Bosse har varit utarbetad, ja nästan utbränd, efter att under hela våren ha haft två olika jobb. Först var det tänkt att han bara skulle åka med mig till Spanien i en vecka för att sen åka hem medan jag skulle stanna kvar i ytterligare en dryg vecka fram till den 7 juni.

Men dagen efter vår ankomst hit, alltså förra torsdagen, bad han mig att boka om biljetten. Han ville inte åka hem förrän jag åkte hem. Så jag bokade om biljetten och nu åker vi tillbaka till Sverige på fredag för att möta sommaren även där. Bosse var nöjd. Det var första gången han verkligen på allvar ville vistas här nere mer än en vecka.

Vi har haft en skön tid här nere. Sol varje dag. 23-25 grader varmt. Halv storm eller styv kuling vissa dagar, som har piskat upp Medelhavets vågor till gigantiskt gräddskum på stränderna. Njut av bilderna!

 

Jag har träningscyklat på min Specialized racer nästan varje dag och har provat nya träningsvägar för att få lite omväxling.

Jag har kommit in på småvägar som har lett upp i bergen och som har varit så branta (25%) att jag har tvingats kliva av cykeln och leda den uppför backen. Jag är inte tillräckligt stark längre för att besegra den sydspanska bergen. Men det gör inget. Det går att hitta lite mindre kuperade vägar också.

Samtidigt har jag varje dag tittat på Giro d´Italia, som avslutas idag, söndag. Tala om backar! Det har varit en fröjd att titta på hur Richard Carapaz, Mikel Landa och Vincenzo Nibali har klättrat uppför bergssluttningarna i Alperna och Dolomiterna på sina cyklar medan de flesta andra proffsåkarna fått se sig akterseglade med flera timmar.

Jag har också hunnit skriva en del på min bok och ska försöka skriva ett kapitel till innan vi åker hem på fredag.

Bosse och jag har flera gånger varit inne i Estepona, där det bygge pågår där jag har köpt min nya lägenhet. Bygget fortskrider. Nu kan jag till och med se hur huset kommer att se ut när lägenheten är inflyttningsklar.

Bakom de nya magnifika husen håller Estepona kommun på att anlägga en ny park, Parque de los Ninos, där alla, unga och gamla, ska kunna vistas, njuta och rekreera sig.

Bakom ”mitt” hus har kommunen också låtit anlägga Spaniens längsta rutschkana, ett 38 meter långt ”helvete” med en lutning på cirka 35 grader. Rutschkanan är avsedd både för unga och gamla som vill ta ”den kortaste vägen” ned till centrum.

Rutschkanan invigdes den 9 maj men redan efter en dag stängdes den av myndigheterna. Rutschkanan var för farlig. Flera som åkte i den skadade sig på de vassa kanterna. Men om folk bara uppförde sig enligt reglerna skulle rutschkanan inte vara farlig, menade kommunen. Man skulle sitta upprätt i kanan och hålla båda armarna över bröstet. Det gjorde förstås inte alla, särskilt inte barnen som flög som bylten utför stupet.

När Bosse och jag häromdagen beskådade underverket på plats var rutschkanan avstängd med ogenomträngliga galler och rödvita varningsband. Kommer rutschkanan någonsin att kunna tas i bruk igen? Det är frågan.

Den blev i alla fall ett praktfiasko redan från start.

Copyright bilder: Elisabet Höglund