Som den galna cykelentusiast jag är följer jag naturligtvis den pågående cykelloppet Tour de France in på minsta tramptag. Jag tittar inte på etapperna i direktsändning under dagtid utan njuter istället av dem i sängen på kvällarna via Eurosport player på datorn.

Årets upplaga av Tour de France har hittills varit en blandning av vin och vatten. Det mest spektakulära har varit de många krascherna, särskild under den första veckan. Svårt blödande, med axlar ur led och med brutna nyckelben och revben har den ene cyklisten efter den andre dragit sig ur denna hårda, ibland omänskliga, tävling.

Samtidigt har vissa etapper lämnat mig likgiltig. Det har varit de platta etapperna där tävlingen har avgjorts på den sista femtio metrarna, alltså med klungspurter. Fyra av dessa har vunnits av britten Mark Cavendish som på ett iögonenfallande sätt har kommit tillbaka till de stora tävlingarna efter att för några år sen ha varit totalt uträknad. Hur kan det vara möjligt? Det känns alltid skumt när en idrottsman plötsligt gör comeback och slår alla andra.

Nej, det är påfrestande etapperna i Alperna och Pyrenéerna som trollbinder mig, när cyklisterna med hjälp av sina sista krafter tar sig uppför de mördande bergen. Där skiljs verkligen agnarna från vetet.

En sådan etapp var etapp nummer 11. Den kördes i onsdags, den 7 juli, i Provence i sydöstra Frankrike uppför det fruktade berget Mont Ventoux (”Det blåsiga berget”), en av de mest spektakulära bergsetapperna i alla s k Grand Tours. Etapper till Mont Ventoux har körts ända sen 1951.

Mont Ventoux har inte bara drivit cyklisterna till total utmattning. Berget har också skördat dödsoffer. Etapper till Mont Ventoux har varit dödande och därför odödliga.

Under årets upplaga av Tour de France tvingades cyklisterna bestiga det fruktade berget inte bara en utan två gånger. Bara de bästa klättrarna hade något att hämta på Mont Ventoux, detta märkliga, vita och trädlösa kalkstensberg som sen tidig medeltid på grund av skogsskövling saknat all slags vegetation. Skeppsbyggarna i hamnstaden Toulon behövde virke till sina skepp och virket hämtades från Mont Ventoux. Efter det har jorderosion och  hårda vindar skapat något som liknar ett ökenlandskap. Högst upp på toppen ligger ett rymdobservatorium.

På senare år har en del träd återplanterats men Mont Ventoux ser fortfarande ut som ett månlandskap och en dramatisk kontrast till de grönskande och undersköna vyer vi ser överallt i Frankrike, inte minst i alpområdena. Berget är ofta dolt av det vita kalkstensdamm som rivs upp av den hårda mistralvinden.

På vägen upp till toppen av Mont Ventoux, som ligger på 1 910 meters höjd över havet, tvingades i onsdags till och med Tourens hittills överlägsne ledare, slovenen Tadej Pogacar, släppa täten i den hårda vinden och den kvävande hettan. Segrare blev istället belgaren Wout van Aert, tävlande för det nederländska stallet Jumbo Visma, en värdig segrare som spås en lysande framtid inom cykelsporten.

Många i klungen tvingades släppa tidigt. Det var inte bara den hårda sidvinden/nordanvinden som skördade offer. Den över 30-gradiga hettan gjorde sitt till. Men såvitt jag vet var det ingen cyklist som kollapsade. De flesta tog sig igenom etappen, dock rejält utmattade.

Därmed närmar jag mig kärnan i den här berättelsen, det som hände på Mont Ventoux för exakt femtiofyra år sen och som kom att ge berget dess namn, Dödens berg.

Året var 1967. Den trettonde etappen av Tour de France skulle avgöras uppför Mont Ventoux. En av favoriterna till slutsegern i touren var den framgångsrike brittiske cyklisten Tom Simpson, en dekorerad mästare som inte bara var världsmästare utan också vinnare av många prestigefulla etapplopp som Paris-Nice och Flandern för att bara nämna några.

Samma år, 1967, hade Tompson utsetts till Årets idrottspersonlighet av brittiska BBC. Tom Simpson var den cyklist som banade väg för många framtida segrar för brittiska cyklister. Han var en myt redan när han satte sig på cykeln för att ta sig an Mont Ventoux den 13 juli 1967.

Till att börja med gick det hyggligt för Simpson. Hans föresats var att vinna hela touren men efter att ha kört några etapper började han visa tecken på kraftlöshet och föll tillbaka i resultatlistan. Efter en hård bergsetapp blev han magsjuk, drabbades av svår diarré och förlorade mycket vätska. Men han låg fortfarande kvar på sjätte plats i sammandraget.

