilja beskriva valrörelsen som en politisk fars, inte därför att den har varit särskilt lustig utan därför att den har varit, ja just det … konstig.

Det var längesen politiska experter i Sverige förklarade att ”ideologierna var döda”. Och har de hittills varit döda så är de nu definitivt begravda för att aldrig mer grävas upp igen.

Politik handlar numera bara om makt. Politiken är ett spel där ett antal förprogrammerade aktörer rusar runt, fäktar med armarna, skriker åt varandra, är oförskämda, bedriver politisk utpressning, mobbar sina egna och är ibland direkt hatiska.

Hela havet stormar är en träffande beskrivning. Politisk kannibalism är en annan.

Jag tror personligen att mycket av detta kaos beror på den dominerande ställning som Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har fått, både i den politiska debatten och när det gäller det allmänna personliga uppträdandet.

Han har infört en rå och elak ton i den politiska debatten i Sverige. Hans aggressivitet har tilltagit, något som kan ha med hans sjunkande opinionssiffror att göra.

Trots att han inte ens sitter med i Tidöregeringen styr han den och statsminister Ulf Kristersson (M) med järnhand. Kristersson är som en liten marionettdocka som viljelöst sprattlar i Jimmie Åkessons högra pekfinger.

Eftersom SD är det största borgerliga partiet har de självklart rätt till ett betydande inflytande. Men det betyder inte att man ska vara oförskämd, mobba sina politiska kollegor och sätta sig på sina höga hästar.

Dagens kaotiska politiska situation uppstod i samma ögonblick som den stackars liberala partiledaren Simona Mohamsson i mars i år kastade sig om halsen på Jimmie Åkesson sen hon hade deklarerat att SD var välkomna in i en borgerlig regering – trots att liberalerna under alla år hade motsatt sig just detta.

Efter denna kovändning förklarade statsministern att Jimmie Åkesson och hans parti var välkomna in i ”den kommande Tidöregeringen”. SD utlovades flera tunga ministerposter i denna regering – dock med den viktiga reservationen att det var Ulf Kristersson och ingen annan som skulle bli statsminister, även efter valet.

Kristersson hade med andra ord redan bildat den nya regeringen trots att det var nästan ett halvår kvar till valet! Det är magstarkt. Det är nämligrn riksdagen som ska utse statsministern, inte Ulf Kristersson. Nu är det väl inte osannolikt att statsministerposten efter valet kommer att gå till en helt annan person, nämligen Magdalena Andersson (S). Det har länge lutat åt det hållet även om mycket kan hända under de 13 dagar som återstår till valdagen.

Ett regeringsskifte eller en seger för Tidöpartierna hänger på om liberalerna och Simona Mohamsson kan klamra sig fast i riksdagen – men det ser mörkt ut. Partiets opinionssiffror dalar fortfarande och ligger just nu runt 2 procent. Fortsätter kräftgången kommer Sverige efter den 13 september inte att ha något liberalt parti längre även om centerpartiet också etiketterar sig som ett liberalt parti. Men ett nederlag för liberalerna betyder att det är dags att lägga ner det gamla trotjänarpartiet Folkpartiet Liberalerna.

Trots att Simona Mohamsson kämpar på på ett närmast maniskt sätt för att höras och synas överallt märks inte detta i hennes opinionssiffror. Tvärtom. Hon kastar fram det ena politiska förslaget efter det andra och sätter sig på alla stolar samtidigt, allt i ren desperation för att rädda sitt parti kvar i riksdagen.

Simona Mohamsson (L), partiledare. Bild: Liberalerna

Jag tror helt enkelt att Mohamsson varje dag straffas av de f d liberala väljare som inte tolererade att hon och hennes parti öppnade dörren för SD i en borgerlig regering. Detta uppfattades av många i partiet som ett politiskt övergrepp. Simona Mohamsson trampade på och krossade den enda sanna och fasta ståndpunkt som liberalerna på senare år hade hållit fast vid, nämligen att ett regeringssamarbete med SD var en politisk omöjlighet och ett rött skynke för liberalerna.

Därmed flög den här hjärtefrågan all världens väg och liberalerna placerades i ett ideologiskt vakuum. Deras politiska profil befann sig i fritt fall och befinner sig fortfarande i fritt fall.

Simona Mohamsson drog heller knappast till sig några nya väljare när hon i en partiledardebatt häromveckan hade ett halsband med en Davidsstjärna hängande runt halsen. Davidsstjärnan är ju den främsta judiska symbolen.

