Plötsligt sa det PANG! Äntligen, 54 dagar efter valet, började det hända saker i de segdragna, ja för att inte säga stillastående, regeringsförhandlingarna i Sverige.
Det började med att statsminister Ulf Kristersson (M) häromkvällen i största hemlighet åt middag med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson.
Med på middagen även Henrik Vinge, riksdagsledamot för Sverigedemokraterna.
Middagen ägde rum inom ramen för det sonderinsuppdrag som Ulf Kristersson fick av talman Andréas Norlén i början av veckan.
Det var under den hemliga middagen som riktlinjerna för den stora omsvängningen bland de blågula partierna ägde rum. En omsvängning som gjorde att SD:s partiledare Jimmie Åkesson på fredagen bjöd in till presskonferens i sitt hem i Sölvesborg.
Journalisterna hade inte den blekaste aning om vad den här presskonferensen skulle handla om, bara att det sannolikt var något viktigt i görningen. Det spekulerades om att Jimmie Åkesson kanske skulle meddela att han avgår som partiledare för Sverigedemokraterna men ingen visste säkert.
Så var det inte alls. Istället släppte Jimmie Åkesson en helt annan bomb, en bomb som kan få en avgörande bäring på de pågående regeringsförhandlingarna.
Jimmie Åkesson meddelade också att man kommer att trycka ”gult” i samband med en eventuell statsministeromröstning om Ulf Kristersson. Det betyder att SD kommer att avstå från att rösta. På det sättet slipper Ulf Kristersson få en majoritet av riksdagens ledamöter emot sig och kan därmed väljas till statsminister – om allt går som Åkesson och Kristersson vill, ska jag väl tillägga.
Riksdagsordningen föreskriver ju att en statsminister som prövas av kammaren inte får ha en majoritet emot sig, d v s 175 av riksdagens 349 ledamöter eller mer. Sverigedemokraterna släpper med andra ord passivt fram Ulf Kristersson som statsminister utan att behöva rösta ”grönt” (rösta ja) till honom. Det är så det brukar gå till. Man lägger alltså ner sina röster.
Men det politiska arrangemang som Ulf Kristersson och Jimmie Åkesson gemensamt har sytt ihop förutsätter självklart en helt avgörande sak, nämligen att Centerpartiet kan lockas över till det borgerliga blocket och tillsammans med Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna bilda en ny Alliansregering, (som dock kommer att bli en minoritetsregering).
Antingen sker det genom att Elisabeth Thand Ringqvist och hennes Centerparti sitter med i regeringen eller väljer att stå utanför men samarbeta med Ulf Kristersson i riksdagen och stödja hans politik.
”En ny alliansregering kommer inte att ha något formellt avtal med oss sverigedemokrater”, betonade Jimmie Åkesson på sin presskonferens i Sölvesborg.
Han underströk också att SD inte heller kommer att fungera som ett automatiskt stödparti åt en borgerlig fyrpartiregering – alltså den roll partiet hade under Tidöregeringen, den regering som förlorade valet den 13 september i år med 173 mandat mot de rödgrönas 176.
”Ulf Kristersson får ta på sig ett eget ansvar för att söka olika majoriteter för sina förslag i riksdagen”, underströk Jimmie Åkesson.
Men det finns e t t avgörande och obetingat villkor som Jimmie Åkesson ställde som motkrav på Ulf Kristersson, ett krav som kan komma att bli den springande punkten i det här till synes listiga politiska arrangemanget, nämligen följande:
Där kom det, Jimmie Åkessons motkrav. Det var inte överraskande. Detta motkrav kommer att sysselsätta journalister, statsvetare, politiker och andra kremnologer under hela den kommande veckan för att försöka klura ut vad kravet om förhandlingar om budgeten egentligen betyder för Centerpartiet och för Elisabeth Thand Ringqvist.
Thand Ringqvist och hennes parti har ju hela tiden upprepat mantrat att man aldrig kommer att sätta sig i samma regering som Sverigedemokraterna. Hon har också sagt nej till arrangemang där en Kristersson-ledd högerregering s a m a r b e t a r med Sverigedemokraterna, med andra ord är beroende av Sverigedemokraternas röster i riksdagen.
Efter Jimmie Åkessons presskonferens på fredagen hände saker slag i slag. Klockan 15.45 kallade centerledaren Elisabeth Thand Ringqvist till en egen presskonferens i riksdagen. Hon hade självfallet lyssnat på vad Jimmie Åkesson hade sagt men vägrade att svara på en enda fråga, inte ens om den så bara tangerade den stora nyheten att SD nu hade släppt det tidigare ultimativa kravet på ministerposter.
När jag tittade på Thand Ringqvists presskonferens kom en känsla över mig att den här damen, som leder ett litet 7-procentsparti, verkar betrakta sig som Sveriges idag i särklass viktigaste person. Hon verkar dessutom njuta av den föreställningen. Hon har plötsligt blivit en centralfigur i denna absurda regeringsbildningsprocess.
