Igår var det mycket Italien. Vid midnatt stod det klart att den italienska gruppen Måneskin vann hela Eurovision Song Contest med hårdrockslåten ”Zitti e buino”. Det var sensationellt eftersom Italien under många år har fört en  tynande tillvaro i Eurovision, ja faktiskt ända sen 1990 då man vann för andra gången. Sin första vinst tog Italien så tidigt som 1964, alltså nästan i Schlagerfestivalens barndom. På den kom det många smäktande låtar från landet i söder men på senare år har det varit ganska tyst.

Men inte igår. Inte i någon bemärkelse.

Jag råkade tyvärr missa den italienska låten igår kväll. Jag hade nämligen bestämt mig för att titta både på Eurovision och Giro d´Italia SAMTIDIGT och på samma dator – i sängen. Jag zappade mellan Eurosportplayer och svt.se/play för att inte missa några godbitar.

När den italienska gruppen började sjunga bestämde jag mig för att det var en skitlåt. Den lät bara skränig så jag kopplade omedelbart över till Girot och kunde med växande fascination åse hur de stackars proffscyklisterna försökte ta sig upp för ett av världens mest skräckinjagande berg – ur en cyklists synvinkel, alltså.

Berget hette Monte Zoncolan och ligger på 1 750 meters höjd över havet. Monte Zoncolan ligger i nordöstra Italien inte långt från den slovenska gränsen.  Lutningen i slutet av backen var inte mindre än 27%. 27″! Kan ni tänka er att cykla uppför ett berg som har en lutning på 27 procent?

Nej, inte ni kanske, men världens bästa cyklister klarar det. En del till och med bättre än andra. För på samma sätt som Italien tog hem hela Eurovision vann en fullkomligt okänd italienare gårdagens etapp av Giro d´Italia. Han heter Lorenzo Fortunato och är 25 år gammal.

Han var så fruktansvärt okänd att ingen kunde drömma om att han skulle klara av att ta sig uppför berget överhuvudtaget. Han har bara vunnit en enda cykeltävling i hela sitt liv. Då var han fjorton år gammal och vann en tävling för juniorer. Sen dess har han aldrig vunnit  – förrän igår när han i överlägsen stil trampade ifrån alla de andra cyklisterna uppför monsterberget Zoncolan. Dopad? Nej, det tror jag inte. Han hade bara en bra dag.

Medan Lorenzo Fortunato inte var någon förhandsfavorit till att vinna gårdagsetappen av girot så var Måneskin desto mer förhandstippad att ta hem en framskjuten placering i Eurovision, kanske till och med att vinna. Igår var det Italiens dag på alla fronter.

Men det var inte Sveriges dag. Tusse från Sverige hamnade först på 14:e plats, alltså ungefär i mitten. Det var där han hörde hemma. Bättre än så var inte låten. Ingen trodde på allvar att Sverige skulle ta hem den här schlagerfinalen. Det hjälpte inte att SVT:s kommentatorerna  Edward af Sillén och Christer Björkman var så lyriska efter Tusses framträdande att de nästan fick hjärtstopp.

Redan på ett tidigt stadium av tävlingen hade jag utsett mina favoriter. Det började när Schweiz´ bidrag presenterades. När Gjon´s Tears (artistnamnet för 22-årige Gjon Muharremaj, med kosovoalbansk pappa och albansk mamma) sjöng sin vackra och konstnärliga sång höll även jag på att få en hjärtattack.

Det var ett av de mest fantastiska sångnummer jag har hört i hela mitt liv. Gjon´s sjöng dessutom sin låt ”Tout l´univers” på franska. Jag ryser fortfarande när jag tänker på den. Jag hoppades länge att Gjon´s skulle vinna.

Men så fick han plötsligt hård konkurrens av en annan fransktalande uppenbarelse, den unga Edith Piaf-kopian Barbara Pravi, som med ”Voilà” stal publikens hjärta. Jag hade plötsligt fått en segerfavorit till. Jag njöt av Barbaras sång, ja av hela hennes personlighet. Samtidigt tyckte jag att hon var lite väl mycket Edith Piaf. Hon sjöng exakt som Edith Piaf och är dessutom lika lång som Edith Piaf var, nämligen 1.47 i strumplästen. Lite plagiatvibbar började jag förnimma men vackert var det i alla fall.

Det visade sig så småningom att min musiksmak låg väl i tiden. Barbara Pravi blev nämligen tvåa och Gjon´s trea efter Italien. Bra gissat, Elisabet.

Jag ska inte bedöma de andra bidragen. Jag vill bara säga att det verkligen är tur att Storbritannien har gått ur EU. För ett så uselt bidrag som man representerade sig med på Eurovision Song Contest igår går inte att uppbringa på denna planet.

En storväx kille vid namn James Newman iförd en knälång läderjacka med en massa dragkedjor grötade ur sig något fullkomligt onjutbart. Storbritannien blev också sist utan att få en enda poäng.

Nej, Storbritannien borde inte nöja sig med Brexit. De borde också göra Exit från Eurovision Song Contest.

Eftersom jag hela kvällen flaxade mellan Giro d´Italia och Eurovision Song Contest så måste jag erkänna att jag inte fick något helhetsgrepp om den där sångtävlingen. Edward af Sillén och Christer Björkman tyckte att årets Eurovision hade ett av tidernas bästa startfält.

Jag tycker att det mest var bling-bling och blaj-blaj. Alla tjejer var klädda i hel- eller halvkorta silverbikinis och lackstövlar som nådde halvvägs upp på låren. Vilket klädval! Men den som bläddrar i modesajter idag ser att kvinnor i år ska vara klädda i bara trosor, gärna med en stor kavaj över, alltså inte byxor eller kjol utan bara trosor. Trosorna ska inte vara av vit polyester utan stickade av tjockt garn i bjärta färger. Se här ett smakprov från modekoncernen Zaras senaste blazermode – med underbyxor:

Sen måste man säga att tekniken, d v s elektroniken, nu definitivt har tagit över Eurovision. Man blir överöst av så många digitala effekter att man inte längre vet om man är kvar på jorden eller om man svävar omkring någonstans långt bort i universum omgiven av aliens, återvändare, zombies och allehanda rymdmonster. Det är svårt för tittaren att koncentrera sig så sången när artisten flyter omkring i luften eller promenerar uppför trappor som inte finns.

Nej, jag vill tillbaka till den tid då en sång var en sång och inte ett superelektroniskt experiment. Jag gillar artister som vågar gå ut på scenen och rakt upp och ner sjunga en vacker låt, precis som Barbara Pravi och Gjon´s Tears gjorde Det finns tack och lov fortfarande sådana artister  – och de placerade sig dessutom högt i topplistan.

Tillbaka till Giro d´Italia men inte till gårdagens etapp utan till dagens. Innan dagens etapp nästan inte ens hade hunnit starta brakade massor med cyklister ihop i en jättelik vurpa. Flera blev svårt skadade och hela tävlingen måste avbrytas.

Först efter en halvtimma flaggades cyklisterna iväg igen. Jag har fått en stark känsla av att det i år förekommer fler svåra vurpor i cykeltävlingarna än tidigare. Hittills under det här girot har flera av toppåkarna tvingats bryta efter svåra vurpor.

Jag tror att det beror på de nya skivbromsarna. Cyklister kör i hög fart. Plötsligt uppstår ett hinder. De panikbromsar. Skivbromsarna är så effektiva att de nyper till direkt och cyklisten har ingen chans. Jag vet att många inte håller med mig men jag är ändå beredd att lansera den här teorin.