Det här är det andra inlägget i min artikelserie om coronavaccinets biverkningar

Trots att jag som journalist och bloggare följde coronapandemin minutiöst under de över två år som den grasserade som värst har jag inga minnen av att det i Sverige talades särskilt mycket om vilka biverkningar de olika covidvaccinerna kunde ge. Om Folkhälsomyndigheten eller Socialstyrelsen fick en fråga av en journalist om vaccinets biverkningar så var svaret alltid detsamma:

”Lite ont i ´vaccinarmen´ dagen efter sticket, kanske lite hosta, muskelvärk och en lätt sjukdomskänsla men det är inget att oroa sig för. Det går snabbt över. Några allvarliga biverkningar handlar det inte om”.

För den oinvigde lät detta förstås betryggande. De flesta minns ju vad som hände efter svininfluensan 2009 och biverkningarna från vaccinet Pandemrix. Många unga människor i Sverige drabbades av den obotliga neurologiska sjukdomen narkolepsi. Forskning visade att sjukdomen var en biverkning av vaccinet Pandemrix.

Fram till idag har cirka 450 svenskar drabbats av narkolepsi och stora skadeståndsbelopp har betalats ut.

Svenska och utländska hälsomyndigheter var under coronapandemin noga med att understryka att covidvaccinets förmåga att rädda människoliv var helt överordnad de obetydliga biverkningar som några enstaka personer kunde få. Och visst var och är det lätt att hålla med om detta.

Det skulle dock visa sig att svenska myndigheter gravt underskattade de biverkningar som flera av covidvaccinerna under resans gång visade sig ha. Som jag tidigare har utlovat kommer jag i en serie inlägg att visa att biverkningarna var betydligt allvarligare än vad svenska myndigheter gjorde gällande. Jag ska dock inte föregripa resultatet av den granskning av vaccinets biverkningar som jag har arbetat med ända sen i höstas.

Det här inlägget och ett följande inlägg ska istället handla om mina egna erfarenheter av covid-vaccinerna och de biverkningar dessa hade på mig. Därefter kommer jag i ett antal inlägg att ge den större, globala bilden av vaccinbiverkningarna.

Jag berättar inte det här för att jag tycker synd om mig själv utan för att det är bra att utgå från sina egna erfarenheter, hur hårt eller lätt man än har drabbats. Det är också ett renlighetskrav att någon i efterhand uppmärksammar att vaccinerna i vissa fall hade allvarliga biverkningar – även om dessa fall var få jämfört med de 5.5 miljarder människor i världen som blev vaccinerade mot covid-19.

När man granskar biverkningar av ett vaccin mot en farlig sjukdom ska man alltså komma ihåg dels hur många människor som insjuknade i covid-19 och kanske tvingades till intensivvård, dels hur många som avled i sjukdomen. Självklart är biverkningarna en nullitet om man sätter in dem i detta större perspektiv. Samtidigt ska man inte förringa det lidande som de människor som drabbades av svåra och ibland livshotande biverkningar tvingades utstå.

För att få en helhetsuppfattning om hur coronapandemin slog mot människor i större delen av världen så ska jag presentera de senaste siffrorna om dels hur många i världen som bekräftades smittade av covid-19, dels hur många som avled i sjukdomen. Det handlar om gigantiska tal.

Det vore ohederligt av mig att bortse ifrån hur många hundratals miljoner människor på jorden som drabbades av denna oerhörda pandemi och hur många som avled. Det gäller särskilt när man talar om vaccinets biverkningar.

Jag börjar med det globala perspektivet. Siffrorna på kartorna talar sitt tydliga språk om vidden av denna katastrof:

När detta nödvändiga perspektiv väl har redovisats ska jag börja med att berätta om dels vad som drabbade mig själv efter vaccinationerna, dels att även jag i ett senare skede insjuknade i covid-19 – trots fyra doser vaccin med sex månaders mellanrum. För inget av vaccinen ger ju ett 100-procentigt skydd.

Sämst skydd gav AstraZenecas starkt kritiserade, ifrågasatta och senare förbjudna vaccin, också kallat Vaxzevria. Det skyddade bara till 70 procent och förorsakade dessutom så allvarliga biverkningar att det till sist stoppades –  även i Sverige. Vaccinet avregistrerades för gott den 8 maj 2024.

Massdöden på äldreboendena

Vi ska också komma ihåg att det tog över ett år från det att pandemin bröt ut tills det första vaccinet kom till Sverige. Det var därför ingen tillfällighet att många människor hann bli sjuka och kanske avlida i covid-19 innan de hann bli vaccinerade.

Med fasa minns vi särskilt alla gamla människor på våra äldreboenden som avled i covid-19, framförallt under pandemins första år. Dessa ohyggliga dödsfall berodde i stor utsträckning på att de gamla inte skyddades mot smittan, bland annat på grund av bristande utbildning hos personalen, okunnighet, slarv, nonchalans och brist på empati.