När han startade den trettonde etappen mot Mont Ventoux var han redan kraftigt uttorkad. Fortfarande svårt magsjuk skulle Tom Simpson ta sig uppför det monstruösa berget i 42-gradig hetta. På den tiden stipulerade reglerna att cyklisterna bara fick dricka två liter vatten under ett cykellopp. I denna outhärdliga hetta var dessa vattenflaskor snart urdruckna. Oddsen för Tom Simpson var inte goda, eftersom han redan hade drabbats av uttorkning.

När cyklisterna närmade sig toppen av Mont Ventoux sprack klungan upp i flera mindre klungor. Tom Simpson låg kvar i den första klungan men började plötsligt falla tillbaka och hamnade i en jagande klunga som låg en minut efter täten. Samtidigt höll han på att förlora kontrollen över sin cykel. Han började sicksacka över vägen och hans lagledare förstod att något inte stod rätt till.

När det var en kilometer kvar till toppen föll Simpson av cykeln. Han orkade inte längre. Sportdirektören och mekanikern kom ifatt honom med följebilen och försökte hjälpa honom upp. Mekanikern ville att Simpson skulle bryta loppet men Simpson vägrade. Han ville fortsätta. Han skulle ju vinna.

Ledarna lyckades få upp honom på cykeln igen och sköt iväg honom. De sista ord mekanikern hörde Simpson säga var ”On, on, on”. Han såg Simpson fortsätta att trampa ytterligare femhundra meter. Därefter började han återigen kränga med cykeln. Åskådare vid vägkanten kom snabbt till undsättning och försökte hålla Simpson kvar på sadeln.

Men då var Tom Simpson redan medvetslös. Han föll till marken med händerna fortfarande i ett hårt grepp om styret och med fötterna fortfarande fastlåsta på pedalerna. Mekanikern stoppade en sjuksköterska som ingick i det medicinska teamet. Tillsammans försökte de återuppliva Simpson med mun-mot-mun-metoden och hjärtmassage. En annan ledare rusade fram med en syrgasmask – men allt var redan för sent. Tom Simpson, en av världens bästa proffscyklister, var redan död.

Han dödförklarades senare på dagen på ett sjukhus i Avignon 29 år gammal.

Historien skulle ha kunnat sluta här men det gjorde den inte. Den 42-gradiga hettan, den omänskliga ansträngningen att ta sig uppför Mont Ventoux och bristen på vätska skulle tillsammans kunna förklara varför Tom Simpson avled av en hjärtinfarkt. Men sanningen skulle visa sig vara betydligt grymmare än så.

Inom cykelvärlden försökte man länge mörka den obekväma sanningen. På den tiden pratade inte många om doping eftersom det förekom som ett naturligt inslag, inte minst inom cykelsporten. I Tom Simpsons obduktionsprotokoll stod det bara att han avled av en hjärtattack förorsakad av den 42-gradiga hettan, den obeskrivliga fysiska ansträngningen och bristen på vätska. Bara detta kan räcka för att döda en människa.

Men istället för att fördömas hyllades Tom Simpson länge som en hjälte. Strax efter hans död restes ett jättelikt stenmonument på den plats på Mont Ventoux där han hade avlidit. Monumentet kom till för att hylla den döde hjälten som hade offrat sitt liv för det fördömda berget – och för cykelsporten.

Även den berömde belgiske cyklisten Eddy Merckx, ”Kannibalen” kallad, en av världens bästa cyklister genom tiderna och en dominant inom cykelsporten på 70-talet, höll på att stryka med under en etapp till Mont Ventoux under Tour de France.

Uppför berget körde han ifrån alla sina motståndare. Men plötsligt när det var tre kilometer kvar till toppen och exakt på den plats där Tom Simpson tre år tidigare hade segnat ner och dött tappade Eddy Merkcx farten. Han fick stora problem att andas och cyklade med vidöppen mun för att få i sig så mycket syre som möjligt ur den syrefattiga luften.

Trots detta tog Merkxc hem totalsegern i Tour de France det året.

Men inte heller Eddy Merckx har gått fri från dopinganklagelser och diskvalificeringar på grund av otillåtna substanser. I juni 1969 körde han Giro d´Italia och dominerade totalt i den rosa ledartröjan. Men efter en etapp kom plötsligt en nyhetsflash där det meddelades att Merckx var dopad.

Jag tvivlar på Eddy Merckx och jag tvivlar på många av cykelsportens stora stjärnor. Även om de aldrig avslöjades som dopade betyder det inte att de inte använde dopingpreparat. Jag tror tyvärr också att doping fortfarande förekommer inom cykelsporten men att metoderna nu har blivit alltmer sofistikerade och därmed svårare att upptäcka.