Thand Ringqvist vägrade visserligen svara på journalisternas frågor men likt en folkskollärarinna hade hon tagit med sig två tunga arbetsuppgifter, dvs två hemläxor, som hon tänkte dela ut. Den ena hemläxan var avsedd för Ulf Kristersson, den andra för Magdalena Andersson.
Arbetsuppgifterna bestod i att båda senast nästa fredag ska presentera klara, tydliga och utförliga beskrivningar av vilken politik de tänker driva, vilka de vill regera alternativt samarbeta med, hur mycket s k mittenpolitik det finns i moderaternas resp. socialdemokraternas politiska förslag och i vilken mån de två partierna kan garantera att inte ge de s k ytterkantspartierna (läs: Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet) något politiskt inflytande.
Därefter kommer folkskollärarinnan Elisabeth Thand Ringqvist att noggrant läsa igenom de förhoppningsvis utförliga dokumenten, värdera deras innehåll och sen bestämma vilket av partierna som har mest att erbjuda Centerpartiet. Underförstått ska denna parodi underlätta för Thand Ringqvist att välja det för henne bästa politiska alternativet att regera tillsammans med.
Så ser det i alla fall ut på ytan. Men det kan finnas slamkrypare här som ingen ännu har upptäckt.
Hur som helst: Vem tror hon att hon är, Elisabeth Thand Ringqvist? Hon har gjort sig själv till en nyckelfigur och en vågmästare i denna oändliga regeringsbildningsprocess. Samtidigt kan jag förstå henne.
Magdalena Andersson som mest har suttit tyst under lektionerna ända sen valrörelsen har inte talat om ens för vännen Thand Ringqvist vilken politik hon tänker föra och om hon avser att låta Vänsterpartiet sitta med i hennes regering, något som skulle vara ett rött skynke för centerledaren.
Det enda vi idag vet om Magdalena Andersson är att hon vill bli statsminister.
Och det vill Elisabeth Thand Ringqvist också. Men Magdalena Andersson kan ju inte vara Sveriges statsminister samtidigt som hon kanske måste föra Ulf Kristerssons politik om Elisabeth Thand Ringqvist ska bli riktigt nöjd.
Jag blir inte klok på det här. Regeringsbildningsprocessen är inte bara ett infamt schackspel. Det har nu tagit ett steg till och utvecklats till ett pokerspel med skyhöga insatser. Kanske handlar det rentav om någon slags klädpoker eftersom både Magdalena Andersson och Ulf Kristersson nästan måste ta av sig kläderna för att Elisabeth Thand Ringqvist ska kunna skärskåda dem ordentligt.
Samtidigt är jag lite imponerad av den här kvinnan, alltså Elisabeth Thand Ringqvist. Hon är originell. Hon tänker utanför boxen, som det så populärt heter. Hon tar till grepp som ingen annan vågar. Hon är fräck på gränsen till oförskämd. Men hon är också modig. Hon verkar dessutom vara på väg att föra in ett nytt och okonventionellt beteendemönster i det politiska umgänget.
Men hur mycket förstår hon om politik? Politik är ju inte bara seminarier på kursgårdar och hemläxor till partiledarna. Politik är en akrobatisk artistisk konstform, en balansakt på slak lina. Det gäller därför att ha en tjock madrass på marken under sig om man skulle råka ta ett felsteg.
Risken är ändå överhängande att fredagens politiska piruetter i slutändan inte leder någonvart. Istället riskerar vi att förlora ännu en dyrbar vecka i ett race som snart håller på att nå vägs ände.
Statsminister Ulf Kristersson, som just nu har sonderingsuppdraget, var inte särskilt glädjestrålande när han på fredagen hastigt och lustigt kallade till sin presskonferens i riksdagen bara några minuter efter det att Thand Ringqvist hade avslutat sin.
Han harangerade visserligen både Jimmie Åkesson och Elisabeth Thand Ringqvist för de bidrag som dessa under denna i övrigt händelsefattiga fredag hade tillfört regeringsbildningsprocessen och beskrev saken så här – dock utan någon synlig entusiasm eller inlevelse.
”Dagens besked från SD och C skulle i alla fall kunna göra uppgiften för mig (läs: att bilda regering) lite mindre omöjlig.”
Det lät ju inte särskilt optimistiskt. Han lovade emellertid att fullgöra den arbetsuppgift som folkskolärarinnan Thand Ringqvist hade ålagt honom samtidigt som han meddelade att han hade begärt ytterligare några dagars betänketid innan han kunde avlämna sin rapport till talmannen. Detta var bestämt till tisdag i nästa vecka men nu kommer det att dra ut ytterligare på tiden..
Icke överraskande var det bara en av huvudpersonerna i detta grekiska ödesdrama som inte kallade till presskonferens denna märkliga fredag, nämligen den av centerledaren utpekade statsministern Magdalena Andersson.
Hon valde sin vanliga tystnad och nöjde sig med att skicka ut ett meddelade på Facebook och Instagram med följande lydelse. Jag citerar:
