Jag har på senare tid med allt större frustration funderat på när jag på allvar ska börja bevaka den svenska valrörelsen här på min blogg. Hittills har jag legat lågt helt enkelt därför att jag inte har tyckt att det har funnits något spännande att analysera och rapportera om.

Det kändes också som om luften gick ur valrörelsen redan den 1 april i år när statsminister Ulf Kristersson och SD-ledaren Jimmie Åkesson kallade till gemensam presskonferens. Där meddelade Kristersson att moderaterna kommer att släppa in Sverigedemokraterna i en regering efter valet.

Däremot ville Kristersson inte berätta vilka ministerposter som SD skulle få i en kommande regering om de fyra Tidö-partierna vinner valet.

Jimmie Åkesson däremot hävdade att antalet ministerposter måste vara proportionerligt till valresultatet. SD är idag större än moderaterna och borde enligt Åkessons sätt att se få flest ministerposter av alla partier. Kristersson höll inte med:

”Man ska inte sälja skinnet förrän björnen är skjuten”, sa Kristersson, en liknelse som jag inte tyckte passade in i sammanhanget.

Men det var inte det enda som var överraskande med den där presskonferensen. Samtidigt meddelade Ulf Kristersson att det var han som skulle leda denna borgerliga regering:

”Jag vill ge ett tydligt besked till svenska folket att vi kommer att kunna bilda en stabil majoritetsregering efter valet och att det är jag som ska leda den regeringen.”

Nej, det här var inget aprilskämt om någon nu trodde det. Det var Ulf Kristersson som skulle bli statsminister – igen. Punkt och slut. Därmed slogs dörren igen framför näsan på andra partiledare som kanske aspirerade på statsministerposten, nämligen Ebba Busch. Kanske gällde det också Jimmie Åkesson, även om han själv har accepterat att han är diskvalificerad från början.

”Puuuh”, lät det från den stora mängd luft som i samma ögonblick forsade ut ur min strupe. Då vet vi det. Vi behöver egentligen inte ha något val i höst. Kristersson har ju redan bestämt att de fyra Tidö-partierna ska bilda en stabil majoritetsregering. Sverigedemokraterna kommer att ingå i denna regering och det är Ulf Kristersson som ska vara statsminister.

Det här beskedet var förstås politisk dynamit. Kritiken kom direkt, inte bara från oppositionen utan också från diverse analytiker och grundlagsexperter. Det är nämligen inte en sittande statsminister (i det här fallet Ulf Kristersson) som bara så där utan vidare kan utse sig själv till statsminister även i en kommande regering – och det sex månader före valet.

Jag anser att Ulf Kristersson i våras överträdde sina befogenheter visavi regeringsformen när han ett halvår före valet utsåg sig själv till regeringsbildare och statsminister. Hans agerande var klart olämpligt och omdömeslöst.

Det är nämligen inte Ulf Kristersson som i förväg ska utse sig själv till statsminister. Det är väljarna på valdagen den 13 september. När valresultatet är klart övergår frågan till riksdagens talman som ska sondera bland partierna vilken partiledare som har tillräckligt starkt stöd i riksdagen för att kunna bilda regering. Därefter ska talmannen föreslå den person som han anser har möjlighet att ta sig igenom riksdagens nålsöga utan att få en majoritet av ledamöterna emot sig.

Det här är en process som regleras i grundlagen och som även Ulf Kristersson borde respektera. Har han drabbats av hybris? Eller Napoleon-komplex?

Ibland kan det gå fort att utse en regering efter ett val. På senare år har det gått trögare beroende på att det politiska landskapet har sett ut som det har gjort. Regeringsbildningen efter valet 2018 tog rekordartade 129 dagar! Det tidigare rekordet på 25 dagar sattes 1979. Efter 2022 års val tog det 37 dagar att få fram en regering med Ulf Kristersson som regeringsbildare.

