”Äntligen stod prästen i predikstolen …”

Nej, vad är det jag säger? Det är ju inte alls prästen Gösta Berling i Selma Lagerlöfs ”Gösta Berlings saga” som vi ser stå där uppe i ”predikstolen”, alltså på det översta trappsteget på Air Force One när USA:s president Donald Trump den 13 maj anlände till Beijing Capital International Airport i Peking. Under två  dagar skulle Trump prata världsekonomi, Taiwan, kriget mot Iran och affärer med ingen mindre än världens nu främste ledare, Kinas president Xi Jinping.

Jodå, enligt min mening har Xi Jinping under det senaste året kvalificerat sig till denna position – inte enbart på egna meriter utan också på grund av den politiska harakiri som de två andra har begått som har slagits om världsherraväldet, nämligen USA:s president Donald Trump och Rysslands dito Vladimir Putin.

Ja, Donald Trump får faktiskt se sig detroniserad av Kinas mäktige ledare som ”den mäktigaste person som någonsin har levt”, ett uttryck som Trump nyligen använde för att beskriva sig själv och som många har hånskrattat åt. Det är nu Kinas president Xi Jinping som är nummer ett i de politiska ledarnas egen världsranking.

Donald Trump kom till Kina i förra veckan, inte som en beundrad och oomstridd världsledare och en respekterad makthavare av rang, utan som en trött, stukad och kraftigt försvagad politisk figur som ingen längre tar på allvar. Men kineserna gjorde av hövlighet allt för att hålla Trump på gott humör och upprätthålla hans självförtroende.

Det gällde samtidigt att hindra Trump från att göra ”felaktiga” och för Kina ogynnsamma utspel om Taiwan. Trump gjorde inte sin värd besviken på den punkten. När journalisterna ställde frågor om Taiwan till Trump i Peking svarade han inte ens på dessa. Han svarade överhuvudtaget inte på några frågor.

Mottagandet på flygplatsen var överdådigt och välarrangerat, med den röda mattan utrullad och med hundratals tvångsinkallade kinesiska skolbarn som kantade mattan vilt viftande med kinesiska och amerikanska flaggor. Barnen mötte den amerikanske presidenten med den inlärda entusiasm som det anstår kinesiska barn att visa när en politisk världsledare kommer till Kina.

Det blev förstås en skuffelse för ”världens störste ledare”, som Donald Trump kallar sig, när det inte var Kinas president Xi Jinping som välkomnade honom på den utrullade röda mattan på flygplatsen utan ”bara” Kinas vicepresident Han Zheng.

Jag kan föreställa mig att Donald Trump fick en dålig smak i munnen av detta. Men som tröst kan jag säga att det i Kina inte nödvändigtvis ses som en nedvärdering av gästen om denne möts upp på flygplatsen av ”enbart” vicepresidenten.

Fast en liten markering var det nog ändå från president Xi:s sida och en outtalad varning till den amerikanske gästen att ”du ska inte tror att du är någonting”. Hur som helst fick Donald Trump möta Xi Jinping dagen därpå på stormötets första dag.

En som den här gången inte fanns vid Donald Trumps sida var USA:s första dam Melania Trump. Hon valde att stanna hemma, något som förstås ledde till spekulationer. Men Trump var ingalunda ensam för det. Med sig på den viktiga resan fanns nämligen gräddan av amerikanskt näringsliv alltifrån Tesla:s vd Elon Musk, till Apples vd Tim Cook och chefen för Boeing Kelly Ortberg plus en lång rad andra näringslivstoppar och så förstås de viktigaste ministrarna i Trumps regering.

Inför Kina-resan hade DonaldvTrump hyst stora förhoppningar om att få med sig en order hem till USA på 500 Boeing-plan till Kina. En sådan beställning låg ju i pipen, som man brukar säga  …

… men Kelly Ortberg från Boeing fick se sig blåst på 300 av de 500 planen. Den beställning som USA och Boeing ska ha fått med sig hem gällde ”bara” 200 plan av typen Boeing 737 Max. Man kan ju inte få allt och Kina är trots allt en attraktiv handelspartner för många amerikanska företag.

Samtidigt antar jag att Donald Trump i de hemliga samtalen med Xi Jinping gjorde vad han kunde för att  tona ner den konflikt som ifjol bröt ut mellan USA och Kina när Trump plötsligt bestraffade även Kina med sina förhatliga strafftullar.

Oväntat meddelade Trump att tullarna på kinesiska varor som importeras till USA skulle höjas med 100 procent utöver de 25 procent som de ”gamla” tullarna uppgick till. De vidlyftiga strafftullarna mot flera av världens länder är bara ett av de många bisarra påhitt som Donald Trump har gjort sig skyldig till sen han tillträdde 2025.