Jag hade som många andra längtat efter att ett coronavaccin skulle komma ut på marknaden för att undvika att bli sjuk i covid-19. Jag har alltid varit positivt inställd till alla slags vacciner och har vaccinerat mig många gånger, till och med med vaccinet Pandemrix mot svininfluensan 2009, ett vaccin som många svenskar nobbade av rädsla för biverkningar.

Jag har heller aldrig haft någon förståelse för de s k antivaxxare som betraktar vacciner som Guds straffdom över mänskligheten. Vaccin är nödvändigt för att skydda människor mot t ex aggressiva virussjukdomar när ingen annan bot finns.

Fyra doser vaccin

Så här såg min vaccinationshistorik ut under 2021 och 2022. Den första vaccindosen fick jag den 6 april 2021, den andra den 16 juni samma år, dos nummer tre den 1 december 2021 och dos nummer fyra den 8 april 2022

De två första gångerna vaccinerades jag med AstraZenecas vaccin (Vaxzevria), de två andra gångerna med Moderna. Min man och jag, som båda är 70+. tillhörde därmed den stora grupp äldre försökskaniner som vaccinerades med AstraZenecas vaccin.

Redan under vintern 2021 hade det avslöjats att ett antal personer (dock inte i Sverige) som hade vaccinerats med AstraZenecas vaccin hade drabbats av blodproppar och blödningar. Detta var oroande signaler. Därför ville den Europeiska Läkemedelsmyndigheten pausa vaccinationerna med AstraZenecas vaccin. Den 16 mars 2021 stoppades därför vaccinet tillfälligt även i Sverige.

”Det gör vi av försiktighetsskäl”, förklarade den dåvarande statsepidemiologen Anders Tegnell.

Men bara nio dagar senare, alltså den 25 mars 2021, återupptogs vaccineringen med AstraZenecas vaccin i Sverige – men då bara för personer över 65 år! De som var under 65 år förbjöds även fortsättningsvis att bli vaccinerade med AstraZenecas vaccin. Det var tydligen inte så noga med oss som var över 65! Om vi riskerade att drabbas av blodproppar och inre blödningar så spelade det uppenbarligen ingen större roll.

Tegnell hävdade till sitt försvar att AstraZenecas vaccin ”gav bra skydd åt de äldre” – något som heller inte var sant eftersom detta vaccin bara skyddade till 70 procent.

När jag tänker tillbaka på detta blir jag oerhört upprörd. Då, i mars 2021, förstod jag inte den fulla vidden av Folkhälsomyndighetens märkliga agerande. Coronakrisen hade gjort situationen i Sverige kaosartad. Olika budskap från olika makthavare gjorde inte situationen lättare. Det var svårt att hänga med i alla svindlande turer.

Men nu vet jag hur det gick till. Och detta ska ytterligare adderas till Folkhälsomyndighetens andra stora misstag och försumligheter under pandemin.

Och nu till mina egna erfarenheter

Som framgår av rubriken på det här inlägget fick jag betydligt allvarligare biverkningar av covidvaccinerna än jag hade kunnat drömma om. Jag kommer att dela upp mina erfarenheter i två inlägg. Det här inlägget ska handla om de fysiska biverkningar jag fick av vaccinet. Nästa inlägg ska ta upp vad jag misstänker var psykiska biverkningar.

Den första dosen fick jag alltså den 6 april 2021. När jag frågade den sjuksköterska som vaccinerade mig vad det var för slags vaccin hon sprutade in i mig svarade hon:

”Det är Vaxzevria”.

Jag visste inte då att Vaxzevria var detsamma som AstraZeneca. Det förstod jag först senare. Däremot visste jag att det hade varit problem med AstraZenecas vaccin. Därför började jag misstänka att myndigheterna – och förmodligen även AstraZeneca själv – hade gett AstraZenecas vaccin en förskönande omskrivning genom att kalla det för Vaxzevria eller – för att blanda bort korten ännu mera – bokstavs- och sifferbeteckningen ChAdOx1-S. Vem hade en aning om att ChAdOx1-S var detsamma som AstraZeneca? Inte jag i alla fall.

DETTA HÄNDE EFTER DOS 1

Lindriga biverkningar brukar komma redan samma dag eller dagen därpå. Allvarligare biverkningar kan ge sig till känna först efter flera veckor. Dagen efter den första dosen av AstraZenecas vaccin började jag känna mig konstig. Därför avstod jag från att träna. Under de följande dagarna hade jag svåra sömnproblem. Två dagar efter vaccinationen drabbades jag av ett kraftigt blodsockerfall. Däremot kände jag inte då av de typiska biverkningarna som huvudvärk, muskelvärk och en allmän sjukdomskänsla, biverkningar som i allmänhet går över fort.

