Birgitta Ohlsson har gjort det igen! Alltså utmanat sitt eget parti Liberalerna och erbjudit sig att bli ny partiledare! Det meddelade hon i en intervju i Aktuellt i SVT igår kväll. Hon tillkännagav att hon var beredd att ställa upp som partiledarkandidat inför Liberalternas landsmöte i höst och därmed manövrera ut Jan Björklund.

Detta uttalande har naturligtvis skakat om det politiska Sverige en aning – även om de flesta kanske inte längre bryr sig så mycket om Birgitta Ohlssons diverse utspel. Att hon i många år har varit sugen på jobbet som partiledare för Liberalerna har stått utom allt tvivel. Birgitta Ohlsson har också alltid haft ett starkt stöd i vissa liberala kretsar, inte minst i hennes eget ungdomsförbund för vilket hon en gång i tiden var ordförande.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Birgitta Ohlssons senaste utspel. Det känns lite grand som déja-vu, d v s vi har sett det förut. Men tidigare har det aldrig blivit något av Birgitta Ohlssons långtgående politiska ambitioner. Jag tror faktiskt inte att det blir något av dem den här gången heller.

I Aktuellt igår kväll förklarade Birgitta Ohlsson i sak att hon nu ställde sin politiska karriär på sin spets. Om hon inte väljs till partiledare, ja då kommer hon att hoppa av jobbet som riksdagsledamot för Liberalerna. Det känns nästan som ett ultimatum.

I en debattartikel i fredagens Expressen hyllar Birgitta Ohlsson Frankrikes nye vänsterliberale president Emmanuel Macron. Hon hyllar den liberala ideologin och menar att liberalerna i Sverige måste få den medvind i politiken som de enligt henne så väl förtjänar. I Statistiska Centralbyråns väljarbarometer för maj 2017 når Liberalerna bara upp till 5 procent av väljarsympatierna. Det är till och med lägre än valresultatet 2014. Detta vill Birgitta Ohlsson ändra på – och vill tydligen göra en Emmanuel Macron!

Det känns lite förmätet att jämföra sig med Frankrikes nyvalde president, tycker jag. På vilket sätt tror Birgitta Ohlsson att hon kan göra samma succé som han? Inte många andra tror på det. Det känns lite grand som musen som röt. Det kan ligga något i påståendet att liberalerna i Sverige har en alltför svag ställning i väljarkåren men uppenbarligen tycker inte väljarna att liberalerna är värda mera uppmärksamhet, hur trevlig och duktig den nuvarande partiledaren Jan Björklund än är.

Denne Jan Björklund vill Birgitta Ohlsson alltså nu utmana om rollen som Liberalernas partiledare. Det känns inte seriöst och heller inte särskilt vältajmat. I ett läge när den borgerliga alliansen håller på att rasa ihop väljer Birgitta Ohlsson att dra igång ännu en partiledarstrid som om ledarstriden inom moderaterna inte var nog och som om Anna Kinberg Batra inte har tillräckligt med problem att skapa tilltro till den borgerliga alliansens förmåga att styra Sverige.

Om det inte finns något borgerligt regeringsalternativ idag, så tror jag knappast att situationen skulle bli bättre med Birgitta Ohlsson som partiledare för Liberalerna. Jag beundrar på många sätt Birgitta Ohlsson. Hon är en fascinerande, färgstark och imponerande kvinna. Men jag har svårt att se henne i rollen som partiledare. Jag tror inte heller att en majoritet av liberalerna själva skulle offra Jan Björklund till förmån för Birgitta Ohlsson.

Man får nog snarare konstatera att Birgitta Ohlssons politiska karriär mer eller mindre är över. Det senaste utspelet igår känns nästan som ett sista desperat försök från hennes sida att lansera sig själv som partiledarkandidat och detronisera Jan Björklund som partiledare. Inget talar för att hon skulle lyckas. Tyvärr känns Birgitta Ohlsson patetisk, för att inte säga tragisk. Hon har alltid varit liberalernas och det tidigare folkpartiets rebell nummer ett men det har liksom aldrig blivit mera. Det civilkurage som många tillskriver henne anser jag dessutom vara överskattat.

När FRA-frågan till exempel skulle piskas igenom i riksdagen för en del år sen, ja då gjorde Birgitta Ohlsson stora mediala utspel om att hon var emot beslutet att ge FRA tillstånd att övervaka folk. När det sen kom till beslut i riksdagen,  ja då lade Birgitta Ohlsson ner sin röst! Hon röstade med andra ord inte NEJ. Hon lät beslutet gå igenom. Det var fegt, tyckte jag. Genom att lägga ner sin röst släppte hon igenom FRA-beslutet- trots att hon avskydde det som pesten.

Nej, visserligen har kanske Jan Björklund snart gjort sitt som partiledare för Liberalerna. Han har trots att han både är en vass och stridsduglig politiker aldrig lyckats lyfta sitt parti. Tyvärr har Liberalerna på senare år hamnat i bakvattnet av fighten mellan de rödgröna å ena sidan och moderaterna och sverigedemokraterna å den andra. Liberalerna har helt enkelt inte fått någon plats. Liberalerna i Sverige har hamnat i ett politiskt vakuum.

Jag har därför svårt att tro att Birgitta Ohlsson skulle kunna göra någon liberal revolution i Sverige – hur mycket hon än önskar att bli Sveriges svar på Frankrikes Emmanuel Macron!