När jag tar ordet maktlöshet i min mun så tror folk att jag skojar. ”Hon kan väl inte känna sig maktlös, hon som har satt dit så många makthavare under sin journalistkarriär?”

Jo, det är precis det jag är. Jag är maktlös och slår ständigt min panna blodig.

I min tidigare roll som yrkeskvinna och journalist hade jag en viss makt, men den makten satt inte i min person utan i min yrkesroll. Det var yrkeskvinnan Elisabet som satte sig i respekt, inte privatpersonen Elisabet. Det är viktigt att skilja på det.  Ska man ha något inflytande måste man stoppa undan den sköra och sårade privatpersonen och leva ut i rollen som yrkeskvinna.

Men idag lever jag inte längre i samma yrkesroll. Jag har successivt blivit alltmer av en privatperson och behandlas också som en sådan. En sämre sorts människa som man inte behöver lyssna på.

Det som gör att jag känner av en sådan maktlöshet idag är två saker som har hänt den senaste tiden. Idag ska jag berätta om den ena händelsen och i morgon om den andra. Den ena – och viktigaste – är min mans hälsa och min djupa oro för honom.

Jag berättade för en tid sen här på min blogg om den chock jag fick när jag tidigt i våras läste min mans sjukjournal sen han under två dagar i följd tvingats åka in akut till Södersjukhuset för yrsel, en utmattande trötthet och smärtor i bröstet.

Av hans sjukjournal framgick att han sannolikt hade drabbats av en så kallad TIA, alltså en blodpropp som hade löst upp sig själv och som därför inte förorsakade någon allvarlig hjärnblödning. Men bara att drabbas av en TIA är allvarligt nog och kan i värsta fall leda till något mycket farligare, i värsta fall till döden.

Orsaken till TIA:an var enligt sjukjournalen de förträngningar i halspulsådern som hade upptäckts hos Bosse vid en röntgenundersökning. Sådana förträngningar kan var mycket farliga och i värsta fall leda till blodpropp och hjärninfarkt. Halspulsådern är nästa aortan kroppens viktigaste blodkärl. Det är via halspulsådern som hjärnan får sitt viktiga syre och andra viktiga näringämnen som hjärnan behöver för att fungera på rätt sätt.

Den andra hälsorisk som min man har drabbats av är det adenom, det vill säga den svulst/den tumör, som läkarna hittade på den halva sköldkörtel som Bosse har kvar efter en operation 1989. Då togs halva sköldkörteln bort efter livslånga strumaproblem.

Nu täcktes den kvarvarande delen av sköldkörteln av en över 3 centimeter stor utväxt. Läkarna bedömde den som godartad men att ”den inte skulle sitta där”, som de uttryckte sig. Den borde med andra ord snart opereras bort. En tidigare ”godartadd” svult kan plötsligt ha förvandlas till ett carcinom, en cancer.

Men på Södersjukhuset vidtog man inga som helst åtgärder utan remitterade Bosse till vårdcentralen (!) för ”fortsatt behandling”. Tillåt mig skatta.

Först sex veckor senare fick han tid hos en allmänläkare på vårdcentralen i Västerhaninge. En försening som kunde ha blivit ödesdiger.

Före Bosses besök hade jag skickat ett långt brev till läkaren och citerat viktiga fakta ur Bosses sjukjournal med uppmaningen att läkaren skulle vidta nödvändiga mått och steg för att hälsoriskerna i Bosses kropp skulle undanröjas, dvs problemen med halspulsådern och sköldkörteln.

I min enfald trodde jag att läkaren skulle lyssna på mig, att han skulle bli lika oroad som jag över avslöjandena i Bosses sjukjournal.

Dessvärre hade jag fel. Det enda läkaren gjorde var att skriva ut Levaxin (sköldkörtelhormon) i svagare styrka än den Bosse hade ätit tidigare. Dessutom skrev han ut lite B-vitamin. Nothing else.

Någon remiss till en neurolog som kunde undersöka Bosses förträngda halspulsåder skrevs inte, ej heller någon remiss till en endokrinolog/endokrinkirurg som kunde åtgärda svulsten på sköldkörteln, en tumö som under två års tid har ställt till allt större problem för honom i form av ständig hosta, ständiga obehagliga harklingar och andningssvårigheter. Adenomet är nu så stort att det sannolikt trycker på luftstrupen och förorsakar andningsstörningar och en ständig känsla av att ha ”en klump i halsen”, vilket han ju också har.

Jag blir alltmer oroad över min mans hälsa. Jag känner därför en total maktlöshet gentemot sjukvården och de läkare som fullkomligt struntar i att Bosse lever med ett konstant hot att drabbas av hjärnblödning eller något ännu värre. Han lever med en tidsinställd bomb i halsen.

Idag skrev jag via 1177.se ännu ett brev till samme läkare på vårdcentralen och uppmanade honom än en gång att utfärda de där remisserna  – men jag tror inte att jag kommer att få något svar. Min man har nyss fyllt 73 år och är sannolikt för gammal för att sjukvården ska bry sig om honom. Den nya ättestupan är när sjukvården inte längre tar befattning med äldre patienter -”för dessa ska ju ändå snart då.

Skulle han akut drabbas av stroke eller hjärninfarkt skulle sjukvården självklart tvingas ta emot honom men då skulle det redan kanske vara för sent.

Varför inte stämma i bäcken? Varför inte förhindra allvarliga sjukdom när det finns möjligheter att göra det? Är det meningen att min man och jag ska behöva vända oss till ett privat sjukhus för att få hjälp med de operationer som på sikt kommer att bli nödvändiga för Bosse? Är det det som är meningen??? Är det inte den offentliga vårdens ansvar att hjälpa behövande patienter? Bara frågetecken.

Jag är ingen rättshaverist. Jag är bara djupt oroad för att min man ska bli svårt sjuk och inte kunna leva det liv han vill eller dö en för tidig död. Jag vet att hans hälsoproblem går att åtgärda med tämligen enkla ingrepp. Därför måste jag kämpa för honom. Han gör det inte själv eftersom en riktig karl inte klagar över lite krämpor. Han har dessutm alltid svårt för att tala i egen sak.

Men om jag talar i hans sak så kanske det går bättre. Men nej, ingen kommer att lyssna för jag är också bara en sketen pensionär.

Jag är påstridig – men samtidigt maktlös. Det får mig ibland att känna panik när ingen lyssnar, när ingen bryr sig. När man förgäves tvingas slå sin panna blodig.