Förnedrings-TV

Detta begrepp användes ofta förr om korkade TV-program där hela showen gick ut på att få tittarna att hata och förakta en viss person som mot allt förnuft valt att ställa upp i detta program. Men två kvarvarande rester av förnedrings-TV finns faktiskt än idag men i två helt olika versioner och på helt olika intellektuella nivåer.

Den ena versionen av Förnedrings-TV är den märkliga TV-såpan ”Sveriges dummaste”, som icke överraskande sänds i TV4. Det är ett hån mot mänskligheten att producera ett sådant program. Och vad säger det om de personer som ställer upp på sådan smörja? Att vilja bli utsedd till ”Sveriges dummaste” måste vara ett uttryck antingen för att deltagarna helt saknar självbevarelsedrift eller också är de är så mediekåta att de ställer upp på allt bara för att få synas i TV.

Den andra versionen av förnedrings-TV som vi numera så gott som dagligen kan se och läsa om är den      bisarra och för många av oss outhärdliga regeringsbildningsprocessen.

Problemet är att det är grundlagen, d v s  regeringsformen, som reglerar hur den process ska se ut som så småningom ska föda fram en ny regering. Det krävs först flera tidskrävande s k sonderingar av flera olika partiledare. Sen ska det hållas upp till fyra riksdagsomröstningar om en eller flera tänkbara regeringsbildare. Misslyckas talmannen efter denna långa process att få fram en statsminister som tolereras av riksdagen, ja då löses klausulen extraval automatiskt ut.

Nu på torsdag kl. 12.00 hålls den första av dessa fyra statsministeromröstningar. Det är socialdemokraternas partiordförande Magdalena Andersson som då ska gå upp till galgbacken. Detta stod klart vid lunchtid idag, tisdag, när Magdalena Andersson informerade talmannen Andreas Norlén och sedan medierna om att hon ”för närvarande inte såg några förutsättningar för att kunna bilda en regering”.

Andersson har redan haft sonderingsuppraget två gånger under de 35 dagar som nu har gått sen valdagen. Båda sonderingsuppdragen har inte resulterat i någonting. Det har inte förekommit ens ett embryo till regeringsförhandlingar, vare sig om de politiska sakfrågorna (utom tonårsutvisningarna) eller om regeringens sammansättning.

Trots att de rödgröna partierna (S), (MP), (C) och (V) samlade 176 mandat i riksdagen och därmed vann valet så har dessa fyra partier ännu inte klarat av att förvalta sin valseger. De kan helt enkelt inte komma överens.

Det är en ynkedom och ett fattigdomsbevis. Det värsta är att ingen heller verkar ha bråttom.

Vänsterpartiet och Centerpartiet har hela tiden blockerat varandra. (V), personifierat av partiledaren Nooshi Dadgostar, kräver ovillkorligen att partiet ska sitta med i en socialdemoratiskt ledd regering för att rösta ja till Magdalena Andersson.

Centerpartiet, personifierat av den verklighetsfrämmande och orutinerade partiledaren Elisabeth Thand Ringqvist, hävdar lika ovillkorligt att hon aldrig för allt smör i Småland sätter sig i samma regering som Vänsterpartiet.

Detta har i sin tur skapat s k ”röda linjer” i den svenska inrikespolitiken, faktiskt ett helt nytt fenomen i svensk politik.

Till saken hör att inte heller Magdalena Andersson vill ha med Vänsterpartiet i en regering även om hon inte har uttalat detta högt under den gångna månaden. Men Magdalena Andersson har också hon sin röda linje. Det enda parti som inte har någon röd linje utlagd mot något parti är Miljöpartiet. Å andra sidan kräver (MP) också att få sitta med i Magdalenas regering. Annars röstar partiet rött.

Den nya majoritetskonstellation som tog hem valsegern vill alltså inte regera med varandra – trots att de har fått väljarnas uppdrag att göra det. Det mest absurda – och motsägelsefulla – är samtidigt att både Miljöpartiet, Centerpartiet och Vänsterpartiet har sagt att de vill ha Magdalena Andersson som statsminister!

Det verkar vara det enda de är överens om. En nog så viktig sak – men det räcker inte!

