Som vi vet läser jag ständigt böcker. Ofta blir det kriminalromaner, gärna svenska sådana. Kanske hinner jag med tre böcker i veckan. Det betyder att jag redan i höst har köpt ett dussin romaner. De flesta lägger jag åt sidan djupt besviken över all den dåliga litteratur strömmar över oss.

Jag har som princip att alltid läsa ut en bok även om den är dålig. Under den här hösten har jag flera gånger brutit mot den principen. Böckerna har helt enkelt varit så usla att de varit oläsbara.

Men det finns några undantag. Ett av dessa undantag vill jag presentera för mina läsare idag. Det är Camilla Grebes senaste bok som har titeln ”Husdjuret”. Det är en kriminalroman men också något mycket mera. ”Husdjuret” är unga Camilla Grebes första bok som hon har skrivit helt själv. Tidigare har hon skrivit åtta böcker tillsammans med författarna Åsa Träff och Paul Leander-Engström.

Men nu har Grebe visat att hon definitivt kan stå på egna ben som författare. Det är en fröjd att läsa henne. Husdjuret börjar som en förundersökning av ett s k cold case i den lilla påhittade byn Ormberg utanför Vingåker i det mörkaste Sörmland.

2009 hittades en liten flicka brutalt mördad och gömd i ett stenröse i skogen. Mordet förblev ouppklarat men sju år senare bestämde sig polisen för att ta upp fallet igen och försöka lösa det. Detta skulle bland andra ske med den unga kvinnliga polisen Malin Brundin, anställd vid polisen i Katrineholm. Tillsammans med ett antal andra poliser samt en profilerare vid namn Hanne från Stockholm fick Malin Brundin det svåra uppdraget att lösa barnamordet i den lilla byn.

Det här är ingen vanlig deckare. Det här är också en psykologisk roman, en bok om människor, om deras lögner, tillkortakommanden, falskhet, fördomar, deras trångsynthet och framförallt deras mörka men väl dolda sidor. Allt detta rullas upp samtidigt som polisen med stora svårigheter försöker komma fram till vem den mördade flickan var, varifrån hon kom och vad motivet till mordet var.

Men innan boken är slut har det hunnit inträffa ytterligare mord. Den sanning som slutligen avslöjas är så grym och osannolik att läsaren nästan inte vågar tro på den.

Boken och intrigen är oerhört skickligt komponerad. Spänningen ökar för varje kapitel. Man vill inte lägga boken ifrån sig förrän allt är förklarat och avslöjat. Jag ska inte berätta mera. Dock förtjänar det att påpekas att två femtonåringar spelar en helt avgörande roll för att komma gåtans lösning på spåren.

Läs ”Husdjuret”! Det är den bästa svenska bok jag har läst i år.

Det intressanta med svensk litteratur i deckargenren idag är att det är alltfler unga kvinnor som skriver alltfler och allt bättre böcker. Camilla Grebe är en av den. Sofie Sarenbrant, Emelie Schepp och Lina Bengtsdotter är några andra. Alla är befriade från den hårdkokhet som kännetecknar gubblitteraturen. En god representant för denna är Jens Lapidus som jag inte orkar läsa längre. Mons Kallentoft har jag slutat läsa för längesen.

Nej, det känns som om det är de unga kvinnliga författartalangerna som har framtiden för sig. Leif GW Persson och de andra kan slänga sig i väggen.