Mohamsson, palestinier och muslim som hon är, tänkte med detta slå ett slag mot antisemitismen i Sverige. Det är väl i och för sig sympatiskt men Mohamsson med sin muslimska och palestinska bakgrund är inte  trovärdig som vapendragare åt Israel. Hon försökte emellertid desperat leva upp till liberalernas nedärvda Israelvänlighet men reaktionerna blev de motsatta.

Mohamsson försöker sitta på alla stolar samtidigt. Det brukar aldrig gå bra.

För att nå ut till sina väljare måste man vara trovärdig. Det är inte Simona Mohamsson i den här frågan, hur slängd i käften hon än är. Jag tycker samtidigt att Simona Mohamsson, som faktiskt ger allt för att rädda sitt parti kvar i riksdagen, är en djupt tragisk person och politiker, i vars sits ingen annan politiker skulle vilja sitta.

Dessutom är hon mobbad, även av dem som borde stödja henne. Mohamsson är en främmande fågel bland Tidöpartierna. Dessa är bara intresserade av henne om hennes parti når upp till de 4 procent som behövs för att partiet ska bli kvar i riksdagen och därmed räknas in i det borgerliga regeringsunderlaget.

Ett av de värsta exemplen på mobbing av Simona Mohamsson har Jimmie Åkesson stått för. Man ska komma ihåg att det är Simona Mohamssons förtjänst att SD nu definitivt har fått komma in i den borgerliga värmen genom att liberalerna gav upp sitt motstånd mot att sitta i en regering tillsammans med SD.

Det hindrade inte Jimmie Åkesson från att häromveckan ställa ett uppseendeväckande ultimatum,  nämligen att om liberalerna kommande torsdag, alltså den 3 september, inte har kommit upp i 3.5 procent i opinionsmätningarna så uppmanar han väljarna att rösta på något av de tre andra borgerliga partierna, nämligen Moderaterna, Kristdemokraterna eller Sverigedemokraterna – men inte på liberalerna!

Detta är det mest förmätna och ohemula utspel jag har hört. Det är inte Jimmie Åkesson som bestämmer vilka partier som väljarna ska rösta på. Det är väljarna själva och ingen annan som ska bestämma det. Det är också tack vare väljarnas stödröster på liberalerna som partiet hittills har lyckats klamra sig fast i riksdagen. ”Kamrat 4 procent” kallas den gruppen.

Detta visar på det storhetsvansinne som Jimmie Åkesson och SD har drabbats av. Storhetsvansinnet kom också till uttryck under den gångna helgen när Åkesson ställde den retoriska frågan om ”Ebba Busch verkligen var att lita på”.

Bakgrunden till Åkessons anklagelser mot Busch är att hon under de senaste månaderna ohöljt har flirtat med Magdalena Andersson. Det tycker Åkesson är illojalt och ett svek mot de borgerliga regeringskamraterna.

Men Ebba Busch är en realpolitiker. Hon vet att det inte alls är givet att Tidöpartierna kommer att kunna bilda regering efter valet. Risken är snarare att de förlorar valet. Men Busch tänker inte gå i opposition för det. Hon vill istället vara med och påverka politiken genom ett eventuellt samarbete med Socialdemokraterna.

Detta är naturligtvis smickrande för Magdalena Andersson som själv brottas med stora problem. Hon vill nämligen inte släppa in Vänsterpartiet i en eventuell röd-grön regering. V har krävt att få ett antal statsrådsposter och alltså sitta med i regeringen om partiet ska stötta en röd-grön regering.

Detta ultimativa krav från Noshi Dadgostar har på senare tid varit Magdalena Anderssons värsta huvudvärk. Kan hon istället få till något slags samarbete med KD efter valet så behöver hon inte Vänsterpartiets röster och då är problemet Nooshi Dadgostar ur världen.

Ebba Busch oväntade kärleksförklaring till Magdalena Andersson har förstås varit en nagel i ögat på Jimmie Åkesson som tydligen inte längre litar på Ebba Busch.

Jimmie Åkesson har alltså utvecklats till den värsta sortens mobbare. Han drar sig inte ens för att mobba sina egna regeringskamrater. Det kommer inte väljarna att gilla. Åkessons stöd i opinionsmätningarna har också sjunkit på senare tid även om hans parti fortfarande är det största borgerliga partiet.

Denna analys visar att det minsann inte finns någon kärlek i politiken. Allt handlar bara om makt och vem som ska ligga med vem. Detta är visserligen inte något nytt fenomen men genom Jimmie Åkessons agerande inför det stundande valet har maktspelet inte bara drivits till sin spets.

Det har också urartat till någon sorts politisk kannibalism och fått oss väljare att tycka att den här valrörelsen verkligen har varit ”konstig”. Suck!