Statsminister Stefan Löfven har ingen anledning att se särskild glad ut idag. Valet närmar sig med stormsteg och socialdemokraterna fortsätter sin kräftgång i väljaropinionen. Idag presenterade tidningen Expressen aprilmätningen från Demoskop och det var ingen rolig läsning för Stefan Löfven.

Den visar att socialdemokraterna nu har sitt lägsta väljarstöd sen december 2016. Löfven får anträda valrörelsen i kraftig politisk motvind.

I Demoskopmätningen, som gjordes under perioden 27 mars – 4 april, får socialdemokraterna bara 25.9 procent av väljarsympatierna, en nedgång med 1.3 procentenhet, en visserligen icke helt statistiskt säkerställd nedgång men ändå ett tydligt tecken på att Löfven inte har väljarna på sin sida just nu.

Stefan Löfvens främst politiska motståndare, moderaterna och sverigedemokraterna, ökar därmed sitt stöd bland väljarna. Moderatledaren Ulf Kristersson kan än en gång glädja sig åt plussiffror. Hans parti ökade med 0.4 procentenhet (inte heller det statistiskt säkerställt) till 22.2 procent.

Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson befäster än en gång sin ställning som landets tredje största parti med 18.8 procent, en smärre uppgång med 0.2 procentenhet.

Men en partiledare som verkligen har anledning att vara bekymrad inför valet är liberalernas Jan Björklund. I Demoskops mätning hamnar Liberalerna exakt på 4-procentsgränsen efter en nedgång med 1.1 procentenhet sen den förra mätningen.

Så nu är det inte bara Ebba Busch Thor och kristdemokraterna som riskerar att inte komma in i riksdagen efter valet. Nu gäller samma sak Jan Björklund.

Så inget av de politiska blocken har egentligen någon riktigt bra anledning att jubla inför valet, som ser ut att bli en rysare. Det är mer osäkert än någonsin vilket block/vilka partier som ska kunna bilda regering efter valet.

Om jag fortsättningsvis ska koncentrera mina tankar på Stefan Löfven och socialdemokraterna så tror jag att förklaringarna till Löfvens minskade stöd är tvåfaldiga:

Den ena förklaringen är att Stefan Löfven som politisk ledare inte har visat den armstyrka som kan krävas av en statsminister. Stefan Löfven har länge fått kritik för sin mumlande och sin lite tafatta ledarstil. I kontroversiella politiska frågor har Stefan Löfven alltför ofta mumlat i skägget. Han har vägrat lämna klara besked. Han har varit vag och konturlös. Visserligen brukar han ryta till då och då och säga:

”Detta är inte OK. Det är inte OK. Det måste vi stoppa.”

Det kan gälla alltifrån organiserat tiggeri till gängmord. Visst håller vi med honom i detta men han har (trots att han är en gammal verkstadsarbetare!) visat alldeles för mycket prat men alldeles för lite verkstad. Hans tal har blivit lullulligt. Han har gett sken av styrka men när regeringsförslagen sen kommit (om de alls kommit) har dessa blivit bleka eller inte lagts fram alls.

Detta har gjort väljarna besvikna. Väljarna vill ha en statsminister som kan visa med hela handen. Tyvärr har inte Stefan Löfven gjort det. Han har bara pekat lite grand med fingret i en eller annan riktning.

Särskilt har detta detta gällt tiggerifrågan, som egentligen inte är någon jätteviktig politisk fråga men som har utvecklats till att bli en symbolfråga för partier som ”vågar” respektive ”inte vågar”. Stefan Löfven har upprepade gånger sagt att ”tiggeriet måste stoppas” men vi har inte sett till ett enda kraftfullt förslag från honom på hur detta ska gå till, bara ett antal utredningar.

Förklaringen ligger inte i misstanken att Löfven inte själv skulle vilja stoppa tiggeriet. Det vill han säkert. Nej, orsaken är miljöpartiets motstånd mot allt vad tiggeriförbud heter. Miljöpartiet har med sitt motstånd mot tiggeriförbud bakbundit statsministerns händer. Regeringen har därför uppfattats som handlingsförlamad, vilket den ju också har varit.

Därmed är jag inne på den andra förklaringen till det vacklande väljarstödet för Stefan Löfven: Regeringssamarbetet med miljöpartiet. Många av de förslag som Löfven har lagt fram och som har visat sig vara impopulära bland väljarna har varit regelrätta beställningsjobb från miljöpartiet i regeringen. Det gäller t ex flygskatten, olika pålagor som bestraffar bilismen och andra miljöförslag som ogillas av många svenskar.

Stefan Löfven har därmed (med rätta) blivit förknippad med sådant som av många väljare uppfattas som ingrepp i folks frihet och bestraffningar av olika slag. Även om förslagen kan vara sakligt motiverade, t ex ur miljösynvinkel, så har de ändå visat sig vara impopulära.

Så när det gäller tiggerifrågan så ska vi inte förvänta oss att det kommer något skarpt förbudsförslag från regeringen före valet. Det kommer miljöpartiet att säga nej till. Däremot ska man inte alls utesluta att socialdemokraterna som enskilt parti kan komma med sådana förslag närmare valdagen, förslag som i alla fall till det yttre kan komma att se ut som om partiet vill komma till rätta med tiggeriet.

Många väljare tycker heller inte att Stefan Löfven och regeringen har tagit tillräckliga krafttag mot gängskjutningarna och den organiserade kriminaliteten. När Stefan Löfven i vintras blev intervjuad i SVT-programmet Veckans brott förklarade han än en gång med emfas att ”kriminaliteten måste stoppas”, däribland gängskjutningarna i förorterna. Men när han fick frågan vilka skarpa förslag han hade för att få sin vilja igenom, ja då kom han bara med det ganska klena förslaget att skärpa straffen för de unga brottslingarna, alltså att ta bort den s k ungdomsrabatten.

Det kändes som ett kraftfullt slag i luften.