Det var först den 11 april, fem dagar efter vaccinationen, som jag började må riktigt dåligt. I min dagbok skrev jag att jag hade ”genomlidit en hemsk dag”. Jag skrev att jag trodde att jag hade blivit sjuk. Jag oroade mig också för att blodsockret låg alldeles för högt.

Dagen därpå vaknade jag med svår ångest. Jag var oerhört trött och ville enligt dagboken ”inte gå upp ur sängen på hela dagen”. Den 16 april skrev jag att ”mitt liv inte hade något värde längre”. Även dagen därpå var jag djupt deprimerad och hade tappat lusten för allt i livet. Jag låg i sängen nästan hela dagen.

Svåra smärtor i höger lunga och andnöd

Men det var först två dagar senare, den 18 april och tolv dagar efter vaccinationen, som jag blev allvarligt sjuk. Jag vaknade på morgonen med hög feber, hosta och värk i hela kroppen. En stund senare drabbades jag plötsligt av mycket kraftiga smärtor i höger lunga. Smärtorna pågick i flera timmar. Jag hade svårt att andas och kunde inte dra några djupa andetag på grund av smärtorna.

Jag var övertygad om att jag hade drabbats av en blodpropp i lungan, en s k lungemboli. Jag kände ju igen symptomen från tidigare lungembolier som jag hade drabbats av och blev fruktansvärt rädd, för att inte säga panikslagen. Jag visste inte vad som skulle hända. Jag var rädd för att jag skulle dö hemma i min egen säng utan hjälp om proppen vandrade vidare till hjärtat och dödade mig.

Jag ringde själv till 112. En ambulans skickades ut omedelbart. Två ambulanssköterskor undersökte mig noggrant. De tog EKG, lyssnade på lungorna och kollade febern. De bestämde att de skulle köra mig till sjukhuset. I hög fart och med sirenerna påslagna fördes jag till Karolinska Universitetssjukhuset i Huddinge.

Men på sjukhuset togs bara några blodprover och ett covidtest. Därefter fick jag ligga ensam i ett undersökningsrum resten av dagen.

Sent på eftermiddagen kom en läkare in och meddelade att jag inte var allvarligt sjuk. Jag var inte smittad av covid-19 och det fanns heller inget i blodproverna som tydde på att jag skulle ha drabbats av blodpropp i lungan trots att jag hade haft feber, svåra smärtor och andningsproblem.

Någon lungröntgen gjordes inte heller. Istället skickades jag hem på kvällen med en sjuktransport. Man tog mig inte på allvar. Själv var jag övertygad om att jag hade drabbats av en blodpropp i lungan, en propp som hade löst upp sig själv och gjort mig symptomfri.

Dagen därpå, den 19 april, var jag allvarligt sjuk. Jag hade svår hosta och fick upp massor av slem från lungorna. Samma kväll skrev jag ett inlägg på min blogg om sambandet mellan AstraZenecas vaccin och blodproppar. Jag hade börjat förstå sambandet.

Nästa dag, den 20 april, låg jag i sängen hela dagen. Samma sak var det dagen därpå då jag skrev i min dagbok att jag var ”jättesjuk och att jag inte åt någonting på hela dagen.” Och så fortsatte det dag efter dag. Tack vare min dagbok har jag kunnat följa händelseförloppet in i minsta detalj.

22 april: ”Låg hela dagen och var jättesjuk. Åt ingenting.”

23 april: ”Var jättesjuk. Åt ingenting.”

24 april: ”Var jättesjuk”.

25 april: ”Var sjuk och låg hela dagen. Orkar inte skriva. Orkar inte måla.”

26 april: ”Fortfarande sjuk. Efter middagen fick jag ont i magen.”

27 april: ”Var sjuk idag också. Gjorde ingenting. Mådde psykiskt fruktansvärt dåligt. När jag vaknade i morse frågade jag mig själv varför jag överhuvudtaget levde. Jag har redan börjat umgås med självmordstankar.”

28 april: ”Låg mycket i sängen”.

29 april: ”Mådde psykiskt väldigt dåligt.”

Det var först den 30 april som jag blev så pass frisk att jag kunde träna utomhus på racercykeln. Jag såg det som en stor seger över mig själv. Jag hade ju varit sjuk och sängliggande under inte mindre än 24 dagar efter den första vaccindosen med AstraZenecas vaccin. Det var inget som jag hade varit förberedd på. Att vaccinet kunde ha så kraftiga biverkningar var okänt för mig.