Nu ska jag snabbt ge mig iväg över Atlanten – fast bara på låtsas!

Men innan jag gör min låtsas-resa över Atlanten ska jag berätta varför jag i år inte kan framkalla något större intresse för det stundande svenska valet. Istället har jag månad efter månad grottat ner mig i kriget i Mellanöstern i allmänhet och USA:s president Donald Trump i synnerhet.

Han var ju den man som startade anfallskriget mot Iran – med ett syfte som han själv aldrig har lyckats klarlägga för oss. Detta krig, som fortfarande pågår trots att det råder en bräcklig vapenvila som avbryts av attacker från olika intressenter, har blivit det mest omvälvande sen Berlin-muren föll i november 1989 och som sen ledde till Sovjetunionens och Warszawa-paktens kollaps.

Då trodde vi alla att världen skulle bli mycket bättre, att vi skulle få leva i evig fred, att det kalla kriget aldrig skulle komma tillbaka. Men efter ett decennium visade det sig att vi hade fel. Då trädde nämligen den gamle KGB-agenten Vladimir Putin in på scenen. Han blev Rysslands nye diktator.

Den enda skillnaden jämfört med tidigare var att Putin var anti-kommunist. Putin övertog de härskarfasoner som hade präglat Sovjetunionen och Ryssland blev återigen ett hot mot världsfreden.

Och i januari ifjol tillträdde Donald Trump sin andra period som USA:s president. Ingen anade då vad som skulle hända. Det var bara Trump själv som visste. Tillsammans med Israel startade han den 28 februari i år ett bombkrig mot Iran som tog hela världen på sängen.

Ett krig som har ställt alla vedertagna begrepp på ända, som rekordsnabbt kastade om den världsordning vi trodde att vi var trygga i, som plötsligt gjorde jorden till en farligare plats att leva på och som i värsta fall kan leda till ett tredje världskrig. Alla vet vad som har hänt med oljeprischocken som kan bli ett hot mot hela världsekonomin om inte kriget snart tar slut.

Samtidigt rev Donald Trump upp en djup spricka mellan USA och Europa som få tror kommer att gå att laga, en spricka som redan har gjort att Europa vänt sig bort från USA och söker nya allierade, fortfarande inom ramen för det Nato som nu finns kvar i ett betydligt svagare skick.

Även på andra håll i världen söker de stora länderna nya allierade, nya samarbetspartners, nya handelspartners när ingen längre kan lita på USA. Donald Trump lyckades på några veckor slita sönder den gemenskap och i viss mån trygghet som Nato skapade för Europa. Nu står Europa ensamt mot Ryssland.

Det är just dessa händelser som har fått mitt intresse för svensk inrikespolitik (inte utrikespolitik) att svalna, förhoppningsvis bara tillfälligt. När världen blir allt osäkrare, när freden inte längre är garanterad och när ekonomin är hotad är det svårt att inte se detta som överordnat allt annat, ja till och med överordnat den svenska valrörelsen.

De ”stora” frågorna som debatteras i Sverige just nu är vitt snus, kaos i tunnelbanan, avslöjandet att statsministerns hustru ville ha en hönsgård på Harpsund och beskedet att Sveriges Television inte längre kommer att sända Ski Classics.

Vem bryr sig? Inte jag i alla fall, inte just nu.

När det här inlägget är publicerat ska jag ta mig an Donald Trump igen. Han verkar ha glömt att det pågår ett krig i Mellanöstern. Under det gångna dygnet, alltså mellan kl. 24.00 den 31 maj och kl. 24.00 den 1 juni (svensk tid) har jag räknat fram att Donald Trump gjorde inte mindre än 89 inlägg på sin internetplattform Truth Social. 89 inlägg på ett dygn!

Inget av inläggen handlade om kriget i Mellanöstern. Istället var självförhärligandet den röda tråden i samtliga inlägg. Världen skulle nu förstå vilken STOR och HISTORISK president Donald Trump är.