__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Den här texten skriver jag nu på lördagskvällen den 13 juni i avvaktan på att jag bestämmer mig för vad jag ska tro om det avtal som både USA och Iran hävdar nu är mer eller mindre klart att skrivas under. Eftersom kriget i Mellanöstern har präglats av ett 40-tal lögnaktiga påståenden av USA:s president Donald Trump att ett fredsavtal bara har varit några kommatecken bort så är det svårt att våga tro på att utgå ifrån att han skulle tala sanning den här gången.
Varje gång har Trumps löften om fred bakom hörnet visat sig vara falska och påhittade. Vilket syfte han har haft med att ständigt sprida desinformation runt fredsförhandlingarna kan man bara ana. Den effekt lögnerna hittills har haft fram är att börserna varje gång har gjort glädjeskutt uppåt medan oljepriserna har fallit.
Helt klart är det några som har tjänat pengar på detta.
Av de här skälen har jag bestämt mig för att inte dras med i den glädjeyra som de senaste löftena om ett snart fredsavtal har skapat. Det gäller att förhålla sig kritisk och ifrågasättande till det här avtalet – detta trots att även Iran (eller vissa delar av Irans ledning) nu för första gången också talar öppet om att ett avtal kan skrivas på redan inom några dagar. Det är en förändring jämfört med tidigare. Då har dementierna kommit omedelbart efter Donald Trumps utspel.
Samtidigt vet vi att den iranska ledningen är djupt splittrad. En fraktion sägs vara helt emot en uppgörelse med USA. Vi får se vilken fraktion som kommer att gå segrande ur striden. I vilket fall som helst är Iran uppenbarligen mycket angelägen om att få ett avtal till stånd för att få slut på det elände som det här meningslösa kriget har skapat.
Det gäller för mig som journalist att inte ta ut något i förskott. I avvaktan på mitt slutliga ställningstagande ska jag nu istället ägna mig en stund åt något helt annat, nämligen naturromantik, sommarmelankoli och vackra bilder på midsommarblommor och späd grönska.
__________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________________
Och så till något helt annat, för att använda en sliten klyscha.
Vi har nu redan avverkat halva juni månad. Det är skrämmande och förbluffande att allt går så fort utan att man märker det och inte hinner utnyttja denna korta tid till att göra något vettigt av livet. Det är ju just den här tiden på året – dagarna runt den 15 juni – som den svenska naturen är som allra vackrast. Det är så vackert omkring mig att det gör ont.
Löven på träden är nu fullt utslagna. Midsommarblommorna har slagit ut – i den mån man har några sådana i trädgården. Runt vårt hus växer just nu mest smörblommor och hundkäx.
Därför kanske det känns lite förmätet av mig att apostrofera just Nils Ferlins vackra dikt (tonsatt av Lille-Bror Söderlundh) ”Får jag lämna några blommor …”, eftersom just denna dikt handlar om rosor och inte om invasiva växter som hundkäx och annat som växer vilt i vår trädgård.
Men har man inga rosor får man nöja sig med vad naturen har att erbjuda.
Som jag just sa är det denna korta tid på året som man ska njuta som mest. Jag drar in doften från de regnvåta löven som darrar i blåsten. Jag försöker supa in alla de andra dofter och all den stämning som finns runtomkring mig och som alstras av denna bländande skönhet i hopp om att kunna behålla den för evigt.
Men allt är en illusion. Den här gudomliga tiden är snart förbli.
Jag känner redan hur den välbekanta panikångesten börjar slita i mina tarmar. Jag blir illamående. Den pirrande känsla av eufori som jag hade känt bara några sekunder tidigare är nu borta. Kvar finns bara melankolin, nostalgin och min eviga längtan efter något som jag aldrig kan uppnå.
På fredag den 19 juni, om sex dagar, är det midsommarafton. Två dagar senare, den 21 juni, inträffar sommarsolståndet, och det exakt klockan 10.24 på förmiddagen. Det är då natten är som kortast och dagen som längst.
Sen vänder det. Mörkret kryper sakta närmare igen tills det om några månader återigen har omslutit oss helt.
Många tycker att det bästa med de nordiska länderna är årstidernas växlingar. Jag delar inte den uppfattningen, i varje fall inte just nu. Jag vill att det alltid ska vara försommar. Jag skulle vilja stoppa klockan och låta tiden stå stilla åtminstone en månad – men det går ju inte. Jorden måste snurra vidare i sitt eviga kretslopp. Om själva rörelsen upphör, så upphör också livet. Det är så det är.
Vi får lära oss att leva med det.
PS: Senare ikväll (lördag), i natt eller i morgon kommer jag att skriva om det eventuella avtalet mellan USA och Iran. Förmodligen blir det i morgon eftersom jag vill sova på saken och det är redan sen kväll.
Fortsättning följer alltså. DS.
