Under många år har min familj bestått av Bosse, lilla Sigrid (katt) och mig. Men sen förra torsdagen har det flyttat in ytterligare åtta personer hos oss. Nåja, flyttat in är kanske att hårdra men de har i alla fall flyttat in på tomten.
Det handlar om åtta av vår grannes vackra höns, en praktfull tupp och sju hönor i olika kulörer, mest svarta och grå faktiskt. Hur de tog sig ut från grannens tomt är enkelt att förstå. Grinden stod väl öppen eller också hade de gjort ett hål i staketet.
Plötsligt befann de sig i alla fall på gräsmattan utanför vårt köksfönster. Tuppen gol och förde ett förfärligt oväsen. Hönsen kacklade och tryckte ur sig diverse lustiga kurrande ljud. Bosse och jag blev stormförtjusta. Vi har själv aldrig haft några planer att skaffa höns. Det räcker en katt. Hon är tillräckligt jobbig.
Hönsflocken var oerhört närgångna. När jag öppnade köksdörren lite på glänt var de på väg in i köket.
”Vi måste ge dem lite att äta”, sa jag till Bosse. ”Dom verkar hungriga.”
Sagt och gjort. Bosse letade fram påsen med havregryn och strödde ut grynen på flera platser utanför köksfönstret. Hönorna och tuppen blev stormförtjusta. På några minuter var havregrynen uppätna och de fick en omgång till.
Men detta skulle vi aldrig ha gjort. Hönsen stannade kvar utanför vårt hus hela den dagen. Nästa dag var de tillbaka igen. Tuppen gol som om han sa: ”Ta hit käket, för tusan!”.
Jag rusade ut med havregrynspåsen i handen och öste ut fröna på gräsmattan.
Sen detta ögonblick har vi begåvats med sju hönor och en tupp. De vill bara vara kvar hos oss – hela dagarna. Först på kvällarna har de sökt sig tillbaka till sitt eget hönshus men dagen därpå är de tillbaka hos oss igen.
Så har det varit till igår kväll. Då förstod kvinnan i grannhuset att hennes höns var på väg att flytta hem till oss. Idag, onsdag, har vi inte sett en skymt av dem så de är förmodligen inlåsta i sitt hönshus.
Jag vet att de längtar efter att få promenera till vår tomt, krafsa och sparka i gräset, kurra och utstöta diverse belåtna ljud som bara höns kan göra. Tuppens galande är desto mera plågsamt. Dessutom är tuppen en riktig mansgris. Vi har redan konstaterat att han ständigt manipulerar hönorna. Han spelar ut dem mot varandra och ser till att någon höna alltid blir mobbad.
Med det manliga könets unika rättigheter kliver han upp på hönorna för att göra sina behov. Någon samtyckeslag existerar inte i hönsriket. Här är det tuppen som bestämmer och kvinnorna får underkasta sig. Precis som i Afghanistan.
Tuppen är faktiskt en riktig taliban. Men han är snygg.
Den enda person som är glad över att hönsen nu är borta – för tillfället i alla fall – är Sigrid. Hon är jätterädd för dem och har inte vågat gå ut på tomten och vakta sitt revir när hönsen befinner sig där. Igår låg hon på en stol inne i vår inglasade veranda där hon kunde titta på hönsen utan rädsla för att de skulle angripa henne.
Foto: Elisabet Höglund
UPPDATERAD TORSDAG DEN 9 SEPTEMBER:
Det visade sig inte stämma att vår nya hönsfamilj hade övergivit oss för gott som jag skrev igår. I själva verket kom gänget tillbaka igår eftermiddag, onsdag, lika hungriga och alerta som vanligt. Jag bjöd förstås på havregryn. Efter en minut var alla havregrynen borta så jag undrar om de får någon mat hemma.
I ett obevakat ögonblick råkade vi ha köksdörren stående på glänt. Plötsligt hörde jag det välbekanta ljudet – fast nu på betydligt närmare håll … Jag förstod vad som hade hänt och rusade ner från övervåningen. Jo, mycket riktigt, hela hönsfamiljen hade gått in i köket. Tuppen stod och åt i kattmaten och en höna hade passat på tillfället att använda vårt köksgolv som toalett.
Jag skrek på Bosse: ”Kom och hjälp mig att sjasa ut dom!”
Det tog tid. De ville inte alls lämna köket. Till slut lyckades Bosse med sin tordönsröst skrämma ut flocken – men de blev inte allas rädda. De höll sig kvar på gräsmattan utanför köket och fortsatte sprida ut sitt hemtrevliga kluckande:
Kluck-kluck-kluck-kluck-kluck
Kr-r-r-r-r-r-r-r-r-r
Tjopp-tjopp-tjopp-tjopp-tjopp
Snirp-snirp-snirp-snirp-snirp
Bri-bri-bri-bri-bri-bri-bri-bri
och så en liten operaria som grädden på moset.