Många svenskar satte säkert kaffet (eller vad de nu drack) i vrångstrupen när de läste vad civilminister Ardalan Shekarabi sa till Dagens Nyheter igår kväll, torsdag, om gatutiggeriet i Sverige. ”Regeringen överväger att införa ett tiggeriförbud”, sa Shekarabi när han befann sig på ett möte i Reyjkavik och diskuterade frågan om tiggeriet med sina nordiska kollegor. ”Målet måste var att få bort tiggeriet.”

 

Bakgrunden till Shekarabis utspel (om man nu får kalla det så) är högst oklar. Han säger att regeringen ska titta på hur våra grannländer har löst problemet. I Danmark, Norge och Finland tillämpas olika regler. Sverige har inte mycket att hämta därifrån eftersom frågan är lika kontroversiell där som i Sverige, möjligen med undantag för Danmark, som har lagstiftat om förbud mot tiggeri.

 

Därtill ska läggas att Ardalan Shekarabi inte ens hann uttala orden om tiggeriet förrän representanter för regeringskollegorna i miljöpartiet gick ut och förklarade att det minsann inte skulle bli något förbud mot tiggeri i Sverige. Däremot var det flera borgerliga partiföreträdare, särskilt bland moderaterna, som tyckte att regeringen ”äntligen tycks ha insett problemet med tiggeriet och nu vill göra något åt det”. Jag tror att Anna Kinberg Batra och hennes partivänner tog ut segern i förskott.

 

 

Om jag får göra en bedömning, så kommer regeringen Löfven inte att införa något förbud mot tiggeri i Sverige, inte ens att lägga fram något förslag om detta. Även om statsministern tidigare har uttalat sig beklagande över tiggeriet och sagt att människor inte ska behöva lösa sina försörjningsproblem genom att tigga på gator och torg i Sverige, så kommer han aldrig att gå så långt att han lägger fram ett förslag som förbjuder tiggeri.

 

 

Han har, liksom andra företrädare för regeringen, nu senast civilminister Ardalan Shekarabi, sagt att de romska tiggarnas överlevnadsproblem inte kan lösas med tiggeri i Sverige utan genom reformer i deras egna hemländer, främst Rumänien.

Det låter klokt och logiskt. Problemet är bara att Rumänien inte har för avsikt att ge romerna de rättigheter som andra rumänska medborgare har. Det har i flera år talats i dessa termer men vi har inte sett en enda reform i Rumänien och Bulgarien som skulle kunna leda till att romerna i dessa länder får det bättre.

 

 

Idag finns det 4000 romska tiggare i Sverige. Situationen är likadan idag som för några år sen, när tiggeriproblemet faktiskt diskuterades i mera konkreta termer i vårt land. Men sen tystnade debatten. Ingenting hände. Tiggarna finns kvar.

Politikerna klarar inte av att lösa detta dilemma, eftersom det finns så starka krafter som strävar mot ett tiggeriförbud i Sverige. Därför undrar jag varför Ardalan Shekarabi tog upp den här frågan överhuvudtaget. Med detta sände han ju ut – felaktiga – signaler till omvärlden om att regeringen tänker göra något konkret åt tiggeriet. Shekarabi har övertolkats. Han menade inget annat med sitt utspel än att möjligen lugna vissa kommunalråd i Sverige som ser tiggeriet i kommunerna som ett stort samhällsproblem.

Jag har flera gånger tagit upp frågan om tiggeriet på den här bloggen. Varje gång har jag hånats, förlöjligats och misstänkliggjorts. Jag har blivit beskylld för att vara sverigedemokrat, rasist, främlingsfientlig, ja till och med nazist, eftersom som vågat ta upp och försöka belysa den här frågan. Inget kan vara mera fel.

Jag gör det ändå eftersom det är ett samhälleligt problem vi har att göra med. Jag ogillar politiker och människor som stoppar huvudet i sanden och låtsas som om problemet inte existerar. Jag har i min egen kommun, Haninge, haft möjlighet att studera tiggeriet på nära håll. Jag vet inte om det ser likadant ut i andra kommuner men en sak slår mig numera nästan varje dag: Varför sitter dessa kvinnor (och i vissa fall män) utanför ICA, Coop, Hemköp och Systembolaget och tigger pengar?

 

 

De romska tiggerskorna i Västerhaninge Centrum som jag har sett verkar inte lida någon nöd. De är väl omhändertagna av ett antal män som kommer dit flera gånger om dagen i metallicglänsande bilar och förser kvinnorna med matlådor och Coca Cola-buteljer. De köper regelbundet kontantkort till kvinnornas mobiltelefoner. En gång såg jag en romsk man som gick in i Pressbyråns spelbutik i Västerhaninge och bad att få köpa tre kontantkort à 500 kronor. När han skulle betala halade han upp en jättelik bunt med femhundrakronorssedlar och slängde nonchalant fram tre femhundringar till innehavaren som betalning för kontantkorten. Innehavaren skadade fundersamt på huvudet.

Hela dagarna sitter dessa romska kvinnor och pratar i sina dyra Iphones. Kanske pratar de med sina barn och andra anhöriga i Rumänien. Självklart har de all rätt att göra det. Men medellösa verkar de inte vara. Jag vet inte vilka dessa kvinnor är, inte heller vilka de män är som tar hand om kvinnorna, förser dem med mat, mobiltelefoner och telefonkort. Jag vet heller inte om mina iakttagelser från Haninge kommun är tillämpliga på andra kommuner. Jag vet bara hur det ser ut här.

Ibland kommer en tanke farande i mitt huvud: Är de här romska kvinnorna, som tigger pengar, bara ett slags kamouflage för en helt annan verksamhet? Är det så att de här männen med kvinnliga tiggare som täckmantel bedriver kriminell verksamhet i Sverige? Är det så att dessa kvinnor bara utnyttjas av samvetslösa män för att dessa ska kunna bedriva en verksamhet som inte tål dagsljus?

Jag vet inte. Jag vet bara att de här männen har mycket, mycket pengar på sig – och alltid kontanter, medan kvinnorna sitter och räknar ihop de tiokronorsmynt som vänliga svenskar har lagt i deras pappmuggar.

Det är något som inte stämmer.