Ändå anade jag att den långa sjukdomstiden hade med vaccinet att göra. Men det är det först idag som jag förstår vidden av den problematik som ett helt nytt och oprövat vaccin som AstraZenecas kunde föra med sig. Coronaviruset var ett nytt och fullkomligt okänt virus, avsiktligt eller av misstag utsläppt från ett laboratorium i Kina.

Det fanns inga vacciner att ta till. Istället tvingades läkemedelsbolagen på mycket kort tid forska fram ett vaccin som i någon mån skulle kunna skydda mänskligheten mot den farsot som svepte fram över världen. AstraZeneca (och även det amerikanska vaccinet Jensens) var det läkemedelsbolag som inledningsvis begick de grövsta misstagen.

Jag borde ha anmält mina biverkningar – inklusive misstankarna om blodproppen i lungan – till Läkemedelsverket men jag hade då ingen aning om att man ens kunde anmäla biverkningar av coronavaccinet.

Och jag levde ju tack och lov!

DETTA HÄNDE EFTER DOS 2

Dos 2 av vaccinet fick jag den 16 juni 2022, drygt tre månader efter den första dosen. Det handlade än en gång om AstraZenecas vaccin Vaxzevria (ChAdOx1-S), som märkligt nog fortfarande gavs till gruppen äldre över 65 år.

Biverkningarna efter den andra dosen med AstraZenecas vaccin blev betydligt mer diffusa än efter den första. Jag fick inga smärtor eller någon rodnad vid injektionsstället. Däremot vaknade jag upp dagen därpå och kände mig konstig i huvudet. Jag hade också svårt att se. Jag drabbades även av svår diarré.

Efter det gick jag in en djup depression. Jag kände att jag inte orkade leva längre. På midsommaraftonen den 25 juni 2021 skrev jag i min dagbok: ”Känner en sådan tärande oro inom mig. Den blir värre och värre för varje dag.” 

Trots att tre år har gått lider jag fortfarande av samma depression som har förstört mitt liv fram till idag. Jag kommer att beskriva detta utförligare i ett kommande inlägg.

DETTA HÄNDE EFTER DOS 3

Jag vaccinerades med dos 3 den 1 dec 2021. Nu handlade det inte längre om AstraZenecas vaccin. Nu vaccinerades jag med Modernas vaccin. Det blev jag glad för eftersom mina erfarenheter av AstraZenecas vaccin hade varit så traumatiska.

Dagen efter vaccinationen, den 2 december, vaknade jag och kände mig sjuk. Jag hade drabbats av den svår luftvägsinfektion. Ända fram till den 11 december skrev jag i min dagbok att jag var sjuk. Mellan den 12 och 17 december var det helt tomt i dagboken. Jag hade inte skrivit någonting – förutom att jag inte hade tränat. Det tydde på att jag fortfarande var dålig. Dagarna fram till jul tränade jag sparsamt och dagen före julafton skrev jag i min dagbok att ”allt är så konstigt”.

Under hela julaftonen hade jag fruktansvärt ont i magen och låg i sängen nästan hela dagen. Jag orkade inte träna och julmiddagen blev ett fiasko. På kvällen skrev jag i dagboken: ”Fick återigen ont i magen på kvällen. Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag har ju inget att leva för.”

Jag hade då varit sjuk i nästan 3 veckor. Var det en biverkning av Modernas vaccin? Hade jag drabbats av Covid-19 eller hade jag blivit smittad av ett vanligt förkylningsvirus? Jag visste inte eftersom jag inte hade testat mig för covid-19. Samtidigt säger vaccinexperterna att man inte kan få covid-19 av en vaccininjektion.

Så jag kan bara konstatera att jag blev sjuk även efter den tredje dosen. Men jag får aldrig veta av vilken orsak.

Jag tar nu ett raskt kliv fram till den 17 november 2022. Trots att jag redan hade fått fyra doser vaccin blev jag ändå sjuk i covid-19 med typiska influensasymptom. Jag gjorde ett snabbtest på mig själv. Testet var positivt. Jag var covid-sjuk.

Även Bosse insjuknade i exakt samma symptom. Hans covidtest var däremot negativt. Det betyder inte att han inte hade fått covid-19. De snabbtester man tar själv med en sticka som man köper i mataffären eller på apoteket var ofta otillförlitliga. Jag är därför övertygad om att vi båda hade blivit smittade av covid-19 – trots att vi var vaccinerade.

Jag var sjuk i över fjorton dagar och låg till sängs nästan hela tiden. I början hade jag hög feber, hosta och värk i kroppen, alltså de typiska covid-symptomen.

Detta visade att inte ens fyra vaccinsprutor skyddade mot coronaviruset. Å andra sidan hade vi under de här åren dagligen upplysts om att covidvaccinet inte skyddade mot sjukdomen till hundra procent. Trots vaccinet kunde man bli sjuk i alla fall – men man blev inte svårt eller dödligt sjuk.

Fortsättning följer.