Hur denna omöjliga ekvation ska kunna lösas ut är det idag ingen som vet. Den här regeringsbildningen vimlar även av andra obegripliga paradoxer. För trots att Magdalena Andersson rapporterade till talmannen i förmiddags att hon ”för närvarande inte såg några förutsättningar att kunna bilda regering” så gick hon ändå med på att ställa upp på en riksdagsomröstning på torsdag som statsminister i en socialdemokratisk enpartiregering, alltså en minoritetsregering.

Inom parentes kan jag säga att Magdalena Anderssons dröm är just en socialdemokratisk minoritetsregering som får stöd i riksdagen av de andra tre rödgröna partierna. Men denna konstruktion är omöjlig eftersom de tre ”samarbetspartierna” propsar på att få sitta med i regeringen. De vill alltså ha en majoritetsregering bestående av (S), (MP), (C) och (V), något som i och för sig är det mest önskvärda.

Två dagar före omröstningen har det redan slagits fast (även av Magdalena Andersson själv) att Andersson kommer att bli nedröstad när det blir statsministeromröstning i riksdagen på torsdag. Miljöpartiet och Vänsterpartiet har redan öppet förklarat att de tänker rösta nej till Magdalena Andersson. Centerpartiet och Elisabeth Thand Ringqvist har ännu inte sagt hur hennes parti kommer att rösta men det mesta talar för ett nej.

Så den partiledare (läs: Magdalena Andersson) som samtliga rödgröna partier redan före valet förespråkade som statsminister, den partiledaren kommer att bli nedröstad i riksdagen på torsdag av samma rödgröna partier. För den oinvigde kan detta framstå som befängt, obegripligt, kontraproduktivt, inkonsekvent och ologiskt.

Det kommer att bli Förnedrings-TV från riksdagen på torsdag. Den saken är klar.

Men för Magdalena Andersson är det kanske inte någon förnedring att bli nedröstad. Hon har nämligen en långsiktig plan. I den ingår minst en, kanske flera nedröstningar, i riksdagens kammare. För henne är nämligen det långsiktiga målet att bli Sveriges nästa statsminister. Detta mål är överordnat alla andra mål. I detta ingår också den kalkylerade risken att bli nedröstad och därmed offentligt förödmjukad.

I valrörelsen hamrade det socialdemokratiska partiet systematiskt in budskapet att det är Magdalena Andersson som ska bli Sveriges statsminister när det tidigt stod klart att Tidöregeringen skulle falla. Det gjorde den också men inte med ett sådant dunderbrak som det spekulerades om i våras.

Med de rödgrönas 176 mandat i riksdagen mot de blågulas 173 räknar Magdalena Andersson kallt med att det blir hon som i slutändan kommer att bilda regering – men först efter ett antal statsministeromröstningar, där hon kanske blir nedröstad flera gånger. Hon räknar nämligen iskallt med att inget parti vill konfronteras med den s k stupstocken, det vill säga extravalet. Det är ett högt spel som Magdalena Andersson spelar.

Hon kan nämligen inte alls vara säker på att det blir hon som till sist erövrar statsministerposten. Det finns nämligen åtminstone ett regeringsalternativ till även om det idag framstår som en högoddsare. Men mirakler har inträffat förut och kan inträffa igen.

Detta alternativ är att Ulf Kristersson (M) återvänder som statsminister i regeringen ”Kristersson II” tillsammans med Kristdemokraterna, Liberalerna – och centerpartiet! Men den regeringen måste för att få majoritet ha stöd även av Sverigedemokraterna. Aj, aj, aj.

Samtidigt har Centerpartiet i tio års tid envist hävdat att partiet aldrig kommer att tolerera en regering där SD ingår eller där SD ger sitt stöd utan att sitta med i regeringen. Men eftersom Elisabeth Thand Ringqvist med en dåres envishet upprepar att hon vill ha en ”mittenregering”, alltså egentligen en borgerlig regering, trots att hon sen lång tid tillbaka förordar Magdalena Andersson som statsminister så kan man förvänta sig nästan vad som helst av henne.

Hur ska människan ha det? Ska hon befinna sig mellan två hötappar i evighet?

Inte heller den här ekvationen går ihop. Thand Ringqvist båda ståndpunkter är oförenliga. Hon har uppenbarligen inte förstått att man i längden inte kan sitta på flera stolar samtidigt. På samma gång som hon stödjer Magdalena Andersson förhandlar Elisabeth Thand Ringqvist med de blågula partierna framförallt med KD-ledaren och ”bästa vännen” Ebba Busch bakom ryggen på Magdalena Andersson.