Men som vanligt blev Trump tvungen att backa. I höstas togs strafftullarna mot Kina bort och samtalsklimatet blev bättre. Det går ju inte att å ena sidan lägga strafftullar på kinesiska varor och samtidigt arbeta för att expandera handelsförbindelserna med Kina.

Å andra sidan har Donald Trump många gånger visat att allt är möjligt – för honom. Vad som har sagts den ena dagen har tagits tillbaka den andra. Trump är en notoriskt opålitlig president, något som en man som Xi Jinping självklart har förstått och också agerar utifrån.

Kinas mäktige ledare strävar inte efter något annat än stabilitet, samarbete och sund konkurrens och skiljer därmed ut sig både från Rysslands bindgalne president Vladimir Putin och USA:s dito Donald Trump.

Den enda stabiliserande faktor man kan se i världen är därför just nu paradoxalt nog Kina och dess ledare Xi Jinping. Kinas president har hållit en låg profil både till Rysslands krig i Ukraina och USA:s krig i Mellanöstern. 

Den här hållningen ska naturligtvis inte i första hand ses som ett tecken på en allmän godhet och välvillighet, fredsvilja eller vänskapligt samarbete. Det handlar om realpolitik, om makt och erövringslusta.

Det ligger i Kinas politiska och ekonomiska intresse att inte ta någon tydlig ställning i dagens krig och konflikter. Presidenten vill inte smutsa ner sina händer med ett hantverk som riskerar att skada hans planer på att göra Kina till världens ekonomiska dominant och den axel runt vilken den övriga världen förväntas rotera i framtiden.

Kinas president är en ulv i fårakläder – medan Donald Trump mera ska ses som en olydig och ouppfostrad byracka. Den viktigaste frågan för Xi under mötet var varken Hormuzsundet, oljepriserna eller handelsutbytet med USA.

Det var istället Taiwan, den lilla självständiga ön utanför Kina som Xi Jinping vilken dag som helst skulle attackera militärt och erövra. Den enda önskan Xi Jinping hade under Donald Trumps besök var att USA skulle sluta sälja vapen till Taiwan.

Under Donald Trumps besök i Kina upprepade Xi Jinping gång på gång att vi just nu lever i en tid av förändringar som världen inte har sett på hundra år. Med ett fint ort kallas det ett paradigmskifte. Paradigmskiftet innebär att den värld som så länge har dominerats av USA nu är på väg mot sitt slut, en stund på jorden som Kinas president har väntat på länge och som han nu får uppleva.

Donald Trumps attityd under Kina-besöket var miltals ifrån den attityd som vi är vana vid att se hos honom. Dels verkade han oerhört trött och medtagen. Vid ett tillfälle snubblade han i en trappa så att säkerhetsvakter tvingades rycka in och hjälpa presidenten upp på fötter igen.

Men det var inte bara trötthet som präglade Trump under dessa dagar. Världen har vant sig vid att höra honom pladdra på i oändlighet i alla möjliga frågor, skälla ut folk, idiotförklara dem, kalla dem så farliga att de borde kastas i fängelse etc. Om Kinas Xi Jinping är sinnebilden av politisk polityr och diplomatisk finess så är Donald Trump sinnebilden av kaos, bristande tankeförmåga, omdömeslöshet och ibland direkt hänsynslöshet.

En mera ödmjuk Donald Trump än på den här bilden har världen väl aldrig skådat. Bilden är tagen tillsammans med Kinas president Xi Jinping i samband med Trumps Kina-besök i förra veckan. Bild: Imago-Images.com/köpt bild

Ingen av dessa sidor visade Trump under Kina-besöket. Han var mild som ett lamm. Han framstod som underdånig inför president Xi Jinping. Han svansade runt den kinesiske presidenten, bugade sig, kramade dennes händer och gjorde allt för att ställa sig in hos den mäktige presidenten och bli stämplad som ”godkänd”.

Han var den lille pojken som stod med mössan i handen.

Det vi såg framför oss var förstås ett falskt politiskt skådespel mellan två äldre herrar som båda vill vara störst och mäktigast i världen. Men till och med Donald Trump har förstått att USA behöver Kinas hjälp – på flera sätt, inte minst för att lösa konflikten i Mellanöstern.

Men Kina kommer inte att röra ett finger i denna heta fråga om inte Kina får något tillbaka. President Xi varnade Trump för att frågan om Taiwan skulle kunna leda till en konflikt med USA om Kina inte fick sin vilja fram, nämligen att återta det Taiwan som har varit en självständig stat sedan 1949.