I morse fick jag det fruktansvärda beskedet: Lilla 10-åriga Linn Kvist i Skänninge finns inte mera. Klockan 21.30 igår kväll torsdagen den 27 juni 2018 avled Linn i sitt hem i närvaro av sina föräldrar och sina systrar.

Jag fick besked i telefonen när jag öppnade den i morse. Linns pappa Robert hade då meddelat mig den tragiska nyheten.

Jag blev alldeles omskakad och kunde inte tänka klart. Jag visste ju att Linn var svårt sjuk med en cancertumör på skinkan som bara växte och växte. Men hoppet är ju det sista som lämnar oss människor. Så var det också när det gällde Linn. Jag hoppades in i det sista att någon skulle erbjuda henne ett läkemedel som fick tumören att krympa så att hon kunde bli opererad.

Det var naturligtvis fåfängt av mig. Men jag tror inte att jag var ensam om att känna så. Linns föräldrar och systrar hoppades innerst inne också att ett under skulle ske. Dessvärre sker inga under i vår värld.

Linn somnade in lugnt och stilla i sin sjukhussäng som under en månads tid varit uppställd i föräldrarnas vardagsrum hemma i villan i Skänninge. Det var i början av juni som Universitetssjukhuset i Linköping skrev ut Linn från sjukhuset för att flickan istället skulle få palliativ vård i hemmet. Med hjälp av Assisterad Vård i Hemmet har hon dagligen under de sista veckorna fått professionell smärtlindring. Jag har haft fortlöpande kontakt med hennes pappa och fått uppfattningen att Linns tillstånd förblev tämligen oförändrat. Jag fick mitt hopp att spira igen.

När hennes storasyster Frida tog studenten i juni berättade pappan för mig att lilla Linn hade varit vaken ända från klockan halv nio på morgonen till klockan halv tolv på natten. Det var en fantastisk styrkeprestation av detta lilla svårt sjuka barn. Jag fick mitt hopp tillbaka att Linn kanske skulle bli frisk.

Men det blev hon inte. Det var bara så att hennes själ inte ville lämna kroppen så tidigt. Den ville hålla henne uppe ett tag till. Hennes kropp utkämpade en heroisk kamp mot den fasansfulla cancer som Linn hade lidit av i över två års tid.

Under de senaste månaderna har jag lagt ner timmar och dagar på att försöka hjälpa pappan att hitta ett sjukhus någonstans i världen där man kunde ta emot Linn och kanske ge henne mediciner som fick cancern att släppa greppet. Jag hade nära kontakter med ett sjukhus i Tel Aviv, Israel, och en cancerklinik i Helsingfors

Dessa kontakter, särskilt med den kända cancerläkaren och professorn Birgitte Widemann vid en stor amerikansk cancerklinik i Beteshda, Maryland, USA, kändes till att börja med hoppfulla. Men när beskeden dröjde och sedan helt upphörde att komma så förstod jag att professor Widemann och hennes kollegor inte hade någon bot att erbjuda mot Linns dödliga sjukdom.

Linns pappa Robert skrev flera gånger till professor Widemann men fick aldrig något svar. Han hade också andra kontakter utanför den traditionella sjukvården men inte heller dessa ledde fram till någon hjälp för Linn.

Jag riktar idag mina kondoleanser till Robert Kvist, till hans hustru Anette Kvist och till döttrarna Sara och Frida och beklagar den fruktansvärda sorg som har drabbat er. Men vi vet nu alla att Linn har det bra nu. Hon har inte längre ont. Hon lider inte längre.

Och vi ska veta att Linns minne kommer att vårdas. Hennes oerhörda kämpainsats är oförglömlig. Hon ville leva trots att hon länge var dödsdömd av läkare och sjukvårdspersonal.

Linn, vi glömmer dig aldrig!

Jag slutar det här inlägget med att visa en bild på Linn som hennes föräldrar idag lade ut på sin facebooksida där föräldrarna med ett litet sorgealtare med tända ljus uttryckte sin djupa sorg över den lilla dotterns tragiska bortgång.

Jag sörjer med dina anhöriga. Vi älskade dig alla, Linn, lilla modiga flicka.