Det stod nämligen klart redan för mer än en vecka sen att Elisabeth Thand Ringqvist skulle bli nedröstad vid den statsministeromröstning som hölls på tisdagen. Hon hade ju i brist på andra villiga kandidater åtagit sig att sondera för en regering bestående av socialdemokraterna, centerpartiet, miljöpartiet, kristdemokraterna och liberalerna med socialdemokraten Magdalena Andersson som statsminister, en dödfödd idé som bara existerade i Elisabeth Thand Ringqvists hjärna.
Ebba Busch (KD) och inte minst Simona Mohamsson (L) hade långt innan gjort fullkomligt klart att de inte kunde tolerera Magdalena Andersson som starsminister. Det var bara Elisabeth Thand Ringqvist som av någon anledning trodde på denna s k mittenregering. Det var ju hennes drömregering men ett barn kunde räkna ut att den inte skulle överleva ens en sondering.
Ändå ville talman Andreas Norlén köra den tänkta mittenregeringen i botten för att det för alla skulle stå fullkomligt klart att Elisabeth Thand Ringqvists ”drömregering” inte hade någon förankring i verkligheten, bara i hennes eget känsloliv.
I konsekvens med detta ville Andreas Norlén också ställa Elisabeth Thand Ringqvist inför en statsministeromröstning i riksdagen för att han efter denna för all evighet kunde begrava detta hopplösa regeringsalternativ. Thand Ringqvist hade å andra sidan sen lång tid tillbaka deklarerat att hon inte hade något som helst intresse av att bli statsminister.
”Ett partiiledare för en 7-procentsparti kan inte bli statsminister i Sverige”, konstaterade hon med en glasklar logik. Hennes statsministerkandidater var ju istället Magdalena Andersson.
Så med dagens statsministeromröstning har talmannen avverkat två av de fyra statsministeromröstningar som riksdagsordningen och regeringsformen föreskriver när det handlar om att utse en statsminister och bilda en regering i Sverige.
För tre veckor sen röstades ju Magdalena Andersson ner i den statsministerom-röstning som då gällde en socialdemokratisk minoritetsregering.
Misslyckas talmannen med att få fram en statsminister som inte får en majoritet av riksdagen emot sig ens efter den fjärde statsministeromröstningen, ja då föreskriver grundlagen att nästa steg automatiskt blir ett extraval – eller ett nyval som somliga också kallar det. Det ska i så fall hållas senast i mars 2027.
Men vi är inte där än. Det återstår fortfarande två statsministeromröstningar för talmannen innan det kan bli tal om ett extraval. Och på tisdagen gav talman Andreas Norlén uppdraget att sondera för en rent borgerlig regering till statsminister Ulf Kristersson. Denne har nu en vecka på sig att se om hans drömregering går att förverkliga.
Ulf Kristersson sa på en pressträff på tisdagen att han ville pröva om den icke-socialistiska konstellation som finns i riksdagen skulle kunna bli underlag för en regering. Han var inte optimistisk i överkant utan hävdade istället att ”alla lösningr verkar nu vara osannolika” men att det mest osannolika är att Sverige aldrig får en regering.
Problemet för Ulf Kristersson är att hans ”icke-socialistiska konstellation” inte har majoritet i riksdagen. Det var därför Tidöregeringen förlorade med 173 mandat mot det rödgröna blockets 176 mandat. Enkel matematik säger därför att loppet är kört – försåvitt inte centerpartiet och Elisabeth Thand Ringqvist med lock och pock kan förmås att överge den rödgröna konstellationen och hennes favoritstatsminister Magdalena Andersson och istället kliva in i det blågula blocket.
Men det låter sig inte göra så enkelt. Det finns nämligen ett problem: Jimmie Åkesson.
För Thand Ringqvist har med en dåres envishet försäkrat att hon aldrig kommer att sätta sig i en regering där sverigedemokraterna ingår. Hon kommer heller inte att sätta sig i en regering som regerar med stöd av sverigedemokraterna. Det försäkrade hon så sent som på tisdagen. Hennes röda linje mot Jimmie Åkesson förefaller vara ingjuten i betong.
Så sverigedemokraterna är alltså inte bara centerpartiets huvudvärk. SD – eller rättare sagt SD:s relationer med Centerpartiet – är i högsta grad även Ulf Kristerssons huvudvärk.
Ekvationen ser med andra ord omöjlig ut att lösa. Den andra svåra ekvationen i den pågående regerings-bildningsprocessen är de ömsesidiga röda linjerna mellan centerpartiet och vänsterpartiet. För på tisdagen hällde vänsterledaren Nooshi Dadgostar ännu mer bensin på den brasan.
Dadgostar upprepade för tusende gången att vänsterpartiet inte bara ska ha ministrar i en rödgrön regering. Partiet ska också ha ett politiskt inflytande som står i direkt proportion till deras valresultat. Vänstern fick ju 8,4 procent av väljarnas röster i valet medan centerpartiet fick nöja sig med 7.01 procent.
Enligt Dadgostars sätt att se (och räkna) kommer detta att få direkt inverkan på hur mycket inflytande vänsterpartiet ska ha i en rödgrön koalitionsregering.
Nooshi Dadgostar (V), partiledare. Bild: Wikipedia
”Det är klart att vi vill att föra in så mycket vänsterpolitik i regeringen som motsvarar dessa 8,4 procent. Centerpartiet fick bara 7 procent i valet. Därför ska dom bara få igenom centerpolitik som motsvarar 7 procent. Det handlar ju om respekt för väljarna.”
Det var knappt så att jag tror mina ögons och örons vittnesbörd. Jag har aldrig hört på maken. Har människan helt tappat förståndet? Nooshi Dadgostar verkar i varje fall ha skolkat från mattelektionerna i skolan, framförallt från de lektioner som handlade om procenträkning. Låt mig därför för tydlighetens skull göra följande räkne- och tankeexperiment:
Miljöpartiet fick i valet 6.12 procent av väljarnas röster. Betyder det att miljöpartiet bara ska få ett inflytande i en rödgrön regering som motsvarar 6.12 procent????
Så var det återigen sagt – med all önskvärd tydlighet och med samma energi och emfas som att partiet inte kan regera tillsammans med SD eller ens sitta i en regering som stöds av SD. Centerpartiet och Elisabeth Thand Ringqvist ser ut att använda jordbruksmaskiner för att hålla ytterkanterna borta.
Men är det bra för Sverige och möjligheterna att ge Sverige en regering? Knappast.