Denna paradox visade sig med all önskvärd tydlighet i fredags när Elisabeth Thand Ringqvist först badade bastu med Ebba Busch för att bara några timmar senare agera värdinna på det seminarium om ”läget i Sverige” som hon hade bjudit in sina rödgröna vänner till.

Det gäller att sprida gracerna och ha alla dörrar öppna.

Magdalena Andersson värnar å andra sidan starkt om centern så Magdalena borde se med en viss svartsjuka på att kompisen Thand Ringqvist fraterniserar med Tidöpartierna och badar bastu med Ebba Busch.

Elisabeth Thand Ringqvist är en slug nyckelspelare i det schackspel om den politiska makten i Sverige som nu pågår inför öppen ridå. Hur centerledaren i slutändan ska hantera partiets avsky för Sverigedemokraterna är skrivet i stjärnorna. Elisabeth Thand Ringqvist verkar å andra sidan vara principlös, i varje fall när det gäller i vilken regering hon ska sitta.

Det finns ett uttryck heter: ”I krig och kärlek är alla medel tillåtna”. Detta ordstäv verkar nu också innefatta konsten att bilda en regering.

Vad händer då på torsdag sen Magdalena Andersson har blivit nedröstad som statsminister av riksdagen? Jo, sannolikt kommer talman Andreas Norlén att ge sonderingsuppdraget till Ulf Kristersson (M) som bara för någon vecka sen tackade nej till ett sådant sonderingsuppdrag. Nu tvingas han sannolikt att acceptera det för att strax efteråt automatiskt ställas inför en statsministeromröstning i riksdag. Sen får vi se vart denna leder.

Den som till slut vinner det här schackpartiet är den som har kallast nerver och som klarar av ett stort antal smällar utan att förlora fattningen eller tappa självförtroendet. Magdalena Andersson har visat sig vara kall som stål. Sen får vi se om Thand Ringqvist tål ännu kallare stål.

En som under tisdagen däremot gjorde bort sig helt var liberalernas nya partiledare Simona Mohamsson. Mohamsson har under hela den här resan klargjort att hon i varje läge kommer att rösta nej till Magdalena Andersson som statsminister. Det beslutet kommer hon heller inte att vika en tum ifrån. Samtidigt är hon den partiledare som är mest irrelevant i sammanhanget.

Magdalena Andersson har under sin sondering sagt sig vilja träffa och prata med alla partier förutom med Sverigedemokraterna. Det har hon också gjort – men inte med Simona Mohamsson för Mohamsson har inte haft tid. Varje gång som socialdemokraterna har föreslagit en tid då Magdalena Andersson och Simona Mohamsson skulle kunna träffas har Mohamsson sagt att hon inte hade tid.

Detta verkar osannolikt eftersom Mohamsson nu sitter i en övergångsregering ledd av Ulf Kristersson, en regering som inte får fatta några nya politiska beslut eller ta några politiska initiativ, bara verkställa redan fattade beslut och sköta löpande ärenden. Detta kan inte vara så tidskrävande att Mohamsson inte ens har tid att ta en kopp kaffe med Magdalena Andersson.

Men Simona Mohamsson har inte bara vägrat att träffa Magdalena Andersson. Idag passade hon och hennes stabspersonal på att förödmjuka Andersson helt i oträngt mål. När journalisterna idag ringde till liberalernas kansli och frågade varför Mohamsson inte hade kunnat/velat träffa Magdalena Andersson så svarade en pressekreterare så här spydigt:

”Vi kan givetvis träffa henne för att säga att vi kommer att rösta rött om hon vill det.”

Och Mohamsson själv passade på att ge Magdalena Andersson en känga för att hon för andra gången i rad ha misslyckats med sina sonderingar. Så här skrev Mohamsson på X:

””En svag uppvisning i ledarskap från Andersson. Trots att hennes sida vann valet saknar hon plan för att bilda en regering. I statsministeromröstningen på torsdag kommer Liberalerna rösta rött till henne.”

Det är lätt för den irrelevanta Mohamsson att sitta och raljera över Magdalena Anderssons misslyckande. Men detta misslyckande beror ju inte på henne utan på de partier som hon vill regera med inte kommer överens med varandra. Det är inte en ledarskapsfråga för Magdalena Andersson utan för Elisabeth Thand Ringqvist och Nooshi Dadgostar som har surrat sig fast vid masten så till den grad att det inte går att få loss repet.