Lagring av data från mobiltelefoner och datorer har i många år varit en starkt kontroversiell fråga inte bara i Sverige utan i hela Europa.

Debatten i Sverige har nu tagit fart igen sen rikspolischefen Dan Eliasson och chefen för polisens Nationella Operativa Avdelning (NOA) igår skrev en artikel på Dagens Nyheters debattsida där de bland annat krävde att polisen i högre grad än idag måste få tillgång till lagrade data från mobiler och annat för att kunna förbättra kampen mot potentiella terrorister.

De båda polischeferna fick inte överraskande mothugg efter artikeln. Att lagra och använda data från teleoperatörerna över mobiltrafik och datatrafik anses nämligen vara en kränkning av mänskliga rättigheter och ett hot mot den personliga integriteten.

EU:s kontroversiella s k datalagringsdirektiv (lag) tillkom redan 2006. Direktivet innebär att teleoperatörerna i EU ska tvingas att lagra datainformation från mobiler och datorer i sex månader. Sverige var emot direktivet. Det dröjde ända till 2012 innan Sverige implementerade direktivet i svensk lagstiftning. Datalagringsdirektivet innebär att polis och domstolar ska ha tillgång till datauppgifter för att kunna beivra brott och fälla brottslingar som t ex planerar terrordåd.

Strax före jul 2016 kom EU-domstolen än en gång fram till att datalagringsdirektivet innebär allvarliga ingrepp i den personliga integriteten. Denna dom såg dagens ljus bara fyra månader innan Sverige drabbades av sitt första verkliga terroristdåd på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017.

Enligt polisen kräver kampen mot potentiella terrorister att polis och domstolar måste ha tillgång till mobildata och datortrafik i tillräckligt stor omfattning för att kunna spåra brott och stoppa bl a terrorbrott innan de har verkställts. Polisens krav är helt rimliga. Det är märkligt att den här integritetsdebatten poppar upp igen med tanke på det ständigt aktuella terrorhotet.

Det som hände på Drottninggatan i Stockholm den 7 april borde ha fått medborgare, journalister och debattörer att inse att den svenska lagstiftningen är alldeles för kraftlös när det gäller polisens möjligheter att bedriva ett effektivt spaningsarbete. Men det verkar som om somliga redan har glömt detta hemska dåd – liksom alla de terrordåd som har drabbat Frankrike, Storbritannien, Belgien,Tyskland och andra EU-länder under många år nu.

Nej, integriteten för den enskilde individen är tydligen viktigare än att ge polisen de bästa verktygen för att stoppa terrorismen. Det är beklagligt att den svenska naiviteten fortfarande är så utbredd.

Varför skulle det vara så farligt att lagra mobildata och datatrafik under t ex två eller tre år när det går bra att med dagens lagstiftning lagra samma data under sex månader? De som inte har något att dölja borde inte uppleva någon kränkning av sin integritet.

Jag skiter fullkomligt i att mina mobilsamtal eller mejl lagras i en databas. Polisen kommer ändå inte att granska mitt privatliv eller vilka personer jag har telefon- och mejlkontakt med. Självklart har polisen inget intresse av att sitta och lyssna på telefonsamtal och läsa mejl från 7 miljoner svenskar. Polisens resurser är redan idag så begränsade att polisen inte ens klarar sin kärnverksamhet.

Om du eller jag planerar att genomföra ett terrordåd i Sverige så är det alldeles utmärkt att polisen kan spåra våra aktiviteter på data- och mobilnätet. Nu är det så att varken du som läser detta eller jag själv har några som helst planer på att bedriva terrorverksamhet. Därför är inte en ny lag om utvidgad datalagring på något sätt integritetskränkande, i varje fall inte för oss. Istället ska en sådan här kraftfullare lag ses som ett skydd och en trygghet för oss som bor i Sverige.

Sluta tjafsa om integriteten, när våra egna liv kanske står på spel. Tiderna har förändrats. Kampen mot den internationella kriminaliteten och terrorismen är för viktig för att vi ska fortsätta att skåda våra egna navlar och ömka oss över att polisen måste förstärka sina spaningsresurser.