Igår, onsdag, lyckades jag till sist samla mig för att i ett inlägg här på min blogg förklara mig bättre vad jag menade när jag skrev blogginlägget den 30 december om sexuella övergrepp. Jag redovisade också i detalj de allra värsta och mest kränkande hatkommentarer som har riktats mot mig på sociala medier sen jag skrev mitt första inlägg i slutet av december. Här visar jag en av de bilder jag lade ut på bloggen igår:

Jag bestämde mig för att ge tillbaka och visa att i en sann demokrati måste mer än en åsikt få finnas. Reaktionerna efter mitt inlägg den 30 december bekräftar dessvärre att det ibland råder åsiktsdiktatur i vårt land parallellt med en kultur av lättkränkthet hos vissa grupper som inte tillåter något åsiktsutbyte alls. Den trånga åsiktskorridoren är med andra ord på väg tillbaka.

Flera personer som jag hade kontakt med under den här tiden avrådde mig från att ta fighten mot näthatarna. Strunta i dem, sa en kvinnlig vän. Du gör bara ont värre, sa min man. Låt det blåsa över, sa en tredje. Du göder bara näthatarna, om du går till motattack, sa en fjärde. Jag borde stället svälja förtreten, låta konflikten blåsa över,  låtsas som om ingenting har hänt och gå vidare i livet.

Det är lätt att säga för den som aldrig har befunnit sig mitt i stormens öga.

Nej, sa jag till mig själv. Jag tänker inte låta det här blåsa över utan strid. Då skulle jag ju ge näthatarna rätt. Jag ville istället på ett konkret sätt upplysa omvärlden om hur vissa människor använder sina sociala plattformar för att misskreditera, lyncha och spotta på de människor vars åsikter de ogillar.

Samtidigt medger jag idag att jag ångrar en del av de formuleringar som jag använde i mitt kritiserade inlägg. Många kvinnor kände sig säkert sårade och kanske svikna av mig. Kanske fanns det bland dem som läste mitt blogginlägg också kvinnor som själva hade gått igenom svåra trauman efter grova våldtäkter, misshandel eller sexuella övergrepp. Jag vet inte det men i så fall är jag är ledsen å deras vägnar idag och vill be dessa kvinnor om ursäkt. 

Det är inte synd om mig. Jag har mig själv att skylla men jag vill ändå säga att de gångna tjugo dagarna har varit några av de värsta i mitt liv. Jag har inte pratat med en enda människa, inte ens min man, om vad jag har gått och burit på. Jag har inte beklagat mig inför mina väninnor. Jag har istället isolerat mig, vilket inte är den bästa strategin när man har hamnat ute i kylan.

Allt detta gjorde att klumpen i mitt bröst bara växte och växte. Till slut fick jag svårt att andas. Jag fick svårt att sova. Nätterna kändes oändliga. Jag förstod att det var en kris som jag gick igenom och det värsta var att jag inte såg slutet på den.

Ordet kris kommer från det grekiska ordet krisis och betyder avgörande vändpunkt, plötslig förändring eller ödesdiger rubbning. När krisen var som djupast kände jag mig tillintetgjord, krossad, förvandlad till en våt fläck. Var den kvinna som apostroferades i kommentarerna på Facebook, Flashback och tidningarnas ledarsidor verkligen jag? Var det så här omvärlden såg på mig? Fanns det ingen respekt kvar? Fanns det ingen som höll med mig? Var jag totalt ensam?

Av de många hatkommentarerna att döma var jag utslängd i kylan och aldrig mer välkommn in igen. Jag hittade en bild på Facebook idag som en kvinna hade postat i början av januari. Bilden förklarade att jag var ”Cancelled”, alltså utstött för gott.

Frågorna hopade sig. Ältandet tog aldrig slut. Det värsta var att jag inte hade någon säkerhetsventil att ta till. Jag hade ingen att prata med. Därför blev mina tankar alltmer negativa. Jag började tänka saker som jag inte borde tänka:

Var det så här mitt liv skulle sluta? Av vilken anledning skulle jag fortsätta att leva när jag varken hade omgivningens respekt eller min egen självrespekt kvar?

Under några dagar i början av januar kände jag att jag inte ville leva längre. Jag kunde inte leva med vissheten att alla hatade och föraktade mig, att jag skulle utestängas från alla sociala plattformar och medier, att jag skulle utraderas som offentlig aktör och samhällsdebattör, att jag skulle förlora mina vänner.  Att jag skulle bli ”cancelled”. Tanken var outhärdlig.

Ändå ångrade jag inte det jag hade skrivit om att varje människa har ett ansvar för sig själv, sitt liv och sin hälsa. Varje kvinna har ett ansvar för att hon inte försätter sig i situationer där någon brukar våld mot henne, t ex att hon inte dricker sig berusad eller frivilligt ta droger och därmed förlorar självkontrollen och självbevarelsedriften.. Risken är då stor att hon hamnar i situationer där hon blir maktlös.

Jag har senare förstått att många delar min uppfattning, även om dessa personer till att börja med inte hördes eller syntes i debatten. Idag vet jag att de finns. Det har jag fått bevis för inte minst efter gårdagens inlägg på bloggen. Jag vill därför tacka alla er som stöttar mig. Det känns tryggt.

Det som hindrade mig från att ta steget att avsluta mitt liv var insikten att allt inte bara handlade om mig. Det handlade också om mitt ansvar för dem som finns i min närhet. Om jag försvann, vem skulle då ta hand om Bosse och hjälpa honom? Han behöver mitt stöd varje dag. Han behöver hjälp med sin ekonomi. Han behöver någon som tar hand om det som blir svårt när man börjar bli till åren. Han skulle inte orka leva med vissheten att jag inte fanns längre. Jag kunde inte ens tänka mig vilka konsekvenser det skulle få.

Och hur kunde jag ens tänka tanken på att överge inte bara Bosse utan också vår lilla katt Ingrid, vårt allt, vår ögonsten och den starkast lysande stjärnan på min himmel? För Bosses och Ingrids skull måste jag stanna kvar och ta fighten. Det var dessutom ett självklart och logiskt beslut. När  jag kräver ansvar och egenansvar av andra människor så måste jag också kräva ansvar av mig själv.

De här hemska tankarna var ett flyktbeteende som jag drabbades av när jag inte visste hur jag skulle hantera en svår situation. Situationen finns kvar och den måste hanteras på något sätt.

Visst finns det en risk att jag genom att protestera öppet mot mina vedersakare bara medverkar till att göda näthatet och hålla nättrollen under armarna, ge dem fler argument och fler skäl att trampa på mig. Men jag kände att jag måste försvara mig oavsett hur näthatarna agerade i fortsättningen. Jag accepterar inte att nättrollen tar över samhällsdebatten, tystar kritiska och ifrågasättande röster och därmed medverkar till att rasera grunderna för yttrandefriheten och göra den till en fars.

Kanske är den en fars idag. För det finns ett nytt fenomen, globalt sådant och som så mycket annat importerat från USA, som heter ”cancelkultur”. Det är en skrämmande företeelse som debatteras allt oftare i Sverige idag eftersom den av många uppfattas som ett hot mot yttrandefriheten. Den uppfattas som en folkdomstol där personer som har sagt eller gjort kontroversiella eller obekväma  saker döms utan rättegång. Jag känner att jag efter mitt blogginlägg den 30 december har drabbats av denna cancelkultur.Titta på den här bilden som en person vid namn Therese Andersson lade ut på mig på Facebook den 4 januari i år:

Att bli cancellerad är en slags utfrysningsfunktion. Ofta startas det ett drev på sociala medier av en politiskt korrekt mobb, en självutnämnd folkdomstol, som består av någon eller några personer som ogillar ett visst budskap eller uttalande. Det handlar ofta om den personens politiska åsikter. Syftet med cancelleringen är att tysta personen ifråga, att hindra henne från att delta i samhällsdebatten och frysa ut henne så till den grad att ingen uppdragsgivare längre vill ha med henne att göra. Den cancellerade förlorar därmed sina inkomster och sin förmåga att försörja sig. Risken (och syftet) är att hela grundvalen för hennes existens raseras.

Cancelkulturen har en tydlig effekt: den lägger sig som en slöja över den person som har en avvikande eller provocerande åsikt i något ämne i syfte att putta ut personen från den sociala och ekonomiska gemenskapen. Cancelkulturen kallas därför också utfrysningskultur, kränkthetskultur eller utraderingskultur, eftersom syftet är att få bort den brännmärkta personen från både samhällsdebatten och den sociala gemenskapen.

Jag ser det här som en katastrofal utveckling och kan inte förstå hur cancelkulturen kan tillåtas ta över utan att någon protesterar.  Denna självutnämnda folkdomstol innebär på sikt ett reellt hot både mot yttrandefriheten och det fria samtalet i Sverige.

Det finns nu helt klart en sådan grupp på sociala medier som arbetar för att radera ut mig. Bilden ovan är ett talande exempel. Jag kan också avslöja ikväll att det finns en särskild Facebookgrupp som kallar sig ”Förbjud Elisabet Höglund att uttala sig”.

Det är så skrämmande att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta. Kanske gör jag bäst i att skratta. Jag kan aldrig tänka mig att mobben kommer att kunna lyckas. Även om jag skulle portas från Facebook, Twitter och Instagram så har jag fortfarande min blogg kvar. Där kan jag fortsätta att skriva. Den kan de väl ändå inte ta ifrån mig?