De senaste dagarna har tre mycket skrämmande och oroväckande rapporter kommit om cancervården i Stockholms län och sjukhusens sätt att behandla patienterna. Igår kunde Svenska Dagbladet avslöja att köerna till neurokirurgiska operationer vid Karolinska Universitetssjukhuset i Solna är så långa att patienter med extremt farliga och galopperande hjärntumörer tvingas vänta i flera veckor på operation.

 

Orsaken är att hälften av de 42 dygnetruntplatserna på neurokirurgen är stängda på grund av att det saknas sjuksköterskor. Det är i stort sett tvärstopp för alla nya patienter som kommer till neurokirurgen för att få sina hjärntumörer bortopererade. Samtidigt är det praktiskt taget omöjligt att få ut opererade patienter för eftervård på andra sjukhus.

 

På neurokirurgen saknas idag minst 15 sjuksköterskor. När sjukhuset går ut med ansökningar får man antingen inga svar alls eller också är de lönekrav som sjuksköterskorna ställer så höga att Karolinska inte kan eller vill betala dem.

”Det här är parodi på sjukvård”, säger en neurokirurg till Svenska Dagbladet. ”Vi tvingas prioritera bland elakartade tumörer som alla borde opereras omedelbart”.

 

Den andra larmrapporten handlar om bröstcancervården i Stockholms län. Den nyhet som kom ut var att antalet bröstcanceroperationer i Stockholms län har minska med 30 procent årsskiftet. Om man bara läser rubriken och inte texten i artikeln tror man att denna minskning beror på att färre insjuknar i bröstcancer. Om det vore så väl. I själva verket ökar antalet bröstcancerfall trendmässigt hela tiden.

Nej, allt handlar om resultatet av en jättelik omorganisation av bröstcancervården i Stockholms län, en omorganisation som lett till att köerna till mammografiundersökningarna har blivit rekordlånga. Kvinnor som bär på oupptäckt bröstcancer får varken de undersökningar eller den vård de har rätt att kräva eftersom de inte ens har chansen att få tid för en mammografi.

 

Det innebär att kallelserna till bröstmammografin kan bli över ett halvår försenade på grund av byråkratiska påfund. Ett skäl är att flera företag som skött mammografin har lagts ner. Samtidigt har flera små bröstcancermottagningar stängts, dit kvinnor tidigare kunnat vända sig för att få knölar i brösten upptäckta och diagnosticerade.

Det betyder att ju mera sällan en kvinna kallas till mammografiundersökningar, desto mer ökar antalet obehandlade bröstcancerfall.

 

Det tredje avslöjandet om krisen inom cancervården i Stockholm kom idag, den 22 juni. Dagens Nyheter kunde berätta att bröstcancerpatienter inte längre får träffa någon läkare i samband med de årliga efterkontrollerna. Istället får de nöja sig med ett telefonsamtal med en kontaktsköterska. Nej, jag skojar inte.

Detta är inte mindre än en skandal. Just efterkontrollerna för patienter som opererats för cancer kan vara livsavgörande. Inte sällan kommer cancern tillbaka. Om detta inte upptäcks i tid, sprids cancern till andra organ i kroppen och patienten går en för tidig död till mötes.

 

Som cancerpatient blir jag så outsägligt upprörd när jag läser om detta. Cancern är mänsklighetens farligaste och dödligaste farsot. Sverige har länge slagit sig för bröstet och skrutit över sin goda cancervård. Detta är nys. I själva verket riskerar dödligheten i cancer att öka på grund av byråkratiska omorganisationer, sjuksköterskebrist, läkarbrist, brist på vårdplatser och brist på pengar, något som är fullkomligt oacceptabelt.

 

Vi medborgare i Stockholms län betalar årligen in miljoner i skatt till landstinget. Dessa pengar slösas bort på dyra och kostnadsdrivande skrytbyggen, som till exempel Nya Karolinska i Solna. Samtidigt motverkar landstingets lönepolitik och omänskliga arbetsförhållanden möjligheten att rekrytera bl a kompetenta specialistsjuksköterskor.

De här tre s k nyheterna om de flagranta bristerna i cancervården i Stockholm borde vara en brandvarning för landspolitiker och sjukhusbyråkrater, som lägger sina pengar på annat än det som pengarna ska gå till, nämligen till att rädda människoliv.

 

Det är skandal, skandal, skandal! Låt oss göra ett samfällt uppror mot sjukvårdens nonchalans mot oss patienter. Själv har jag i och för sig inget att klaga på. Efter mina canceroperationer för fem år sen går jag på regelbundna efterkontroller. Jag röntgas med de bästa av kameror. Jag får alltid träffa min cancerläkare.

Ibland undrar jag om den förmånliga behandling jag har fått beror på att jag är en s k kändis. Gud give att det inte är så.