Hej igen!

Trots att den härliga vår som besökte oss igår, onsdag, nu har dragit sig tillbaka igen – förhoppningsvis bara tillfälligt så ska jag idag ändå visa hur grönskan och blomsterprakten tar över vår trädgård mer och mer. I mitt lilla ”vårfönster” ska jag idag redovisa hur växtligheten kring vårt hem i Älvhyttan fortskrider.

Det är inga märkvärdiga saker, bara lite nya blommor, häggen som har slagit ut på baksidan av huset, äppelträdet som plötsligt har fått röda blomknoppar och päronträdet som idag är översållat med vita blommor.

Nu har vi väl ingen större glädje vare sig av äppelträdet eller päronträdet, i varje fall inte vad själva frukten beträffar. Vanskötta aplar och päronträd som inte har blivit ansade på femtio år ger ingen ätbar frukt. Ifjol fick vi inte ett enda päron.

Det var vi glada för eftersom päronen är normalt pyttesmå, gröna och så hårda att inte ens älgen kan få hål på dem. Jag gjorde en gång ett försök att koka päronen i hopp om att de skulle bli lite mjukare och därmed gå att äta. Tror ni att det hjälpte? Naturligtvis inte.

Nej, vår fruktträdgård är inget att skryta med – förutom att träden i sig är vackra där de står. De ger oss en viss skugga om solen skulle vara alltför påträngande. Detta inträffar dock sällan. Det har visserligen spåtts att det ska bli en kanonsommar i år. Det tror jag inte på. Samma sak sägs inför varje sommar.

Med undantag för sommaren 2018 ser det ungefär ut som det brukar.

Vi svenskar – världens kanske mest längtande folk – hoppas att den korta sommar som vårt geografiska läge och snåla nordliga klimat består oss med kanske i alla fall i år ska vara vänligt sinnade mot oss. Eller …? Nej istället kommer det förmodligen att låta så här. Orden är välkända. Ordet ”lågtryck” är nog det mest frekventa i det svenska språket:

”Mulet … Kallt för årstiden … Ett lågtrycksområde närmar sig från Brittiska öarna …  Det kan på sina håll komma kraftiga regnmängder … Risk för översvämningar … Uppsprickande molntäcke … Solen kan titta fram … Måttlig till frisk vind från sydväst, senare vridande till nordväst …  En svag högtrycksrygg närmar sig södra Sverige … Det kan bli några varma dagar innan nästa lågtryck kommer in västerifrån …”

Ni tycker förstås att jag är negativ. Det är jag inte. Jag är realistisk. Varför skulle jag annars vara så besviken varje år när hösten närmar sig och jag inte heller det året fick uppleva den där underbara värmen som jag så starkt hade trånat efter.

Det hela slutar alltid med kyla, lågtryck, regn och en temperatur på +15 grader. För att inte bli besviken har jag även i år bestämt mig för att sänka förhoppningarna på sommaren till den allra lägsta nivån. Det kan hjälpa lite grand mot den besvikelse som nästan alltid infinner sig och som alltid tar sig följande verbala uttryck:

”Inte i år heller!

Men jag har inte gett upp. Jag tar vara på varje litet glädjeämne som påminner mig om att jag inte är ensam om att känna längtan. Allt längtar i naturen så här års. De ljusblå förgätmigejerna på gräsmattan kämpar sig upp ur jorden. Gullvivorna likaså. Trädgårdens enda hägg har just gått i blom. Vi befinner oss alltså just nu mellan hägg och syren.

I helgen är det pingst. Då har syrenerna säkert slagit ut på många håll i landet. Vi har inga syrenbuskar på vår tomt. Istället brukar vi gratistitta på grannens lila syrenbuske.

Jag kan också berätta för att glädja de skadeglada att Bosse och jag var i Spanien i sju dagar mellan den 6 och 12 maj. Vi ville bort från det kalla Älvhyttan och under några dagar få njuta av den härliga spanska vårvärmen. Det borde ju vara högsommar därnere nu. Så var det inte alls

Resan till Spanien blev ännu en i den långa raden av katastrofer. Trots att det nästan var mitten av maj  var det så kallt att jag frös ännu mer än vad jag hade gjort i Sverige. För att hålla värmen på nätterna tvingades jag dra på mig en varm träningsoverall utanpå nattlinnet och dessutom lägga två tjocka täcken över kroppen.

Redan när vi åkte ner hade jag en obehaglig känsla i kroppen. Sved det inte lite i nästan? Kliade det inte något konstigt i halsen? Var jag inte ovanligt trött? En begynnande förkylning? Influensa? Covid- 19? Vet ej. Efter något dygn stod det klart för mig: Min minisemester i Spanien skulle bli förstörd av sjukdom. Jag har aldrig varit så sjuk i en förkylning i hela mitt liv. Den spanska kylan gjorde inte saken bättre.

I flera dagar regnade det och blåste hårt från Medelhavet på de 674 m.ö.h. där mitt hus ligger. Bosse och jag kunde bara fika utomhus en enda gång. Under övrig tid fick vi hålla oss inomhus och slå på luftkonditioneringen, inte på kyla utan på värme!

Min influensa, som jag för några dagar sen trodde hade övergått i lunginflammation, försämrades efter hemkomsten till Sverige, regnet och kylan. Varje dag sen vi kom hem har jag varit i stort sett sängliggande, stundom het av feber, stundom kall av frossa.

Jag har redan förbrukat två handdukar – ja, jag skrev handdukar, inte näsdukar – för att härbärgera allt det slem som jag lyckades hosta upp från lungorna.

Idag är det den första dagen som jag börjar känna mig något bättre, men absolut inte frisk.